Förra söndagen kom det

Mamma:
-Åh, min lilla gullunge. Vem är mammas sötaste bebis?

Jakob (6 månader):
-Da, da, da, da.

Kan tilläggas att han även snurrar kring egen axel, vänder sig från mage till rygg och tillbaka, sitter själv - nästan helt säkert, ler fortfarande jämt, skrattar högt vid kittel, älskar att bli uppkastad i luften (det orkar man typ fyra ggr då han är "av viss rondör", som en läkare uttryckte det), börjar komma på att han faktiskt inte känner alla.
Ja, ni hör ju, praktiskt taget ett geni.

Ibland orkar man bara inte...

Mamma:
-Benjamin, du måste faktiskt göra förlåt till Matilda också!

Benjamin (som fortfarande överraskar oss med sitt ordförråd och nu dessutom i tårar):
-Men mamma, jag orkar faktiskt inte. Jag måste sova hela natten!

PS. Tyvärr köpte inte hans mamma det argumentet, så han fick göra sitt förlåt ändå. Krama och klappa lite på henne. Äter man upp någons hela chokladkalender får man stå sitt kast.

Barn har inte så stora krav

Mamma:
- Om du fick bestämma en hel dag, vad skulle du göra då?

Matilda (utan en enda sekunds tvekan!):
- För det första, hoppa i mammas och pappas säng!