Note to "alla som undrar vad man gör hela dagarna som hemmafru"

Urval av dagens aktiviteter:
Tvätta två tvättar - check!
Vika en tvätt - check!
Träna på gym - check!
Hälsa på farmor på ålderdomshemmet - check!
Hämtat grejer på Apoteket - check!
Peppat ledsen S - check!
Träffat trevlig vän - check!
Träffat trevlig vän 2 - check!
Promenera hem - check!
Lunch o dusch - check!
Hämta barn - check!
Oro för hemska människor som gör dumma saker mot barn (Oprah är inte alltid bra för mig!) - check
Haft barnkompis här - check!
Matat J fyra ggr - check!
Gullat med J och B - check!
Logistikplanering för att få hem två barn - check!
Fixa kvällsmat + utfodring av barn - check!
Prata i telefon - check!

"Men vad gör du hemma hela dagarna? Får du inte tråkigt?"
Ha! Jag har inte tid att jobba.

Kvar att göra:
Städa köket - suck!
Vika en till tvätt - ok...
Lägga tre barn - måste man?
Mata, gulla, lägga bebis - jadå.
Lägga mig själv - YES!

Och trots allt är mitt liv precis som jag vill ha det!
Tack och go'natt!

Vänner behövs!

En vacker höstdag som denna försökte jag komma upp ur trötthetens djuuuuuup. Gick inget vidare, trots mysig sovstund med Jakob... Såg solen och insåg att jag behövde komma ut och få sol i ögat. Sol ute, sol inne - eller vad är det man säger. Samtidigt kände jag att jag behövde prata. Prata så att snurret stannade. Tröttsnurret.

Och minsann, två trevliga grannar i parken. Prat, prat.
Sen en inringd grannvän. Prat, prat.
Sen en uppringd semstervän. Prat, prat.

Livet på topp och hjärtat fyllt av tacksamhet för goda vänner, när och fjärran. Skratt och elände delat och klart!

Tack alla mina vänner därute, ni som pratade med mig idag och ni andra som finns för andra dagar. Ni är guld värda varenda en! STOR KRAM!

PS. Nu när jag hunnit granska inlägget känner jag mig ytterst otacksam om jag inte här på min blogg tackar alla goda människor som kom ihåg min födelsedag igår. Det är så roligt att fylla år. Tänk om man fick göra det lite oftare. Och det allra roligaste är ju att bli ihågkommen och alla snälla saker man får höra om sig själv. Det hela resulterade i en ny strävan: Jag ska bli bättre på att sprida komplimanger. Det är ju så trevligt! Hänger du på?

Treårshänder

För några veckor sen gick jag och B på promenad med Jakob i vagnen. B är på alldeles eget bevåg mycket noga med att hålla en hand på vagnen när vi går nånstans. Jag kan i alla fall inte minnas att jag sagt åt honom att hålla handen där. Å andra sidan är mitt minne inte riktigt att lita på i alla lägen.

När jag ser hans lilla hand ordentligt hålla i den blå vagnen (som alla våra barn legat i som bebisar) spiller mitt hjärta över att mamma-nostalgi.

"Det var ju inte länge sen Olivia och Matilda var sådär små och höll ordentligt i vagnen för att inte tappa bort mamma. Tänk vilken härlig men intensiv tid det var. De var så små och söta. Men, de kommer aldrig att ha så små händer igen, som ordentligt håller i vagnen. Och snart kommer Benjamin att vara stor och inte heller ha en sån liten hand... Men vad hände? När försvann den där tiden? Vilken tur att jag har Jakob kvar, så att jag har det kvar lite till. Men om de andra blev stora så snabbt kommer ju han också att bli det. Då är den här tiden förbi. Inga mer treårshänder..."

Jag fortsatte att fundera på detta och kom fram till att treårshänder är nåt av det härligaste som finns. (Man ska inte stirra sig blind på just "tre år", men jag menar tiden när det värsta skrik-och trotsperioden är över.) För ingen tid i livet kan väl vara mer oskuldsfull och tillitsfull. Det finns ingen oro för igår eller imorgon, livet är bara precis här och nu. Mamma och pappa kan fixa allt. Livet är tryggt. Språket utvecklas i rasande fart och man kan berätta allt man vill, alla fantasier kan få ord. Man kan leka roliga lekar med andra. Man är stor, men fortfarande så liten att mamma får ha full insyn. Det finns inga hinder och murar. "Jag är här och här är jag!"

Det är nåt visst med treårshänder. Jag älskar treårshänder!

Olivia 3 år, 2003.

Matilda 3 år, 2005.

Benjamin 3 år, 2009

Jakob 3 år, 2012!