Mina solglimtar

Förra söndagen kom det

noreply@blogger.com (Helena) — Sun, 20 Dec 2009 22:07:00 +0000

Mamma:
-Åh, min lilla gullunge. Vem är mammas sötaste bebis?

Jakob (6 månader):
-Da, da, da, da.

Kan tilläggas att han även snurrar kring egen axel, vänder sig från mage till rygg och tillbaka, sitter själv - nästan helt säkert, ler fortfarande jämt, skrattar högt vid kittel, älskar att bli uppkastad i luften (det orkar man typ fyra ggr då han är "av viss rondör", som en läkare uttryckte det), börjar komma på att han faktiskt inte känner alla.
Ja, ni hör ju, praktiskt taget ett geni.

Ibland orkar man bara inte...

noreply@blogger.com (Helena) — Sun, 20 Dec 2009 21:57:00 +0000

Mamma:
-Benjamin, du måste faktiskt göra förlåt till Matilda också!

Benjamin (som fortfarande överraskar oss med sitt ordförråd och nu dessutom i tårar):
-Men mamma, jag orkar faktiskt inte. Jag måste sova hela natten!

PS. Tyvärr köpte inte hans mamma det argumentet, så han fick göra sitt förlåt ändå. Krama och klappa lite på henne. Äter man upp någons hela chokladkalender får man stå sitt kast.

Barn har inte så stora krav

noreply@blogger.com (Helena) — Sun, 20 Dec 2009 19:51:00 +0000

Mamma:
- Om du fick bestämma en hel dag, vad skulle du göra då?

Matilda (utan en enda sekunds tvekan!):
- För det första, hoppa i mammas och pappas säng!

Lite till

noreply@blogger.com (Helena) — Wed, 18 Nov 2009 11:53:00 +0000

Idag kan vi även lägga till den härliga Kåvepenin-flaskan. Lillskrutt visade sig ha en ordentlig öroninflammation på ena örat och ett annat rött öra. Lilla skruttungen! Han har visat sig vara av det tåligare slaget då vi inte märkt att han tagit sig för örat eller nåt. Nej, han ler glatt ändå. Jämt. (Förutom om han inte fått sova klart och en sköterska ska komma och undersöka honom. Då blir det bara ett litet snett leende från ena mungipan.)

Men lungorna lät bättre. Inget pip idag. Bara en massa rossel och slem. Men med lite fler inhalationer och penicillin ska det också bli bra. Eller hur?

Usch, vad tråkigt att läsa om. Men som jag skriver i rutan "om mig": det är för att jag ska få lite perspektiv på livet som jag skriver här. Och har man varit instängd i ett hus i flera dagar (eller är det veckor? månader? när var solen här sist?) så måste jag få uttrycka det nånstans. Så då blir det här. ;) Men snart har jag ältat klart. Kanske. Eller inte alls. Det beror på.

Så kan det gå

noreply@blogger.com (Helena) — Tue, 17 Nov 2009 19:41:00 +0000

När hemsjukvården varit här i morse såg det ut så här:

Medicinsprutor, Ventoline, kanyler att dra upp Ventoline i, ailos (blå maskin med tillhörande slang - eller elefant enligt B), OxiChamber (den otillräckliga medicinen som tydligen räcker för de flesta barn...här hemma funkar den inte), koksalt till att blanda ut Ventolinet, koksalt till att skölja rent näsan, nässpray, Alvedon.
Vi får se om även Atrovent, Pulmicort i flytande form och Singulaire också återinträder i detta hus...

Det positiva: att det finns fantastisk sjukvård i Sverige!
Det jobbiga: att den ens behövs...
Det bästa: att man blir så här go' och gla' när man får rätt medicin!
Gullunge!

(Ser ni att han nästan kan sitta! Fem månader imorgon.)

And we're back!

noreply@blogger.com (Helena) — Sun, 15 Nov 2009 19:36:00 +0000

(Varning: Följande inlägg är bara för att få lite empati. Om du inte har nån idag kan du skippa att läsa.)

Vi får ruskigt söta bebisar, men det är en av två saker de inte verkar fatta. Antingen förstår de inte hur stora örontrumpeter man behöver vid förkylningar, eller (och detta är favoriten) så förstår de inte hur stora luftrör man behöver vid förkylningar.

Suck och leda. Det är bara trist. Idag är Daniel inne med Jakob på akuten (tredje gången på en vecka) och han blev inskriven igen för att få inhalationer under natten. Doktorn vill se vad det är som verkligen är fel på honom. Alltså: "vi vill se om han har förkylningsastma så vi kan utesluta allt annat". Känns det igen hos familjen Österlund? JA!

Den enda fördelen med detta är att vi har varit igenom det hela så många gånger och så till den grad att vi nu vet vad doktorerna pratar och chansar om. För när det kommer till f-astma är det så: de chansar. Ingen kan säga exakt hur man ska behandla, för det vet ingen. Man får laborera runt tills man hittar det som funkar för just detta barn. Det vet vi nu och kan ställa lite krav från början. Tack och lov.

Och tack vare att alla turerna med Matilda slutade med att vi fick hem en Ailos (inhaleringsapparat) så hoppas vi nu på att vi inte behöver spendera så många timmar på Saschsska Barnakut, utan kan få hem mediciner som vi kan ge honom själva. För vet ni, det finns roligare saker att göra än att sitta på akuten timme ut och timme in. Typ sova i sin egen säng. (Som jag får göra inatt! Åh, vad det ska bli skönt.)

Sen får vi se om vi har någon frisk vecka denna höst. Nån har varit sjuk hela hösten känns det som. Jag hade hoppet uppe om att tjejerna skulle kunna gå imorgon och Benjamin likaså. Men nu snörvlas det och nysningarna står som spön i backen från Matildas rum... Och på Benjamin, som har varit borta från förskolan i två veckor pga div förkylningar och feber och nu är frisk, såg jag några konstiga prickar på ryggen. Ja, han har haft vattkoppor. De är vita små upphöjningar och rött runt omkring. Nån som har nån aning? De kliar inte.

Så är sjukdomsläget hemma hos oss. Tack för att du orkade läsa ända hit. Nu får du gärna ge mig en kommentar. Det var liksom syftet med hela inlägget. ;)

(Förresten måste jag tillägga att jag är tacksam för att detta är vårt "bekymmer". Det är lätt att lösa med lite mediciner och en massa tid. Till skillnad från hjärtfel eller cancer som våra kära vänner kämpar med! Jag menar, det går ju inte ens att nämna dessa stora saker i samma inlägg. F-astma är en fis i rymden. Det är bra att påminna sig om perspektiven ibland.

Vi tänker på och ber för er, familjen K och familjen S, varje dag.)

Gott!

noreply@blogger.com (Helena) — Tue, 10 Nov 2009 12:23:00 +0000

Det är ju uppenbart att människor går igång på olika saker. Vissa älskar att dissekera litteratur, andra mat, andra dataspel, konst, musik, etc, etc. När jag har hamnat i diskussion med någon som går igång på mat har jag känt att nej, mat får mig sällan att gå igång. Visst är det härligt att äta god mat, men det ger mig liksom inga lyckokickar. Men jag har under de senaste åren kommit fram till att det finns några saker som faktiskt visst får igång mig och får mig faktisk att bli... lycklig? Ok, vet inte riktigt om det faktiskt får mig att känna mig lycklig, men nåt positivt i alla fall.

De sakerna är:

Vattenmelon
Mynta
Chesse cake (dock BARA den som jag bakade i lördags med philadelphiaost, gräddfil, digestivekex och lite olika delar socker, vaniljsocker, ägg, kanel och smör)

Det skulle vara intressant att forska lite vad det är för smakmolekyler som triggar mina smaklökar att slå små frivolter. Nån som vet? Själv har jag ingen aning, men jag vet att det är GOTT!

Jag är ingen bakare...

noreply@blogger.com (Helena) — Sat, 07 Nov 2009 21:35:00 +0000

...men imorgon slår jag på stort! Jag har redan ikväll (va'? T.o.m. planerat i tid?) bakat en cheese cake! Taaadaaa! Jag är mäkta imponerad av mig själv. Min familj kunde inte riktigt förstå att mamma stod och bakade. Barnen frågade flera gånger vad jag gjorde och varför. De hade en lite skeptisk blick, men accepterade svaret:
"Jag bakar för att det är Fars Dag imorgon."

(Här får ni inbilla er en bild på the cake. Kameran har inga batterier och det är för sent ändå att lägga in bilderna i datorn.)

När jag slängde ihop grejerna (ja, för det är ju knappt att baka, att slänga ihop en cheese cake) så insåg jag att jag aldrig gör efterrätter. Stackars barn, eller? Tur att de har en pappa som ibland vispar ihop lite chokladpudding.

När jag och Daniel skrattade åt det historiska i detta bakande filosoferade jag: "Jag tror att jag kan räkna på min ena hand hur ofta jag gjort efterrätter under vårt äktenskap." Fast sen kom vi båda ihåg att en period åt vi faktiskt en del äppelpaj.
"Ja, vart tog den tiden vägen? undrade Daniel. Den kan väl komma igen?"

Och bullar ska vi inte tala om. Det har jag gjort kanske... ja, några gånger i alla fall. Som tur är har jag min underbara svägerska T som villigt och glatt bakar, både med sina barn och mina. Det har till och med hänt att hon ringt och sagt: "Imorgon ska jag baka bullar. Vill dina barn komma?" Hur gulligt är inte det??

Men mina barn är inte berövade hela sin barndoms upplevelser! Julbak har det faktiskt blivit, flera stycken. Faktiskt så länge som de kan minnas. De har fått baka pepparkakor, pepparkakshus, knäck och en och annan lussebulle. Så vem vet, med den här uppvärmningen redan i november kanske det blir fler lussebullar i år.

Men innan dess har vi alla en trevlig Fars Dag, tycker jag!

PS. Nu när jag läst igenom inlägget inser jag att det inte är helt sant, jag bakar EN chokladkladdkaka som är himmelsk god och vansinnigt enkel att slänga ihop. Och den har jag faktiskt bakat väldigt många gånger här hemma. (Fast då kanske inte som efterätt utan mer som födelsedagsfika.) Så barnen har fått slicka skålen många gånger. Den smeten är dessutom så god att vi nästan slåss om att få slicka rent den!

Note to "alla som undrar vad man gör hela dagarna som hemmafru"

noreply@blogger.com (Helena) — Wed, 21 Oct 2009 16:44:00 +0000

Urval av dagens aktiviteter:
Tvätta två tvättar - check!
Vika en tvätt - check!
Träna på gym - check!
Hälsa på farmor på ålderdomshemmet - check!
Hämtat grejer på Apoteket - check!
Peppat ledsen S - check!
Träffat trevlig vän - check!
Träffat trevlig vän 2 - check!
Promenera hem - check!
Lunch o dusch - check!
Hämta barn - check!
Oro för hemska människor som gör dumma saker mot barn (Oprah är inte alltid bra för mig!) - check
Haft barnkompis här - check!
Matat J fyra ggr - check!
Gullat med J och B - check!
Logistikplanering för att få hem två barn - check!
Fixa kvällsmat + utfodring av barn - check!
Prata i telefon - check!

"Men vad gör du hemma hela dagarna? Får du inte tråkigt?"
Ha! Jag har inte tid att jobba.

Kvar att göra:
Städa köket - suck!
Vika en till tvätt - ok...
Lägga tre barn - måste man?
Mata, gulla, lägga bebis - jadå.
Lägga mig själv - YES!

Och trots allt är mitt liv precis som jag vill ha det!
Tack och go'natt!

Vänner behövs!

noreply@blogger.com (Helena) — Thu, 15 Oct 2009 18:54:00 +0000

En vacker höstdag som denna försökte jag komma upp ur trötthetens djuuuuuup. Gick inget vidare, trots mysig sovstund med Jakob... Såg solen och insåg att jag behövde komma ut och få sol i ögat. Sol ute, sol inne - eller vad är det man säger. Samtidigt kände jag att jag behövde prata. Prata så att snurret stannade. Tröttsnurret.

Och minsann, två trevliga grannar i parken. Prat, prat.
Sen en inringd grannvän. Prat, prat.
Sen en uppringd semstervän. Prat, prat.

Livet på topp och hjärtat fyllt av tacksamhet för goda vänner, när och fjärran. Skratt och elände delat och klart!

Tack alla mina vänner därute, ni som pratade med mig idag och ni andra som finns för andra dagar. Ni är guld värda varenda en! STOR KRAM!

PS. Nu när jag hunnit granska inlägget känner jag mig ytterst otacksam om jag inte här på min blogg tackar alla goda människor som kom ihåg min födelsedag igår. Det är så roligt att fylla år. Tänk om man fick göra det lite oftare. Och det allra roligaste är ju att bli ihågkommen och alla snälla saker man får höra om sig själv. Det hela resulterade i en ny strävan: Jag ska bli bättre på att sprida komplimanger. Det är ju så trevligt! Hänger du på?

Treårshänder

noreply@blogger.com (Helena) — Fri, 09 Oct 2009 11:58:00 +0000

För några veckor sen gick jag och B på promenad med Jakob i vagnen. B är på alldeles eget bevåg mycket noga med att hålla en hand på vagnen när vi går nånstans. Jag kan i alla fall inte minnas att jag sagt åt honom att hålla handen där. Å andra sidan är mitt minne inte riktigt att lita på i alla lägen.

När jag ser hans lilla hand ordentligt hålla i den blå vagnen (som alla våra barn legat i som bebisar) spiller mitt hjärta över att mamma-nostalgi.

"Det var ju inte länge sen Olivia och Matilda var sådär små och höll ordentligt i vagnen för att inte tappa bort mamma. Tänk vilken härlig men intensiv tid det var. De var så små och söta. Men, de kommer aldrig att ha så små händer igen, som ordentligt håller i vagnen. Och snart kommer Benjamin att vara stor och inte heller ha en sån liten hand... Men vad hände? När försvann den där tiden? Vilken tur att jag har Jakob kvar, så att jag har det kvar lite till. Men om de andra blev stora så snabbt kommer ju han också att bli det. Då är den här tiden förbi. Inga mer treårshänder..."

Jag fortsatte att fundera på detta och kom fram till att treårshänder är nåt av det härligaste som finns. (Man ska inte stirra sig blind på just "tre år", men jag menar tiden när det värsta skrik-och trotsperioden är över.) För ingen tid i livet kan väl vara mer oskuldsfull och tillitsfull. Det finns ingen oro för igår eller imorgon, livet är bara precis här och nu. Mamma och pappa kan fixa allt. Livet är tryggt. Språket utvecklas i rasande fart och man kan berätta allt man vill, alla fantasier kan få ord. Man kan leka roliga lekar med andra. Man är stor, men fortfarande så liten att mamma får ha full insyn. Det finns inga hinder och murar. "Jag är här och här är jag!"

Det är nåt visst med treårshänder. Jag älskar treårshänder!

Olivia 3 år, 2003.

Matilda 3 år, 2005.

Benjamin 3 år, 2009

Jakob 3 år, 2012!

Övningskörning pågår

noreply@blogger.com (Helena) — Wed, 09 Sep 2009 16:15:00 +0000

Om ni har undrat vad jag pysslat med de senaste knappa tre månaderna har jag övningskört - i konsten att vara 4-barnsmamma.

Det är tydligen en hel konst att få fyra barn dit man ska, när man ska, hur man ska. Och jag övar mig varje dag. Men så här fyra (eller hur många veckor det nu gått sen skolstart) veckor in i terminen tycker jag mig se att vissa rutiner börjar uppstå.

Men det där med rutiner är intressant. Tänk att de alla omkullkastas så totalt av en liten varelse på mindre än fyra kilo. Bebis tågar in - rutiner, som man känner dem, tågar ut! Helt sanslöst. Men de fyra kilona, som nu blivit betydligt fler sen födslen, till trots anas nu ett ljus i mörkret. Rutiner börjar etableras.

Ytterligare en intressant aspekt med rutinerna är att totalt nya måste hittas, jämfört med tiden innan bebis. Och sen verkar de vara många fler än förut. Det till och med direkt avgörande att de är fler. Annars kantrar företaget Österlund (läs: mamman arg och irriterad, alla barnen skriker mer eller mindre).

Kruxet är att varken jag eller Daniel har varit några direkta rutinmänniskor. Det är klart att barnen alltid får frukost, lunch och middag, kläder på på morgonen och av på kvällen, tänder borstas, sagor läses etc, etc. Men inte på exakt samma sekund varje dag. Då är vi lite mer av känslomänniskor. När det känns bra liksom. Och allt behövs väl inte planeras in i minsta detalj. Känner vi för att bada när kompis X ringer och säger att de ska gå till Torvalla hänger vi på.

Men det känns som ett minne blott. Det är nämligen så mycket som ska förberedas, fixas och trixas med att det faktiskt MÅSTE planeras in i god tid. Annars hinner jag inte stoppa företaget och få det i ny riktning.

Och att hämta egna barn och lämna andras efter kl 1800 är direkt dumt just nu. Vi har en bit att gå från vårt hus till bilen och den vägen är lååååång med en bebis som helst vill sova och en trilskande, mycket trött 3-åring. Sen att få de barn man ska hämta in i bilen tar ju alltid lite längre än man tror, man ska säga hej då och dessutom helst vara trevlig mot föräldrarna. Och sen ska vägen mellan bilen och huset traskas igen. Vips är klockan 1930 innan man är innanför dörren igen, fast man började redan vid 1830. Och då ska fyra ännu tröttare barn läggas. Så nej, det gör jag inte om!

Med andra ord: jag övningskör! Misstag är bra, för då lär man sig nåt. Resultaten börjar arta sig.

Vårt nya mirakel

noreply@blogger.com (Helena) — Tue, 23 Jun 2009 07:33:00 +0000

Här är han! Efter lite övertalning beslöt han sig för att komma ut den 18 juni - tack och lov! Men han är väl värd sin väntan. Söt som få och gulligare än resten och dessutom supersnäll. Han är hela familjens lilla guldklimp, som de andra syskonen nästintill slåss om att få hålla. Lyckan är här!
Alldeles ny.

Som sagt, sötare finns inte.

Nu har vi en av varje: en blond flicka och pojke, och en mörkare pojke och flicka.

Benjamins självklara stolthet över sin lillebror lyyyyser.

Mitt liv just nu

noreply@blogger.com (Helena) — Thu, 28 May 2009 10:42:00 +0000

Magen först - everything else is just a blur...

Kommer det nånsin en tid då nåt annat kommer i fokus?? Jag väntar.

Slutet närmar sig

noreply@blogger.com (Helena) — Thu, 21 May 2009 20:39:00 +0000

Man vet med säkerhet att slutet är nära (av graviditeten alltså, inget annat) när man sitter på kvällen och önskar att fjant-värkarna helt plötsligt skulle bli riktiga och man VILL föda barn...

Bara så att ni vet. Två veckor i teorin kvar, och fyra i praktiken baserat på det tre tidigare erfarenheterna... Suck. Det är lååååångt, när man sitter där på kvällen. För att inte tala om hur låååååång tid det är kvar när man måste vända sig i sängen.

Men snart så.

Ordspråk och dess betydelse

noreply@blogger.com (Helena) — Sun, 10 May 2009 18:01:00 +0000

Sitter vid matbordet. Stämningen är trivsam, men börjar slå över till det där fnitter-och-tjafs-stadet-vi-tänker-inte-göra-som-mamma/pappa-säger. Ett tillstånd jag minns mycket väl från barndomen. Det var så roligt att det bara inte gick att sluta, hur mycket mamma/pappa än sa till. Tills de var tvungna att bli riktigt arga vill säga... Och nu sitter jag själv där med en liten hop ungar som fnittrar och skrattar så de kvider och inte kan gör som jag säger. Aaarrrrgggghhhhhhh, kan jag bara säga.

Men innan jag idag hunnit komma till arrrggghhh-tillståndet, men samtidigt börjar tröttna på att mackorna fortfarande inte är uppätna, säger O, som alltid har lite svårt att skynda sig:

-Men mamma, ett gott skratt förlänger livet!

Och ja, det är sant. Men härmed lyckades hon samtidigt få till en helt ny innebörd.

Livet förlängs av skrattet i den betydelsen att allting går mycket långsammare!

Vi skrattade alla en lång stund till. Mackorna blev inte uppätna på lika lång stund.

(Jag skaaa försöka se det komiska i situationen nästa gång också. Kan inte lova att jag lyckas.)

Vill du le en gång till idag?

noreply@blogger.com (Helena) — Sat, 25 Apr 2009 20:20:00 +0000

Klicka på det här klippet! Vilken UNDERBAR idé! Nästa gång vi möts på T-centralen vet ni vad som händer...

Erkänn, man fäller nästan en liten tår av glädje! (Ja OK, jag är gravid, men liiiite känslosam blir man väl??)

Hoppsan, jag vet inte vad som hände med storleken på klippet. Vet inte vad man ska ändra i html-koden. Sorry.

Ledig måndag

noreply@blogger.com (Helena) — Mon, 20 Apr 2009 19:25:00 +0000

Studiedag. Vad göra? Mycket gravid mamma. Mycket trötta tjejer. Mycket energisk kille.

Tur att svägerskan har planeringsenergi som räcker åt mig. Andy's lekland stod på schemat. Efter lite eftertanke packades matsäcken ner i väskan och barnen i bilen, och vi gav oss iväg.

Kusiner och kompisar hade så roligt att svetten bokstavligen stänkte omkring dem och tre timmar flööööög iväg. Vi stannade t.o.m. kvar lite längre än kusinbilen. Blev dryga fyra timmar innan jag fick med mig tre mycket motvilliga barn därifrån.

"Åh, det var så roligt. Vi MÅSTE åka hit igen."

Och absolut. Att hitta ett ställe där alla barnen trivs, är värt sin vikt i guld. (Tydligen tycker leklandet det själva också, för de vet att ta betalt! Så vi får se när vi lyxar till det så här igen.)

(Ni får låtsas att bilden är upprätad och röda ögon borttagna. Jag har bestämt att de är så söta att det inget gör just nu.)

Äntligen födelsedag!

noreply@blogger.com (Helena) — Mon, 20 Apr 2009 19:10:00 +0000

Till slut (!) kom så lördagsmorgonen då Benjamin ÄNTLIGEN skulle få egna paket och frukost på sängen. I mitt stilla sinne tänkte jag att han inte skulle gå med på/tycka att det var nån mening med att gå upp och lägga sig i sängen igen för att vänta på oss. Men absolut, inget snack!
-Ska du gå upp och lägga dig då, B?
-Aaaa, få mina 'ket. Mamma, f'kost åsså.
-OK. Vi kommer snart.

När vi sen kommer in i hans rum ligger han helt stilla och fint under täcket nästan ända tills vi sjungit klart. Sen är det dags! PAKET!!!!!!

F'kost

"Tle' åj"

Kameran försvann sen iväg med pappa och tjejerna till Gotland, så det blev inte så mycket mer fotat denna dag. Men jag och B hade en härlig dag (ja, en helg till och med) alldeles själva. Jättemysigt. Födelsedagseftermiddagen tillbringades dessutom med "moffa" och "mommo", så bättre kunde han inte ha det.

Men nu kan vi pusta ut. Han HAR fyllt tre år. Gullungen.

Grattis på din födelsedag!

noreply@blogger.com (Helena) — Thu, 16 Apr 2009 06:38:00 +0000

Idag fyller han år, mannen i mitt liv och våra barns far. Han som är den bäste av alla - för mig och oss!

Men emellanåt var det svårt att se och höra vem det var som fyllde år egentligen! Försök få en 3-åring-om-två-dagar att förstå att det inte är hans dag att få paket...
-Inte idag, idag är det pappas födelsedag.
-MEN...Ben'amin fyller år. JAG fyller år. T'e år, jag. Jag få 'ket me' räcerbilar. Många!!!
-Ja, på lördag. Men idag får pappa paket...
-(ett mycket argt) Åhhh....(och sen ett accepterande) OK då!"

Senare vid pappas paketöppnande var det faktiskt OK. Munnen gick i 180 km/h och så även de små fingrarna som i lycka över pappas paket skulle hjälpa till att öppna alla. Åh, så roligt. Och oj, så mycket plats en liten kille kan ta... Det är tur att pappa fyller 34, och inte 4.

Tjejerna höll god min och såg till att pappa öppnade åtminstone deras presenter själv.

Grattis, grattis, grattis min egna älskling!

-Jag vill öppna!

-Jag ska!

Vem var det som fyllde år? Benj...Jaha, Daniel! :)

Med Ted Gärdestads ord: Vi älskar varann'! (Man måste liksom sjunga strofen för att det ska funka. Men ni har väl fantasi om ni inte kan melodin.)

It's official: Jag ÄR gravid!

noreply@blogger.com (Helena) — Mon, 06 Apr 2009 19:16:00 +0000

Som kompensation för min bloggbrist så finns det idag TVÅ inlägg! Det ni! Det är en stor dag idag. :)

Om det skulle råda nån ovisshet i ämnet kan jag meddela att jag nu verkligen är gravid. Två kvällar i rad har jag uttalat de för Daniel sååååå efterlängtade orden:

-Åh, vad det är varmt här hemma! Vi borde nog skruva ner värmen. Kan vi öppna ett fönster??

Glädjestrålande slår han då ut med händerna och utbrister:

-ÄNTLIGEN!!!

Så nu vet ni! Här kommer på allmän begäran en bild på min mage. Tilläggas bör att denna bild togs för 6 veckor (!) sen i Egypten, i vecka 26... Då är det fortfarande OK att vara gravid. Nu är jag i vecka 32 och ja...det är inte lika roligt längre. ;) Men den som väntar på nåt gott... Det är så segt bara, att det är 8, och i mitt fall nästan 10, veckor kvar!

Ords betydelse - är det verkligen så viktigt?

noreply@blogger.com (Helena) — Mon, 06 Apr 2009 18:55:00 +0000

Vår lille B gör enorma framsteg i sitt språk just nu. Ordförrådet utökas varje dag och antalet ord ur denna lilla mun är osinligt. Han är aldrig tyst! ;) Det roliga är att lite vad som helst kan trilla ut, om det är rätt eller inte är oväsentligt. Allt sker dock med största övertygelse om att han har rätt.

I fredags satt han och jag i soffan och myste. Han lägger ner huvudet i mitt knä och säger med sin allra gosigaste röst:

-Mamma, ja' sakna' dig.
-Men jag sitter ju här. Då kan du ju inte sakna mig. Vi kan sakna pappa, han är ju inte här.
-Neje, han e' ju jobbet!
-Ja, men då kan vi ju sakna honom. Man saknar nån som inte här är.
-NEJE, han e' jobbet! (Nu är den gosigaste rösten utbytt till den väldigt bestämda och snudd på arga rösten.)
-OK, men vi kan sakna O och M. De är ju i skolan.
-Ja' gå 'kolan!! (Ännu mer bestämd!)
-Ja, en annan dag. Men vi kan sakna O och M, nu när de inte är hemma.
-NEJE! (Jättebestämd/arg, sen tystnad i några sekunder innan silkesrösten kommer tillbaka) Mamma, jag saknar dig!
-Jaa, jag älskar dig också, min lille gullepojke!

"Allt behöver väl inte vara så exakt? Huvudsaken är väl att de fattar vad jag menar!"

En solglimtsdag

noreply@blogger.com (Helena) — Tue, 17 Mar 2009 17:24:00 +0000

Ja, det har det varit idag. Inget speciellt har hänt. Men när förväntningar och tålamod verkar tillsammans för ens eget bästa blir det en bra dag! Tänk om man alla dagar kunde var nöjd med hur man tror att det ska bli och hur det sen blev.

I morse vaknade jag visserligen rätt sent, men efter en vaken-natt med lille B så kände jag mig sådär. Dessutom har jag märkt att när jag sovit dåligt förbehåller sig RYGGEN, av alla delar av mig, rätten att kännas ordentligt.

Foglossningarna frodades. Jaha. Dessutom behövde M vara hemma ännu en dag för att vila sig efter sina feberdagar. Jaha. Och B var pigg som en mört med energi och temperament efter det. Jaha. Upplagt för ännu en långsam dag inomhus. (Har varit inne med sjuka barn snart i två veckor!!!!). Men tack vare hjälp från ovan kände jag: Det är OK. Jag och vi gör det vi kan idag och är nöjda med det.

Det funkade! Dagen har flutit på utan minsta problem. Några söta kusiner kom förbi några timmar och lekte. M och B har lekt och skrattat tillsammans. TV:n har inte ens varit på hela dagen. Jag har legat i sängen och läst två små stunder. Maten blivit lagad. En tvätt tvättad. Soffan nytvättad och fin efter ett mindre missöde. Solen har lyst. Pumpat vårens första cykeldäck. Pratat med min trevliga nyfunna vän K i telefon. Haft tålamod till alla tre-års-utbrott. Pussat och kramat mina barn lite extra mycket.

På det hela stora en riktig solskensdag!

PS. Dessutom kommer D hem redan vid 20.30-tiden trots att det är hans sena tisdag. Mysigt.

Dagens mest otippade händelse

noreply@blogger.com (Helena) — Wed, 11 Mar 2009 17:39:00 +0000

Jag har fått blombud levererade till min dörr ungefär så många gånger att jag kan räkna dem på min ena hand (och det fortfarande finns fingrar kvar på den handen). Men idag var tydligen inte en vanlig dag; för idag kom ett blombud levererat till dörren.

Nej, det är inte min födelsedag. Nej, det är inte någon bröllopsdag. Nej, det är inte någon som helst speciell dag. Det är bara den 11 mars helt enkelt. Du kan inte gissa vem det var ifrån ens om du tänker en hel kvart.

Det var från "vår" mäklare som sålde vårt hus i våras! Sen dess har hon sålt två till hus i vårt lilla område (och antagligen dragit in en bra bonus till sig själv och företaget). Så hon skickade en söt liten blomma i en kruka med ett tackkort för att "vi pratat så varmt om henne och rekommenderat henne". Visste inte ens om att vi gjort det.

Så man vet aldrig när ens handlingar kommer tillbaka i form av en blomma! Jag tror jag ska fortsätta vara snäll när jag inte ens vet om det. ;)

Ibland behöver man så lite

noreply@blogger.com (Helena) — Thu, 05 Mar 2009 08:54:00 +0000

Lyckan kan komma på många olika sätt! Idag kom den i form av en underbar mamma som säger: Visst kan B komma hit i några timmar!

Så nu är det sängen som gäller. Och njuuuuuta av tystnaden. För det är den man mest behöver ibland. Stänga av öronen liksom.

Hurra!
Tack mamma!