Lite till

Idag kan vi även lägga till den härliga Kåvepenin-flaskan. Lillskrutt visade sig ha en ordentlig öroninflammation på ena örat och ett annat rött öra. Lilla skruttungen! Han har visat sig vara av det tåligare slaget då vi inte märkt att han tagit sig för örat eller nåt. Nej, han ler glatt ändå. Jämt. (Förutom om han inte fått sova klart och en sköterska ska komma och undersöka honom. Då blir det bara ett litet snett leende från ena mungipan.)

Men lungorna lät bättre. Inget pip idag. Bara en massa rossel och slem. Men med lite fler inhalationer och penicillin ska det också bli bra. Eller hur?

Usch, vad tråkigt att läsa om. Men som jag skriver i rutan "om mig": det är för att jag ska få lite perspektiv på livet som jag skriver här. Och har man varit instängd i ett hus i flera dagar (eller är det veckor? månader? när var solen här sist?) så måste jag få uttrycka det nånstans. Så då blir det här. ;) Men snart har jag ältat klart. Kanske. Eller inte alls. Det beror på.

Så kan det gå

När hemsjukvården varit här i morse såg det ut så här:

Medicinsprutor, Ventoline, kanyler att dra upp Ventoline i, ailos (blå maskin med tillhörande slang - eller elefant enligt B), OxiChamber (den otillräckliga medicinen som tydligen räcker för de flesta barn...här hemma funkar den inte), koksalt till att blanda ut Ventolinet, koksalt till att skölja rent näsan, nässpray, Alvedon.
Vi får se om även Atrovent, Pulmicort i flytande form och Singulaire också återinträder i detta hus...

Det positiva: att det finns fantastisk sjukvård i Sverige!
Det jobbiga: att den ens behövs...
Det bästa: att man blir så här go' och gla' när man får rätt medicin!
Gullunge!

(Ser ni att han nästan kan sitta! Fem månader imorgon.)

And we're back!

(Varning: Följande inlägg är bara för att få lite empati. Om du inte har nån idag kan du skippa att läsa.)

Vi får ruskigt söta bebisar, men det är en av två saker de inte verkar fatta. Antingen förstår de inte hur stora örontrumpeter man behöver vid förkylningar, eller (och detta är favoriten) så förstår de inte hur stora luftrör man behöver vid förkylningar.

Suck och leda. Det är bara trist. Idag är Daniel inne med Jakob på akuten (tredje gången på en vecka) och han blev inskriven igen för att få inhalationer under natten. Doktorn vill se vad det är som verkligen är fel på honom. Alltså: "vi vill se om han har förkylningsastma så vi kan utesluta allt annat". Känns det igen hos familjen Österlund? JA!

Den enda fördelen med detta är att vi har varit igenom det hela så många gånger och så till den grad att vi nu vet vad doktorerna pratar och chansar om. För när det kommer till f-astma är det så: de chansar. Ingen kan säga exakt hur man ska behandla, för det vet ingen. Man får laborera runt tills man hittar det som funkar för just detta barn. Det vet vi nu och kan ställa lite krav från början. Tack och lov.

Och tack vare att alla turerna med Matilda slutade med att vi fick hem en Ailos (inhaleringsapparat) så hoppas vi nu på att vi inte behöver spendera så många timmar på Saschsska Barnakut, utan kan få hem mediciner som vi kan ge honom själva. För vet ni, det finns roligare saker att göra än att sitta på akuten timme ut och timme in. Typ sova i sin egen säng. (Som jag får göra inatt! Åh, vad det ska bli skönt.)

Sen får vi se om vi har någon frisk vecka denna höst. Nån har varit sjuk hela hösten känns det som. Jag hade hoppet uppe om att tjejerna skulle kunna gå imorgon och Benjamin likaså. Men nu snörvlas det och nysningarna står som spön i backen från Matildas rum... Och på Benjamin, som har varit borta från förskolan i två veckor pga div förkylningar och feber och nu är frisk, såg jag några konstiga prickar på ryggen. Ja, han har haft vattkoppor. De är vita små upphöjningar och rött runt omkring. Nån som har nån aning? De kliar inte.

Så är sjukdomsläget hemma hos oss. Tack för att du orkade läsa ända hit. Nu får du gärna ge mig en kommentar. Det var liksom syftet med hela inlägget. ;)

(Förresten måste jag tillägga att jag är tacksam för att detta är vårt "bekymmer". Det är lätt att lösa med lite mediciner och en massa tid. Till skillnad från hjärtfel eller cancer som våra kära vänner kämpar med! Jag menar, det går ju inte ens att nämna dessa stora saker i samma inlägg. F-astma är en fis i rymden. Det är bra att påminna sig om perspektiven ibland.

Vi tänker på och ber för er, familjen K och familjen S, varje dag.)

Gott!

Det är ju uppenbart att människor går igång på olika saker. Vissa älskar att dissekera litteratur, andra mat, andra dataspel, konst, musik, etc, etc. När jag har hamnat i diskussion med någon som går igång på mat har jag känt att nej, mat får mig sällan att gå igång. Visst är det härligt att äta god mat, men det ger mig liksom inga lyckokickar. Men jag har under de senaste åren kommit fram till att det finns några saker som faktiskt visst får igång mig och får mig faktisk att bli... lycklig? Ok, vet inte riktigt om det faktiskt får mig att känna mig lycklig, men nåt positivt i alla fall.

De sakerna är:

Vattenmelon
Mynta
Chesse cake (dock BARA den som jag bakade i lördags med philadelphiaost, gräddfil, digestivekex och lite olika delar socker, vaniljsocker, ägg, kanel och smör)

Det skulle vara intressant att forska lite vad det är för smakmolekyler som triggar mina smaklökar att slå små frivolter. Nån som vet? Själv har jag ingen aning, men jag vet att det är GOTT!

Jag är ingen bakare...

...men imorgon slår jag på stort! Jag har redan ikväll (va'? T.o.m. planerat i tid?) bakat en cheese cake! Taaadaaa! Jag är mäkta imponerad av mig själv. Min familj kunde inte riktigt förstå att mamma stod och bakade. Barnen frågade flera gånger vad jag gjorde och varför. De hade en lite skeptisk blick, men accepterade svaret:
"Jag bakar för att det är Fars Dag imorgon."

(Här får ni inbilla er en bild på the cake. Kameran har inga batterier och det är för sent ändå att lägga in bilderna i datorn.)

När jag slängde ihop grejerna (ja, för det är ju knappt att baka, att slänga ihop en cheese cake) så insåg jag att jag aldrig gör efterrätter. Stackars barn, eller? Tur att de har en pappa som ibland vispar ihop lite chokladpudding.

När jag och Daniel skrattade åt det historiska i detta bakande filosoferade jag: "Jag tror att jag kan räkna på min ena hand hur ofta jag gjort efterrätter under vårt äktenskap." Fast sen kom vi båda ihåg att en period åt vi faktiskt en del äppelpaj.
"Ja, vart tog den tiden vägen? undrade Daniel. Den kan väl komma igen?"

Och bullar ska vi inte tala om. Det har jag gjort kanske... ja, några gånger i alla fall. Som tur är har jag min underbara svägerska T som villigt och glatt bakar, både med sina barn och mina. Det har till och med hänt att hon ringt och sagt: "Imorgon ska jag baka bullar. Vill dina barn komma?" Hur gulligt är inte det??

Men mina barn är inte berövade hela sin barndoms upplevelser! Julbak har det faktiskt blivit, flera stycken. Faktiskt så länge som de kan minnas. De har fått baka pepparkakor, pepparkakshus, knäck och en och annan lussebulle. Så vem vet, med den här uppvärmningen redan i november kanske det blir fler lussebullar i år.

Men innan dess har vi alla en trevlig Fars Dag, tycker jag!

PS. Nu när jag läst igenom inlägget inser jag att det inte är helt sant, jag bakar EN chokladkladdkaka som är himmelsk god och vansinnigt enkel att slänga ihop. Och den har jag faktiskt bakat väldigt många gånger här hemma. (Fast då kanske inte som efterätt utan mer som födelsedagsfika.) Så barnen har fått slicka skålen många gånger. Den smeten är dessutom så god att vi nästan slåss om att få slicka rent den!