Det här med idoler

När jag var typ 12-13 år (tror jag) försökte jag allt jag kunde att bli en hängiven NKOTB-fan (för er oinvigda står bokstäverna för New Kids on the Block). De var det "första" pojkbandet som satte många flickhjärtan i brand. Jag ville också vara en flicka med brännande hjärta.

O, those were the days...(som de såg ut!!!)

Jag köpte skivorna, tidningarna, hade affischer på väggarna OCH jag gick på konserten i Globen. Jag och en klasskompis stod och skrek tillsammans med tusentals andra tjejer över dessa pojkar. Någonstans mitt i konserten när vi stod på våra stolar och skrek, slog det mig: "Jag tycker inte att det är så mycket att skrika över."

Naturligtvis slutade jag inte skrika, och inte satte jag mig ner heller för att vänta på att konserten var över. Nej, jag stod kvar. Det är ändå en upplevelse att stå där och höra låtarna live. Låtarna man kan utan och innan. Och SE dem. Efteråt köpte jag till och med en halsduk att nåla upp i taket.

Men en tid efteråt tog jag ner halsduken och la skivor och tidningar i en låda.
Jag var klar.

Jag la allt fint i en låda. Någon gång tänkte jag visa mina framtida barn när deras mamma (försökte) var ett fan till NKOTB.

Nu har nästa generation tagit vid. Fast mina flickor är betydligt bättre på det här med brännande flickhjärtan än jag var.

Först och främst har de tapetserat en varsin vägg med affischer. Skivorna spelas högt. Böckerna (jadå, denna lille pojkspoling har redan hunnit ge ut två böcker om sig själv) är införskaffade, lästa och placerade på finplatsen. DVDn spelas. Lila är extra kär färg - precis som artisten själv tycker. Osv, osv.

Vem? Oj, har du inte fattat det än... JUSTIN BIEBER - såklart!

Den ende - enligt dagens generation

Idag kom beskedet de aldrig trodde de skulle få höra: fredagen den 1 feb, kl 10.00 släpps biljetterna till Justin Biebers tredje (3!) konsert i Globen. De andra två konserterna sålde slut på någon timme redan i somras. Sedan dess har de (nästan) gråtit och svurit här hemma över världens orättvisa att de inte äger någon biljett.

Men idag tändes alltså hoppet. De bokstavligen hoppade runt i köket, skrattade, fnittrade och kramades inför utsikten att hålla en JB-biljett i handen. Tror att någon gjorde några lyckorullningar på golvet till och med. (OBS! Vi har dem inte än!!!) Sedan övade de på hur de skulle reagera när de fick resp. inte fick någon biljett. (De verkar inte behöva några dramalektioner, om man så säger.)

Sedan har de planerat (utan vårt fulla medgivande än, ska tilläggas) hur de ska sova i kön utanför biljettkassan torsdag natt till fredag. Naturligtvis går det ju inte att göra utan förälder. Ni kanske kan gissa vem som sa tvärt "nej" och vem som sa "tjaaaaa, vi får väl se". Mannen ligger således väldigt nära att bli kidnappad till Globen imorgon kväll.

Åh, sa jag att det blir minusgrader natten till fredag? "Åh, men det spelar ingen roll. Trallala! Vi tar bara sovsäckar, filtar och jackorna med. Det där ordnar sig, mamma! Vi kommer ju inte sova något ändå. Och du mamma, du sitter med telefonen i högsta hugg och ringer som en tok så att vi verkligen kan få biljetter. Åhhhhh, jag kommer gråta oavsett om vi får eller inte får biljetter. Iiihhhhhh!"

Jaaa då, mina små prinsessor, mamma ska ringa för allt vad hon är värd för att ni ska få skrika på Globen i april. Det är ändå något visst med det.

Wish me luck!


Måste nog leta fram den där lådan också. Så jag kan visa dem att deras mamma (försökte) var ett hängivet fan till NKOTB.