Regn, regn, regn

Men det gör liksom ingenting. Ljusstakarna och stjärnorna lyser och påminner om vilken härlig högtid vi går till mötes.

(Sen hjälper det också att D tog tjejerna till skolan och B sov till 08.45!!! Dvs jag gjorde det också!!!!! Ibland har det sina fördelar med att han är vaken X antal timmar på natten...)

Barn av sin tid

Matilda sätter sig ner på basketträningen för att vänta in de som var sist på övningen. Flickan F gör likadant. Tränaren, som har kämpat själv hela träningen med ett gäng bångstyriga 6-åriga pojkar, frågar lite byrskt: "Varför sitter ni ner?!"

Lille bångstyriga K har det självklara svaret som kommer på mindre än en sekund:

-De kanske gör det för miljöns skull.

Då vet man att miljötänket har gått fram... Ha, ha, ha!

Jag - (banan)flugornas herre!

Efter låååååång kamp kan jag idag titulera mig som (banan)flugornas herre! YES! Tipset som till slut utrotade de infernaliskt envisa, små, eländes flugorna var följande:

2 delar äppelcidervinäger
1 del sirap
1 droppe diskmedel

Blandas i ett högt glas. Låt glaset stå i mer än en vecka och, icke att förringa i detta fall, HAV TÅLAMOD! Man önskar ett snabbare resultat än inom en dryg vecka, men ibland går det inte att påskynda naturen. Blanda gärna till fler glas och ställ ut där flugorna tycks samla sig.

TACK, från djupet av mitt hjärta, till min vän J som har tips om i princip ALLT! Nu kan jag gå ut i köket utan att drabbas av äckelkänslor.

Så här ser de tydligen ut i närbild. Yiack!

Varma minnen

Idag viner höstvindarna snålt kring husen och solen gör sitt bästa för att gömma sig. Ja, jag vet, det är november. Men i hjärtat kan det vara varmt ändå - av ljuvliga minnen.

Stephanie & Andrew Mojica, 10 juli

Anna & Isak Gerrbo, 2 augusti

Alice & Mikael Palm, 1 november

Vad underbart roligt vi haft och kommer att ha!

Livet rymmer både glädje och sorg

I lördags firade vi ett hejdundrande syskonbröllop - det tredje inom tre 1/2 mån. Fest, glädje, lycka, tacksamhet.

Idag sörjer vi med G & E vars älskade lilla flicka vände åter till himlen.

Våra tankar, tårar och böner är med er!

Lycka på en torsdag

Står och steker pannkakor. De tre barnen fnittrar, skrattar, hoppar, springer, leker kull och skriker "Fokabana" (vi tror att det är B:s ord för Stålmannen...) och är toklyckliga tillsammans. Mannen och jag lyckades pricka tidsskillnader och aktiviteter, läs: hann prata idag!!!

En mycket lycklig stund att spara till regniga dagar.

I-landsproblem!

Sverige är ett välorganiserat land där medborgarna (de flesta i alla fall) gör sitt bästa för att följa regler och lagar. En av dessa regler är ÅTERVINNING! I många år avskydde jag denna syssla passionerat, men min man har med vänlig envishet fått mig att släppa denna energikrävande känsla. Jag har helt enkelt börjat återvinna utan att sucka.

Igår kväll var så påsarna med papper och papp fyllda till bristningsgränsen. Jag var ändå tvungen att ta mig till affären, trots illamående och nån vidrig släng av magsjuka. (Ni hör ju redan där hur det kan ha påverkat mitt förstånd.) B behövde välling och D är ju inte hemma. Så det var bara att svälja en extra gång och gå. SUCK. Jag tog påsarna och begav mig ut i den mörka kvällen.

Stannade vid återvinningsstationen och hivade snabbt i den påsen i sin rätta behållare och den andra i sin rätta behållare och vänder stolt tillbaka till bilen. "Jag, en återvinnare, trots magsjuka! Ha, det kunde jag inte tro för några år sen."
Ögonen susar förbi ett stort nytt klistermärke på en av behållarna "EJ KUVERT!".

-Vad märkligt, jag trodde att man fick slänga sånt i papp-behållaren...

Ögonen susar lite till längs behållaren och får syn på ett annat tydligt klistermärke: PAPPER.

-Eh...OJ DÅ! Det DÄR var papper och och det DÄR var papp. Inte tvärtom...

Och vet ni vad min första tanke var, jag en fd återvinningshatare? Tro det eller ej; FINNS DET NÅN SOP-POLIS HÄR??

Jag tittade mig oroligt runt. Jag kunde inte upptäcka nån sop-polis (de finns, jag har sett ett reportage på TV om dem!!) och kände hur illamående tryckte på ännu mer. Jag övervägde en mikrosekund att försöka ta upp mina misstag, men insåg snabbt att behållarna var relativt nytömda, så det fanns inte en chans. Jag sa helt enkelt högt: "Det var inte meningen! Förlåt!!", satte mig i bilen och åkte vidare.

Läser ni om det bedrövliga samhälle vi lever i där människor förstör återvinningen, genom att slänga papper i papp och papp i papper, så vet ni vem som är skyldig!

Men det var inte meningen, jag lovar!

Födelsedag utan hemmavarande make...

... är nästan att rekommendera! Alla andra blir så angelägna om att se till att man verkligen blir uppmärksammad och firad. Jag har inte känt mig ihågkommen av så många på länge. Åtminstone inte på ett helt år. ;)

TACK, TACK, TACK alla ni som gjorde min dag så härlig med telefonsamtal, mejl, kort, meddelanden, besök. Ni vet vilka ni är. För övrigt har jag nu choklad så att det räcker en låååååång stund. Åtminstone ända till på söndag. ;)

Man tager det ord man haver..

Matilda ligger i sängen och blir kliad på ryggen. Hon säger:

- Åhh, vad skönt...mamma, klia mig på uppförsbackarna!

-?????

Efter en liten sekund eller två fattar jag: SKULDERBLADEN, förstås!

Ibland är det bara att hänga med!

För att förra inlägget ska mista hela sin betydelse och ställa mamma i mycket märklig dager utspelades följande i B:s rum igårkväll:

-SKRIIIIIIK! SKRIIIIIIK! SKRIIIIIIIK!

Jag öppnar dörren, men går inte in och frågar:

-Vad är det, B?

Samtidigt ser jag att han sitter lite konstigt i fotändan med täcket åt alla omöjliga håll så jag går in för att trassla ur honom.

-Schhhhh, du får inte skrika så, då väcker du O och M.

-SkkRRII...

-Nej, schhhh! Så, lägg dig ner och sov nu, här på kudden... och täcket över dig. Så, go'natt!

-ZZzzzzz!

Vad säger ni om det? Jag höll andan och smög ut tyst som en mus. Vågade inte andas på flera minuter. Och det skummaste av allt var att han fortsatte sova! HELA natten. Jag fattar ingenting, men tar tacksamt emot!

En fråga just NU

Är det nån som kan komma på ännu ett knep som man kan pröva på en son som vaknar VARJE kväll och skriker helt otröstligt i minst en timme??

Varje kväll mellan 2130-2230 vaknar han med ett mer eller mindre högt skrik som fortsätter, som redan sagt, minst en timme. Och det spelar INGEN roll vad man gör. Tro mig, vi har prövat ALLA metoder och ALLT annat vi kan komma på.

Till slut har han (väl) skrikit sig tillräckligt trött, för plötsligt tystnar han och somnar om. Och så står vi där lika frågande som kvällen innan: Varför? Vad hände? Hur kommer det sig att han somnade nu? Sen konstaterar vi bara det faktum att han sover nu och somnar själva, med ett liiiiitet hopp om att nästa kväll ska bli bättre. Men det lilla hoppet känns väldigt litet just nu!

Oj, oj, oj. Nu låter det som om den magiska stunden är inne... Jag har inte hört skrik på säkert en halvminut (måste säga att Daniel tog ronden ikväll - det är därför jag sitter här och bloggar). Nej, nu började han igen.

Dags att gå och se om reservtruppen (dvs jag ikväll) kan göra en insats.

PS. För alla som inte har prövat kan jag rekommendera öronproppar. Vad vore jag utan dem?
PS2. Jag menar allvar, nån som har nåt nytt tips?

Halli hallå!

Jag har länge trott att jag begåvats med ett bra minne. Men de senaste åren har jag fått inse att så icke är fallet. Vänner påminner mig om än det ena, än det andra som jag inte har någon som helst minnesbild av! Lite läskigt. Och ibland lite pinsamt...

Andra gånger då jag inser att minnesluckorna är fler än jag tror, är när barnen frågar vad jag lekte när jag var liten eller hur man leker just den eller den leken. Jag minns nästan ingenting!

Men idag hittade jag mitt ljus i minnesmörket: Halli Hallå! Jag är så lycklig. Lösningen på alla mina lekminnesluckor. Där står det förklarat hur man leker "alla" lekar man lekte som barn. Jag har bara ett ord att säga: TACK!

Idag var vi ute och lekte bolleken. Så kul! Och vi upptäckte att vi alla kunde kasta bollen bättre än vi trodde. (Men att kasta bollen mot en vägg och hinna snurra ett varv och sedan fånga den sätter balanssinnet på prov. Får man någon slags vuxenpoäng när man blir snurrig efter ett varv, eller bara det tragiskt?)

Fniss, fniss...

Någon stor barnvän är du inte, men barnfobi lider du inte av. Du kan föra dig i dagismiljöer utan panikattacker och du kan umgås relativt avslappnat med barn. Men det är skönt när de går hem.

Ho, ho, ho, hi, hi, hi. Följande dom har jag fått på Allt om barns hemsida. Skönt att kunna röja undan mina tvivel över eventuell barnfobi. Och att jag kan gå in på ett dagis utan att börja hyperventilera. Känner att jag mycket tryggare kan ta mig an livet nu, när dessa sanningar är uppenbarade. ;)

Tid är relativt

Jag hade ingen kamera med mig så jag kan inte roa er med foton. Ni får helt enkelt stå ut med att läsa om hur kul jag hade. ;)

Först var det hur trevligt som helst att åka i bilen med mor, far, syster och svåger och prata i flera timmar. Det händer ju inte varje dag så att säga. Glass- och matstopp, lite mer prat och så var vi framme. Vet ni hur fort drygt fem timmar i en bil går - utan barn? Tar inte mer än ett par timmar. Skojar inte.

Sen tjejkväll med vänner jag inte träffat på flera år (känns det som), svägerska jag sist träffade för nån månad sen och en ny vän som jag inte träffat förrän nu. Prata, prata, prata, äta, skratta, prata, prata, prata. Vet nu hur fort drygt fyra timmar tar i en lägenhet med sovande barn? Tar inte mer än ett par timmar - tyvärr. Det finns så mycket mer att prata om.

Hem till vännen S för att sova. En av S:s gullige söner (mina döttrar får välja vem av dem de vill för framtida äktenskap. Det är nästan synd att man inte praktiserar arrangerade äktenskap längre...;)) hade så snällt lånat mig sitt rum, så lyxen kunde inte vara större. Sova själv, i ett rum med dörr, hur länge jag vill, UTAN att bli väckt av nåt barn. Vet ni hur fort drygt sju timmar tar i en säng - utan barn? Drygt sju ljuvliga timmar! Underbart.

Dagen efter gällde BOKMÄSSAN. Träffa mor, far och svägerska, sa hej och insåg sen att vi alla ville åt varsitt håll. Och oj, vad kul. Böcker i överflöd. Och spännande förlag, titlar och grejer. Hade lätt kunnat gå där i fler dar. Men vet ni hur lång tid fem timmar känns i armar som bär böcker? Fem lååååånga timmar. Huvudet hade däremot inte samma tidsuppfattning. Trots armarnas och huvudets kamp fick barnen några riktigt bra julklappar - och jag med...hi, hi, hi. (Och eftersom tid är relativt får jag mina julklappar redan nu.)

Hem till S för mat och prat, och sen vidare hem till kusin M och deras nya hus. Husesyn, prat och lite mat (nja, mer fika, men det rimmar inte lika snyggt på prat). Tiden existerade inte för oss förrän vi gäspade samtidigt och tittade på klockan. Oj, då.

Sova ännu en natt i ensamhet, upp till kyrkan och träffa ännu fler "gamla" vänner, vidare till Utby för prat och mat hemma hos systerns svärfamilj. Underbart god mat. Och sen en timme eller två i bilen och så var jag hemma igen. Svosch! sa det och helgen var över.

Så tiden går verkligen fort när man har roligt. Och roligast med helgen var givetvis att få träffa kära vänner. Stor lycka är att ha sådana vänner, där tiden ifrån varandra (även om den varit flera år) inte spelar någon roll.

Vem vet hur jag någonsin ska kunna anpassa mig till vardagen efter det här. En helt egen helg nu OCH en barnfri helg med mannen helgen före det. Oj, oj, oj.

Det är tur att man har sina tre telningar som snabbt tar ner en på jorden igen. ;)

"Mamma, vakna! Mamma!...MAMMA!"

Jipiiiiie!

Idag ska jag åka utan man och barn, men med mor, far, syster och dennas man, till Göteborg! Där ska jag sova hos min kära vän S som jag inte träffat på år och da'r. Och imorgon ska jag få gå på Bokmässan! Hurra!
Är man inte en bokläsare är det tråkvarning på lördagens aktivitet, men konsumerar man böcker som jag är det en LYCKA! Jag har velat åka i flera år, men det har aldrig liksom passat. För fyra dagar sen kom vi på att det faktiskt passade och nu ska jag åka. :) Ska bli såååå kul. Dessutom hinner jag träffa kusiner och deras barn (har inte träffat de senaste två, som snart är ett år var...) och andra vänner och bekanta. YES! säger jag bara.
Götet, here I come!

PS. Kolla in "Mors" kommentar i inlägget nedan. Hon är rätt rolig. Jag hade glömt bort det. Hi, hi, hi. Trodde aldrig att "etnisk utrensning" skulle kunna förekomma i ett humoristiskt sammanhang.

Kommer den eviga frågan någonsin få svar?

TVÅ flickor bor i detta hus.
ALL rosa/röd tvätt är tvättad.
VAR finns makan?

6-årig lycka

Äntligen!

Lyxigt!

En hel helg hemma med mannen - utan barn! Det har aldrig hänt förr, men helgen som gick var det verklighet. Oh, ljuva verklighet!!! Lyxiga lyx!

Jag älskar mina barn djupt och innerligt, men det är sant som "alla" säger: Man behöver ett litet brejk ibland och bara få rå om varandra som par. Som en kompis uttryckte det: "Så att vi minns varför vi är gifta!" Hi, hi.

Och fy bubblans, vad trevlig det är. Och det blir ju inte sämre av att vi inledde helgen med en konsert med STEVIE WONDER i Globen. Han finns på riktigt och sjunger fortfarande som en ungdom. Helt otroligt. Och vilka musiker! Man kan blir lycklig för mindre. Så läckert, så kul.

Andra saker man kan göra utan bekymmer när barnen är borta:
Sova till 11, sätta på sig en jacka - gå ut och sen direkt stänga dörren (utan att gå tillbaka för att hämta nåns glömda mössa, flaska eller blöja), gå och shoppa hur länge man vill, spontant äta mat på en restaurang, komma hem och direkt (utan att borsta tänder, läsa saga, och natta nån) sätta på en film med HÖGT ljud fast det är kväll, prata utan att bli avbruten, gå en promenad NU (utan att planera in det mellan sovtider och hämtning). Helt enkelt göra det man känner för, när man känner för det.

Men trots allt det lyxiga så är den största lyxen ändå när det kommer tre lyckliga barn springades mot oss, med utsträckta armar, ropandes "MAMMA! PAPPA!" och kastar sig runt våra halsar. Det är då jag möter min mans blick, vi ler och vi känner oss rikast i världen.

Instruktionsbok sökes

Man flyttar in i ett nytt hus och möts av en, för oss, ny tvättmaskin. Det är inte alldeles lätt att förstå alla symboler och hur den funkar. Vad gör man? Jo, man kör lite trial-and-error och lyckas få det att funka hyfsat. Men för att förstå finliret ringer man företaget och får en instruktionsbok, alternativt letar efter en på företagets hemsida.

Man får ett nytt barn. Det är inte alldeles lätt att förstå alla symboler och hur det funkar. Vad gör man? Jo, man kör lite trial-and-error och lyckas få det att funka hyfsat. Men för att förstå finliret...ja, vad gör man då?

I morse vid 4.30-tiden när familjens älskliga 2 1/2-åring tyckte att man visst kunde gå upp, undrade jag desperat var den där instruktionsboken fanns. Nattvandrandet, eller rättare nattskriken, har nämligen tagit sig nya dimensioner den senaste tiden, och mamman har börjat tröttna - rejält.

Men inte finns det nån instruktionsbok för det! Nej då, det är bara att ta till alla mammors/pappors påtvingade favoritsysselsättning: GISSNINGSLEKEN - utan något facit.

Har han ont i öronen igen? Håller han på att bli förkyld? Håller han på att få feber? Har förkylningsastman börjat om igen? Har han sovit för mycket middag? Eller i B:s fall; har han sovit för lite middag? Är han hungrig? Är han törstig? Har han fått för lite stimulans under dagen? Har han fått för mycket stimulans under dagen? Eller är det bara så enkelt att han kände för att vakna och gjorde det?

Ja, inte vet jag.

Men B fick lära sig lite ur mammans egen instruktionsbok: Kl 4.30 får man antingen ligga i sin säng eller på en madrass bredvid mammas säng, för då är det natt och man/mamman ska sova. Punkt slut. Sen spelar det ingen roll om man slänger sig på golvet och försöker sig på en skrik-aria. Mamman vägrar ge med sig. Det vet jag utan instruktionsbok!

Ett luttrat barn?

Klockan är nästan midnatt och jag och O sitter i soffan. Vi försöker råda bot på hennes värkande, svidande öga(!). Vi har spolat med vatten och även med natriumklorid som vi råkade ha hemma. Har väl hjälpt liiiite, men hon skriker av och till... Min kunskap om ögon är begränsad, dock vet jag att det ska gå att stänga ögat utan att det svider, och att ögonvitan ska vara, just det, vit. Lösningen för en trött mammas hjärna är då att ringa sjukvårdsupplysningen. Jag plockar upp telefonen samtidigt som jag får höra ett muttrande från Olivia:

- Äsch, de säger bara att man ska vänta i några dagar och om det inte gått över sen får man ringa tillbaka!

Ja, jag skrattade gott, trots den sena timmen och min trötta hjärna.

Lyckan med en stor-pojke-säng

-"Asså, fattar ni vad kul man kan ha, när man har en säng man kan komma upp och ner i själv! Först ligger man beskedligt och dricker upp sin välling. Mamma tror att man ska sova... men egentligen ligger man och tänker på allt kul man ska ha när vällingen är slut. Tända sänglampan, leka med legodjuren, rita lite, köra några varv med bilen, läsa en bok, gå runt lite planlöst i rummet, njuta av livet helt enkelt, och sen kanske man lägger sig ner och somnar helt utslagen. Bättre kan man nog inte ha det!"

Ibland behöver man se sig omkring

Jag och M tog oss en liten promenad till min systers och hennes mans lägenhet. Vägen dit är inte lång och jag har gått på den vägen säkert en miljon gånger. Så med andra ord hade jag blicken fäst vid "horisonten". Men med en liten sexåring vid sin sida blir vägen en enda lång upptäcksfärd. Jag hade annars aldrig sett:

- två små söta nyckelpigor, varav den ena "är en kille! -Hur vet man det? -Den har bara några prickar..."

- inte mindre än 7 nyponbuskage. Vi var tvungna att pilla sönder ett litet nypon för att se om det kliade på fingarna av att bara göra det. Det gjorde det inte.

- ett ekollon på vägen, varav vi upptäckte en vacker ek vid sidan av vägen!

- en liten söt spindel som var mikroskopisk! Men M såg den allt.

Och förstås mys, prat och skratt med sin gullunge.

Vem är egentligen stor?

Igår var dagen D, dagen som Matilda väntat på heeeeeela sommaren och lite till (Olivia försökte hålla sig lite coolare till det hela): SKOLAN BÖRJADE!!!

Pirr i magen, förväntan i luften och insikten om att man nu äntligen blivit stor nog. Som fysiskt bevis på storheten även en riktigt lös tand i munnen!

Inget slår årets första skoldag. Tänk efter, du kommer också ihåg hur det kändes va'?

Vår skolas första dag innebär en underbar upplevelse-teater om skolans årstema av alla i personalen. Detta år inkluderade det bl.a. ett spöke, alias rektorn iklädd blond peruk, vitt smink och en fotsid, glansig spökdräkt! Sen glass till alla för att fira att skolan börjar. Prat, skratt, lek, hälsa på gamla och nya bekantskaper och vänner.

Sen en puss-och-kram där och en puss-och-kram här och sen... var jag på väg till bilen ensam med Benjamin! Jag har TVÅ skolflickor nu! En i tvåan och en i sexårsverksamheten. De är stora nu. Betyder det att jag är stor?

Lycka idag

Överflyttningen av alla saker är gjord (minus förråd och garage, det blir på lördag). Idag har jag grävt fram köket, B:s och M:s rum. Det är så roligt att se att det faktiskt kommer bli ett hem - om ett tag.
Men den övergripande lyckokänslan idag är MIN NYA KYL OCH FRYS! För första gången på mina tio år borta från barndomshemmet är jag - eh, förlåt vi - lyckliga ägare till en kyl och frys i hel storlek. Tjoho! Lycka är att öppna frysen och ha MASSA lådor att få lägga mat och annat i. Lycka är att öppna kylen och ha MASSA plats.
Ville bara säga det.

Om nån undrar över bröllopet var det underbart, trots hällregn. Bilder och så får komma i en annan tid när jag vet var sakerna i mitt hus finns. Just nu är det lite småkaos så att säga.

Är det nåt viktigt på gång eller?

Dagens olycksfall inför helgens bröllop (alla inträffade på föräldrarnas gräsmatta där mottagningen ska äga rum):

Ett stycke näsa dunkad i scenkanten - resultat: MYCKET blod och än mer skrik
Ett stycke brudtå trampad på en geting - resultat: MYCKET smärta och nu uppsvullnat myggbett(?) en decimeter ifrån sticket
Ett stycke mur raserad av skylift - resultat: MÅNGA tegelstenar i en enda röra och en MYCKET stackars brudgum

Näsblodet stoppades enkelt av blött papper och lätt tryck över näsan, samt några pussar och kramar.
Den uppsvullnade tån och myggbett får lite hjälp av Betapred-piller.
Muren byggs upp genom att en maskin som lätt knackar bort allt murbruk hyrs från Bauhaus, pappan ska hitta samma slags murbruk efter typ 25 år, trevlig murare kommer på torsdag och murar upp muren.
Brudgummens "stackarshet" löses genom ALLAS sympati och empati. "STACKARS ISAK!" ekar det fortfarande över gräsmattan och i våra hjärtan.

Sen skrattar vi och knackar murbruk. Minsann, jag tror det är nåt viktigt på gång!

Frustration

Ja, så kan nog min inre känsla beskrivas bäst. DOCK med stora inslag av tacksamhet, glädje och förnöjsamhet. Skumt va'?

Men alla ni som försökt er på att renovera ett hus/lägenhet vet vad jag menar. Jättekul att få flytta och få allting nytt. Jättejobbigt att fixa så att det blir nytt. Och att städa det "gamla" huset är fortfarande lika tråkigt.

Men till grannpojkens lättnad har jag gjort en liten uppryckning på städfronten - några gånger i alla fall. Tyvärr syns inte det idag. Det är MYCKET roligare att åka till badstranden med barnen och träffa en kär vän och hennes barn, än att städa och försöka roa barnen här hemma, samtidigt som man EGENTLIGEN vill fixa klart i huset. Men med en liten snart 2-och-ett-halvt-åring är det liksom bara att glömma att både Daniel och jag kan fixa samtidigt. Så vi drog till sjön istället. Och när vi kom hem... var huset fortfarande inte städat! Konstigt va'?

Jag önskar sååå att jag skulle kunna trolla som jag minns från ett barnprogram på 80-talet. Om nån vet vilken jag menar får ni gärna säga till, man kanske kan you touba den så ni får se vad jag menar. Nu får ni försöka se det i era huvuden istället. Vad jag tror så handlade det om Staffan och Bengt som hade nån affär. Sissela Kyle var med också. Jag lärde mig vad hon hette för det var hon som kunde TROLLA. Det hade ramlat ner en påse mjöl från hyllan. Hon fick syn på den, sträckte fram händerna och rörde på fingrarna samtidigt som hon grimaserade med munnen och blundade. När hon tittade igen var mjölet uppstädat och borta! Jag ville redan då kunna städa så. Men än har jag inte lärt mig. Och skulle det inte gå att lära sig kan jag lika gärna lära mig att sjunga som Mary Poppins och knäppa med fingrarna. Än så länge har inte det heller funkat!...

Så imorgon tar jag båten med svärmor och barn ut i skärgården istället. Hjälper inte husen så mycket, men ack så mycket det gör för min själ. ;)

Snälla svärfar kommer och hjälper mannen så han får dessutom lite hjälp imorgon. Om jag nämner svärfar måste även min egen far och en av bröderna få en speciell eloge som också varit här och slitit sig svettiga i flera dagar. Och vår vän D, elektriken, som så vänligt kommer och använder sina kunskaper i vårt hus.

Om det är nån mer som önskar sig en eloge här på bloggen är det bara att dyka upp. Dock måste du kunna hantera roller och pensel någorlunda. Även skruv- och spackelförmågor värdesätts.

Då vet man att det är dags att städa!

Alltså, det är mycket nu! Först och främst har vi klarat av (sago)bröllop nr 1. Stephanie är nu en lycklig madame Mojica. Den lycklige mannen heter Andy (egentligen Andrew, men eftersom familjen hans är fransktalande kan ingen uttala det... Således kallas han kort och gott Andy). Och tillsammans bor herr och fru Mojica i Dubai.

Det var ett sådant härligt bröllop med underbart roliga människor att det verkligen var FEST! Internationellt var det också med amerikaner, fransmän, tyskar, svenskar, araber (från alla möjliga ställen i Mellanöstern, jag kommer inte ihåg alla tyvärr), spanjorer osv. Om nån är intresserad pussar fransmän två gånger på varsin kind, men i Libanon gör man det tre gånger. Huvudet åt vänster - höger - vänster. Är ni med? Och jag kan även meddela att jag för första gången borstat av min skolfranska och konverserat! Nja, OK... konverserat är kanske att ta i. Men jag lyckades säga till franska mormor 82 år att jag pratar inte franska, jag förstår ingenting, men jag har läst franska i skolan i sex år och att min man är en hejare på franska. Det ni! Mäkta stolt. Mormor var även med och festade ända till slutet av festen vid 1.30-snåret. Jo'rå, hon dansade OCH sjöng med. (Jag kan även meddela att Christer var med och dansade. Då förstår ni vilken nivå festen var på. Det var PAAAAAARTY.)

Det var underbart!

Men nu är det flytt som gäller till 100%. Jag har idag blivit bästa kompis med kofoten då vi tillsammans har bänt bort alla husets (80-talsgrå!) lister. Känner mig väldigt cool och macho. Har även fått leva ut mina aggressioner mot strukturtapet à la 80-tal. Japp, de är nerslitna. Kan meddela att Benjamin inte hade svårt att hjälpa till med nerslitning av tapeter. Hoppas att han glömmer det snart bara...
Daniel, med hjälp av en och annan släkting, sätter in trappa till vinden, gipsar och skruvar.

Detta sammantaget (bröllop, flytt och bygg) gör ju att ingen, och jag menar verkligen ingen, har lust att städa hemma. "Vi ska ju flytta snart!" Det resulterar i att golven sakta men säkert gror igen. (Pröva själva att inte dammsuga på ca 1 vecka med tre barn, ett gäng kompisar hemma...) Men idag fick jag knuffen jag behövde.

Mycket söt grannepojke, O 4 1/2 år, tittar med mycket förvånade ögon på vårt allt annat än rena köksgolv och utbrister:

-Varför är erat golv så smutsigt?
-Tja...för att ingen har städat det.
-Då tycker jag att du behöver dammsuga!

När en liten kille som inte ens är 5 år säger en sån grej, då vet man att det är dags. Nedervåningen i vårt "gamla" hus går att gå på nu. Du riskerar inte att få x antal små pärlplattepärlor, smulor, äggskalsbitar, en och annan torkad makaron eller grus under foten. Mission accomplished!

(Det gigantiska rena tvättberget ska nu tas om hand. Oj, oj, oj, man kommer nog vilja vara här inne i morgon. ;))

Livet på landet...

...de' e' va' ja' vill ha!
Två ljuvliga veckor är redan över. Det känns till och med som om sommaren är över; jag har ju varit på landet mina två planerade veckor. Daniel protesterar högljutt när jag yttrar en sådan kommentar, men det känns faktiskt lite så. Nu är det syskonbröllop och flytt för hela slanten som gäller. Superroligt - men det är inte livet på landet. Det är nåt säreget magiskt med det.

Några guldkorn har fastnat på bild (midsommar fastnade visst bara på videokameran...):

Vi har jagat bajsmaskinerna, alias vitkindade gäss (tydligen lite speciella enligt nån bok, men deras bajs är inte det minsta speciellt kan jag meddela).

Vi har gungat i gungan med de jääääääättelånga snörena - ibland med tillrest kompis.

Vi har tittat på Benjamin som kastat alla stenarna i vattnet, eller för att citera honom: "Memmi tastar 'tenarna vattnet, mamma!" Upprepat ungefär 25.000 gånger varje dag, och varje gång lika lycklig.

Vi har plockat smultron på strån.

Vi har lekt fotomodeller på bryggan när mamma försökt lära sig hur morfars systemkamera fungerar.

Och vi har sovit gott! "Hon e' så söt när hon sover." (OK, för alla fotokunniga så är det inte så märkvärdigt, men detta är mitt första kort som jag lekt med ISO-knappen och naturligt kvällsljus. Bilden är tagen ca kl 22.00 och ljuset är bara ljuset från fönstret. Det är så roligt att lära sig mer om fotografering!! Ja, den är suddig eftersom kameran inte har någon bildstabilisator och jag inget stativ. Men det funkar.)

Och nu väntar annan magi denna sommar.

Ljuva sommar

Solen, gröna träd, havet, bryggan, grillad mat, morgonsol, glass, sola på stranden, mysa, chilla, ta det lugnt, läsa sagor, handla ibland, tvätta ännu mer ibland, läsa böcker!!!, åka båt, skrämma iväg bajsande fåglar, vattenkrig, bara vara, njuta av livet.
Japp.
Nu drar vi till landet!

Yo'!

6-åringen beordrade Häx-& trollkarlskalas. Efter kalaset satt vi ute i den underbara solen och njöt. Det var då det slog mig: Jag hoppas att de lever ut alla sina behov av att vara gröna i håret och svarta runt ögonen (syns ju inte på bilderna men tjejerna var svartmålade runt ögonen för att se riktigt hemska ut) NU och inte om sisådär 10 år när de är tonåringar. Nu är det ju liksom lite gulligt. Men tonåringar i samma utstyrsel är inte inte lika sött. Snarare tragiskt.

Men här är de i all sin gullighet - eller nåt:

Oskuldens tid är förbi!

En av mina snälla svägerskor äter lite smalare mat nu förtiden för att passa lite snyggare i baddräkten. Vi började diskutera detta i fredags och hon upplyste mig då om att man, enligt Viktväktarna, får äta 18 poäng om dagen. Hon plockade fram en liten bok med "alla" livsmedels poäng. Ost 28% är 1 poäng per SKIVA!!!

Äter man då ost som jag gör, dvs man tar typ 2-3 ostskivor samtidigt som jag lägger på två ostskivor på mackan, blir det ganska många skivor = poäng! Om jag dessutom äter två mackor med ost, och sen hjälper barnen att skiva ost och lägga på deras mackor och fortsätter äta ostskivor medan jag skivar ost... Ja, ni kan ju själva räkna ut hur många ostskivor jag kommer upp i, och detta helt utan ansträngning.

Så nu är oskuldens tid förbi. Jag kan inte ens titta på osten utan att fundera om det verkligen är värt att repa av en skiva och stoppa i munnen... Och detta utan att jag svurit mig till denna form av matfilosofi. Men visst, jag skulle inte heller må sämre av att min baddräkt satt lite snyggare heller.

Vi får väl se...

Hur många mamma-poäng...

...får man (eller blir av med?!) om man låser in sin tvåårige son i bilen med nycklarna i tändningslåset utanför storasysters förskola?

Jo, det hände! Alldeles nu i morse. Tack och lov var han hur lycklig som helst, han fick ju äntligen leka hämningslöst i bilen - med vad som helst! Matilda däremot började nästan gråta direkt, när hon insåg att hon inte kunde vara med sin bror. Stackarn.

118 118 är, trots priset, en vän i nöden. Snabbt kopplade hon mig vidare till en närbelägen låssmed som kom inom 10 minuter. Under denna väntetid stod åtskilliga föräldrar brevid mig och försökte hjälpa till på bästa sätt. Två pappor gick och kollade i sina bilar om de hade än det ena, än det andra för att få upp låset. Men tyvärr hade de inte med sig "vad-det-nu-hette".

Ett, tu, tre kom låssmederna och började dyrka upp dörren. Det var lite mer komplicerat än vad både papporna och de trodde. Så nu vet vi att vår bil inte öppnar sig av att bara pilla ner en krok vid fönstret. Kan vara bra att veta... Har även fått lära mig att tjuvarna sätter en skruvmejsel direkt i låset och trycker till. De bryr sig liksom inte ifall låset går sönder. (Jaha!)

Här kommer mina lärdomar av morgonens händelse:

Lärdom 1: Att låsa in sitt barn "kan hända den bästa" enligt många föräldrars egna erfarenhet har jag nu fått höra.
Lärdom 2: Låssmeder är mycket bra att ha tillgängliga - trevliga är de också!
Lärdom 3: Det är billigare att ringa låssmeden än att panga en ruta, för "självrisken ligger på 1500 spänn", enligt en pappa.
Lärdom 4: Det kostar 700 kr att få hjälp av en låssmed. (Trots allt ett väldigt billigt pris för att återförenas med sin son!)
Lärdom 5: Många är snälla och försöker hjälpa till när det händer knäppa grejer.
Lärdom 6: LÅS INTE IN BARNET I BILEN!

Jag är gammal nu.

I lördags var vi en sväng i affärer och såg såna här skor:

En fråga som jag genast ställde till Daniel var:
"Är jag gammal om jag redan har haft såna skor?"

Helt hämningslöst svarar en expedit: "Ja."

Så nu vet jag.

Grattis på Mors Dag

Alla mammors alldeles egna dag! Vilken lycka och glädje. Och eftersom det är min blogg får jag helt subjektivt lägga upp en bild på mina små sötnosar som uppvaktade mig med frukost, teckningar, sång, pussar, kramar och kärlek.


Den bästa kommentaren idag, som kom helt spontant och utan tanke:

"Benjamin, gå till mamma så ska du få en ny blöja. Äsch, javisst ja'! Det är ju Mors Dag. Kom, Benjamin så går VI och byter blöja."

Tack, mannen. ;)

Hoppas att alla mammor fick all den uppskattning och kärlek som de alla förtjänar! Krama din mamma!
(Tack A, för bilden!)

Jag är en blomma

Jag har inte begåvats med nåt större intresse för att få blommor att överleva. Men det är ju alltid vackert med blommor. En vän hade på sin blogg gjort detta test och jag kunde inte låta bli. Tydligen är jag en iris. (Men jag vet inte om jag gillar färgen så värst mycket.)
Klicka och se vilken blomma du är.

I am an Iris What Flower Are You?

Ur barnamun

Händelse 1
Jag ska backa ut bilen och vänder mig om för att se vad som händer bakom bilen. Matilda som håller på att sätta fast säkerhetsbältet fryser till i rörelsen och säger högt och förvånat:

- Mamma, vad har du gjort?!
- Vaddå?
- Har du sminkat dig?
- Eh, jaa...
- Oj, jag kände nästan inte igen dig.

Händelse 2
Jag har varit ute och sprungit och har så att säga naturlig färg i ansiktet (läs tomatröd som sakta håller på att tona ut). Efter duschen sätter jag på mig en icke-så-använd-omlottröja med en vanlig v-ringad t-shirt under och ett par hederliga jeans. Olivia vänder sig om och utbrister förvånat:

- Vad snygg du är! Ska du på fest, eller?
- Tack. Nej, jag ska på möte faktiskt.
- Men varför ser du inte ut sådär jämnt?

Får en onekligen att fundera...

Obeskrivlig lycka

Kära vänner, bekanta och obekanta!
Nu är det klart! Visningarna är över, budgivningen likaså samt kontraktskrivningen!!!! Nu är det officiellt och skrivet i sten (åtminstone i bläck på papper) att vårt lilla hus är sålt!

H U R R A ! ! ! ! !

Eftersom vi inte pratar pengar i Sverige så här helt öppet tänker jag inte skriva köpeskillingen här. (Men det går bra att fråga om ni är intresserade.) Men jag kan meddela att ens vildaste fantasidrömmar KAN gå i uppfyllelse. Det känns som om vi vunnit på lotto. Utan att skoja. Vi går runt som i en förundrad lyckobubbla. Det har regnat manna från himlen - på OSS den här gången. Ni vet, sånt här händer ju bara nån annan. LYCKA!

Nu ska vi "bara" sätta igång med allt annat i planeringsväg inför flytten. Det ser ut att bli en lugn och händelselös juli - INTE! En flytt som inkluderar ytskiktsrenovering överallt samt TVÅ familjebröllop inom loppet av en månad... Men som alla säger innan man flyttat: "Det ordnar sig. Det är ju inte så mycket." Just det...
Men nu är vi bara glada!


PS. Hon som köpt huset är supertrevlig och är minst lika lycklig för sitt köp, vilket gör det ännu roligare för oss!

Sova bör man...

Medan jag väntar på att dagen ska gå och budgivningen bli klar (än så länge går den mycket bra!!) vill jag bara annonsera vinnaren i sovställnings-tävlingen vi tydligen har här hemma.

Vi har två goda kandidater, men har enats om en vinnare och ett hedersomnämnande.

Hedersomnämnande:

Observera vinkeln mellan huvud och mage!

På en god andra plats hamnar denna ställning:

Observera även långfingret och pekfingret mot väggen!

Men på en odiskutabel första plats hamnar denna ställning:

Observera kudden ÖVER huvudet!
Det är så fantastiskt att man ens kan fortsätta sova i denna ställning att det krävs ett till kort. Och jag lovar att hon sover på riktigt.

Själv föredrar jag att sova I min säng, PÅ min kudde, UNDER täcket. ;)

Nu...

har budgivningen börjat. Jag försöker att inte sitta framför datorn heeeeela tiden och trycka på "refresh". Men det är illans spännande!

Puh!!!!

Gräsmattan lyser ljusgrön och nyklippt, rabatterna är rensade och med en del nya blommor, alla mystiska väggfläckar är bortmålade, huset är skinande rent från nock till källare (eller ja, i alla fall till grunden), TRE billaster med kartonger och annat diverse är bortkörda till mor och far, lite lånade snygga grejer på plats, och homestage-at till MAX. Ja, idag var det VISNING!!!

Efter en ren uppesittar-natt (fast jag tillbringade mesta tiden tvärs över våra sängar ska erkännas) med vår lille natt-terrorist, nej förlåt han heter ju Benjamin, så kände sig både Daniel och jag lite möra inför konststycket att få ett helt perfekt hus plus ha oss klara och fixade till kyrkan kl 10.00! Jag kan säga att vi stöp på just 10.00. Det blev mer 10.32... Kändes väl sådär, men vi försökte annama devisen "Bättre sen än aldrig" och hoppades att det funkar ändå.
Sen fullt ös som vanligt i kyrkan och sen supertrevlig middag och sällskap ute i Nynäshamn hos våra lyckliga vänner som får bo vid havet! Vilken välsignelse att få bo så! Kanske vid nästa husflytt...*dröm, dröm*

Men nu kan jag säga att jag är TRÖTT. (Nästa mening som jag skriver, skriver jag endast för att få lite medömkan.) Att stupa i säng vid 00-snåret efter att ha städat en hel dag, bara för att vara vaken till 03.30 med en allt annat än glad 2-åring sätter sina spår dagen efter kan jag säga! (Medömkan kan lämnas i kommentarerna, alla tillrop är välkomna.)

Hur visningen gick? Jo, 7 stycken anmälde intresse. Varav 1 redan varit här och tittat. Hon dök för övrigt upp oanmäld i tisdags! Men tydligen blev hon inte avskräckt av stöket och smutsen, eftersom hon dök upp idag igen. Så henne kan man väl räkna som intresserad på riktigt? Vi får se vilka som är med i slutändan. Det är ju lätt att skriva upp sig, och en annan sak att vara med och bjuda sen.

På onsdag gör vi om hela projektet "förvandla vårt hem till något ur en inredningstidning" för visning nr två. Då befinner sig Daniel på tryggt avstånd från hela karusellen, nämligen i England. (Det är tur att vi bor nära en snäll soon-to-be-släkting som råkar vara hemma och ledig just på onsdag eftermiddag, eftersom ingen annan är det!)

Håll gärna en tumme eller två att budgivningen sen drar igång på RIKTIGT!!!!

PS. Just nu har tjejerna gaddat ihop sig totalt mot Daniel i en kamp han är dömd att förlora. Han har inget att sätta emot när de båda inleder operation: "Nu skrattar och fnittrar vi till allt, oavsett vad pappa säger. För han är CHANSLÖS mot vårt skratt." Och mycket riktigt rinner pappas skratt nerför trappan lika mycket som tjejerna. Med undantaget att han med jämna mellanrum försöker återerövra sin auktoritet och få dem i säng. Något som inte lyckas så värst bra. Men roligt har dom. Och jag med som hör dem.

PS2. Ja, hortensiorna LEVER!!! Och är såå fina. Till och med svärmors lånade. Nu ska de bara överleva tre dagar till.

Vill bara säga...

...att blommorna lever fortfarande i högsta välmåga!!!
Heja mej!

PS. Daniel har kommit hem och upplyst mig om att det är hortensior.

Det är vår i luften...

Saker jag gjort idag och är extra stolt över (bara för att jag annars med glädje skulle ha överlåtit dem till Daniel, som är bortrest denna vecka - trots att ingen är sjuk!)

- Fixat till den gamla cykeln vi fick av grannen förra året till Olivia. Det innebar låna cykelpump (nån som har en idé hur man kommer ihåg att köpe en egen??), komma på att man kan använda låsolja på skruvarna som håller fast sadeln, skruva loss sadeln och sänka den. Voilà! En fungerande, tillräckligt stor cykel till största tjejen. Stor tillfredställelse för henne. Jag har visst glömt hur pinsamt det är att cykla på en för liten cykel...

- Fixat till den mindre cykeln för att kunna lära den mindre tjejen att balansera utan stödhjul. Hon har förut varit så skrajsen över att hålla balansen på cykeln att det varit stört omöjligt att få henna att ens pröva. Men idag skulle det ske. Med numera van hand pumpade jag med grannes superavancerade pump, sprutade låsolja på muttern som höll fast sadeln, lyckades få den att röra sig åt sidorna, men inte en millimeter uppåt eller neråt! Mer olja, mer ont i händerna, men sadeln satt fast! Som tur var har vi flera snälla - och starka - grannar som enkelt flyttade sadeln till rätt höjd.

- Sedan sprungit varv efter varv i lekparken, hållandes i pinnen som vi satt fast för att hjälpa henne hålla balansen. Imorgon åker joggindojjorna och träningskläderna på så kan vi kombinera det hela med lite träning.

Nästa sak jag ska räkna upp är jag övermåttan stolt över:

- Vattnat och lyckats hålla de superfina blommorna vi köpte till mäklarfotograferingen vid LIV!!! Jag lovar, de lever fortfarande OCH blommar. Daniel kommer bli så stolt över mig. Det är vanligen hans pyssel. (Min motivation är att jag tycker det känns så nedrans onödigt att lägga ut lika mycket pengar igen på nya blommor om 1 1/2 vecka när det är visning. Inte så ädelt kanske, men väl fungerande.)
Om jag var så pass insatt att jag visste vad de hette skulle ni förstå att det är blommor som DRICKER vatten. Jag är fascinerad hur mycket de slurpar i sig. Men skam den som ger sig. Jag får återkomma om min plan att hålla dem vid liv fungerar.

- För sjuttiofjärde gången på en dryg vecka pratat med bilverkstaden om det mystiska kylarvattnet som bara försvinner! De hade bilen förra veckan, lagade en läckage som till och med jag såg. men tydligen fanns det nåt kvar, för jag har behövt hälla i litervis med vatten. Så till slut fick jag äntligen tag i killen som sa att det var en slang till topplocket som läcker. "Jag har ingen sån inne så jag måste behålla bilen till imorgon." -Jaha, och hur ska jag nu kunna skjutsa O till sin älskade dans som absolut inte går att missa, köra barn åt två håll imorgon bitti, plocka upp ett barn vid 10-tiden ute i Tyresta för att köra till tandläkaren och sen tillbaka till Tyresta, sen hämta två barn vid 1400-tiden och vara tillbaka i Tyresta kl 1600 på Primäraktivitet? Svara mig på det du?
Lösningen: Vi lånar grannens bil till dansen idag och tar ledigt imorgon! Vi övar på cykling, njuter av solen och lekparken och cyklar till tandläkaren och köper glass.
Sen får vi se när bilen är klar (och vad det kostar...) och klara resten ändå.
Ja, jag är helt beroende av en bil i mitt liv som det ser ut just nu!
Ja, jag vill ha massa pengar från husförsäljningen så att vi kan köpa en NY(are) bil!!

Men med sol, värme, underbara grannar till hjälp och prat, glada barn och lite händighet så är livet bra gott!

Nu är det på riktigt!

(Lite passande att detta är inlägg nr 60, känns jämnt och fint. För nu ska jag berätta en nyhet.)

VI SKA FLYTTA!

Och det betyder att vi ska sälja vårt lilla gulliga, älskliga hus...
Så nu är det bara att komma på visning 4 eller 7 maj och buda för allt vad tygen håller! En massa pengar vill vi ha!

Vart vi ska flytta? Till ett större radhus med fem, jag upprepar: FEM sovrum! Vi kommer att ha ett rum till övers! Det har aldrig hänt. OCH två toaletter. Det är sånt som kan göra en flerbarnsfamilj lycklig.

Känns jättespännande, nu när jag accepterat att vi ska sälja vårt lilla hus. Ja, jag älskar det. Men Daniel lovar att man kan göra nästa hus lika fint. Så det ska nog gå bra.

Men som sagt kom och bjud och trissa upp budgivningen riktigt mycket. ;)

Finns såna här dagar - på riktigt?

Efter den vardagliga lämning på för/skola kom jag hem med B. Redan när jag kom innanför dörren kändes det som...ja, vad var det? Sakta gick jag in i köket för att försöka komma på det. Efter en liten stund spred sig insikten från de inre delarna av ryggraden och ut i hela kroppen, för att till slut nå hjärnans förstånd: Det fanns ingen hög med en massa måsten som var tvunget att tas om hand!

Inte ett endaste litet ynka dåligt samvete ligger och skräpar i något hörn. Tro mig, jag gick ett varv för att försäkra mig om att det verkligen inte låg nåt under nån gardin eller så. Men nej, det var TOMT! VA'?!?! Vad gör man då? En liten sekund kände jag mig nästan vilse, tittade över till micron där posthögen brukar ligga, men nej, den var fixad också. Nu började det nästan gunga lite runt hjärtat, av möjligheterna som plötsligt kanske skulle infinna sig. Möjligheter att göra det jag själv VILLE göra och inte var TVUNGEN att göra pga den ena eller andra tidspressen. Det var liksom bara vad-jag-själv-valde-saker kvar!

Så jag valde av egen fri vilja, och inte av tvång pga av dåligt samvete, att träna! B och jag har nu tränat både mage, rygg och armar framför TV:n. (Mina armhävningar var snyggare, men absolut inte gulligare!) Medan B tittade på sin favvo-film duschade jag - länge, plockade ögonbryna - noga, sminkade mig, fixade med kläderna - slet inte bara fram det som råkade ligga överst, myste med B i soffan. Vi gosade fram lite lunch till oss båda och hade en riktigt trivsam stund vid bordet. Sen la jag honom att sova middag och nu sitter jag här! FATTAR NI?! Helt galet underbart. Jag rekommenderar det till alla.

Så mitt största problem är, just NU i denna stund, om jag ska skriva lite till, förbereda ett HF-möte (som inte är förrän i morgon), sova middag, surfa lite eller läsa en bok. Hmmm. Ja, vilka bekymmer jag har.

Vad det än blir så ska jag NJUUUUUTA av denna känsla. För den är sannerligen inte vanlig.

(Och så frågar människor mig om jag inte tröttnar på att "bara" vara hemma? Vem skulle inte vilja byta - just idag i alla fall.)

Glad påsk!

Idag var det dags. Tjejerna hade laddat i två dagar och pysslat påskkort så det stod härliga till. En varsin vän hade bjudits med. Mammas gamla läppstift fanns fortfarande kvar och en kajalpenna lika så. Kinder och fräknar. Sjalett var det värre med eftersom mamma aldrig kommer ihåg att köpa nåt som ens liiiiknar en sjalett. Men efter lite övertalning (mycket pedagogisk sådan, om mamman får säga det själv) dög plötsligt de tunna sjalarna. Korgarna packades. En hysteriskt rädd lillebror (som inte alls fattade varför denna utspökning var nödvändig) lämnades i hallen hos mamma, och sen var det dags att gå och önska "glad påsk", dvs GODISJAKT. (För erkänn, vem går som påskkärring för att bara önska glad påsk? Ingen jag känner i alla fall...)

Och jakten skulle ha gjort vilken storviltsjägare som helst grön av avund. Efter att ha knackat på alla husen runt vår lekpark kom de tillbaka med korgarna fulla och TUNGA. Mycket belåtna små kärringar. Den fyndigaste grannen var han utan godis som gav dem en varsin STOOOR morot.

Och i all denna kärring-yra förtjänar Olivia ett särskilt omnämnande: Stoiskt hedrade hon sitt självpåtagna godisförbud, trots en hel korg full med godis! Hon åt bara chipsen och gav sen resten till Benjamin. Det, mina vänner, kallar jag karaktär!

Ännu en lyckad skärtorsdag som förgyllt mammans och grannarnas vardag. De är ju så söta att det faktiskt riktigt kniper i hjärtat! Måtte de alltid få vara lyckliga små kärringar!



PS. För övrigt kan jag meddela att Det nu har hänt: Daniel har varit bortrest denna vecka och INGEN, jag upprepar, INGEN, har varit sjuk!! Och nu är han hemma om ca fyra timmar så jag vågar ta ut segern i förskott. Otroligt lyckligt.

Lyckan med en TV-fri eftermiddag

Jag minns det som igår; känslan av den oändligt långa söndagseftermiddagen efter tidiga möten i kyrkan. Vissa flög förbi som gaseller - när man gjorde nåt kul med familjen, andra segade sig fram som sniglar i motvind - när fantasin tröt.

Här hemma idag var allt upplagt för en snigel-eftermiddag. Tjejerna rusade in genom dörren och sa nästan samtidigt: "Får vi se på film? Men ingen söndagsfilm, de är såååååå TRÅKIGA!!!" Jaha, där var den söndagsfriden, tänkte jag. Dock tänkte jag inte ge mig: Söndagsfilm (alltså filmer med något sorts extra gott budskap) eller ingen film alls! Vilket gnällteknik de än tänkte pröva. Så det så.

Visst både gnälldes och protesterades det. Men efter en förvånansvärt kort tid satt en O uppe i "pysselrummet" (dvs ett skrivbord inne i klädkammaren) pysslandes ett tackkort till en kompis, en M tittandes på "David och Goliat" (definitivt en söndagsfilm) och en B förnöjsamt strosa omkring och leka. Whaow!

En stund senare var filmen slut ("Den var jättebra, mamma!" HA!) och Matilda satte igång hela sin fantasi.

Ett, tu, tre var alla tre utklädda till jägare med både pilkoger (plastleksak man pillar in plastiga former i eller mammas stövel, fastsatta med bandage), pilar med eller utan laser (plastgalgar) och pilbågar (trägalgar). Sen jagade de svarta monsterfåglar och dinosaurier som mamman såg genom fönstret. "Men det som är så bra mamma, är att man kan skjuta genom fönstret, utan att det går sönder!!"

Tuffa som attan var de och saknade "bara en Robin Hood-hatt, men det gör inget". Med stencoola jägarminer patrullerade de runt inne i huset för att försäkra sig om att inga odjur kom in.

En och annan älg sköts visst också. Den åt vi för övrigt till middag (fläskfilé), tillsammans med vild-potatisar och vild-morötter som växt ute på vår gård (inhandlade på ICA), mycket grönsaker var också bra att äta "för man måste ha mycket vitaminer när man är jägare. Och man måste äta mycket när man har jobbat så hårt."

Och så säger de att barn inte kan leka längre!

M fullt utrustad!

Sötnosen med pilbåge nerstoppad i tröjan (och ja, sviterna efter vattkoppor!)

Pilbågsteknik diskuteras och prövas. Detta är blodigt allvar!

Du lilla solsken som tittar in...

Just idag behagar solen skina på oss med sina efterlängtade strålar. Och vet ni vad jag kände när jag gick från bilen?? DET VÄRMDE på mitt ben. Jag stod vid stenkanten där B jämt ska balansera, solen lyste på mitt ben och det blev VARMT. Vilken fantastiskt trevlig överraskning.

(Om nu bara mars inte låg i vägen för den Riktiga Våren skulle man kunna våga börja hoppas på riktigt... Men än så länge får vi glädjas oss åt de dagar då solen tittar in i våra stugor.)

Glam-faktor i varda'n

Igår låg jag på knä med en disktrasa i högsta hugg för att försöka utplåna spåren efter en glitterprinsessklänning som blivit tvättad och tydligen ville bli av med en hel del glitter... Med andra ord: det låg MYCKET glitter på golvet.

Att ligga på på knä på golvet med en disktrasa ger inte en känsla av glamour kan jag berätta. Man sympatiserar väldigt med "stackars Askungen" och känner sig väldigt...piglik. MEN detta förändrades i en nafs när jag vände på trasan och hela den GLITTRADE. Plötsligt kändes det inte så bedrövligt att ligga där. Lite glitter och glamour är allt som behövs.

Så min fråga är varför ingen har tänkt på att göra glittriga disktrasor? Det skulle förgylla många hemmamammors och i princip allas som använder en disktrasa liv.

Om nån med lite entreprenörsanda söker en ny idé får ni en här alldeles gratis: Fler glittriga disktrasor till folket!

Livet från den ljusa sidan

Det mesta i livet handlar ju om ens inställning. Detta försökte jag omsätta i praktiken när jag gav mig ut i höststormen - åh, förlåt jag menar vinterstormen med regn, mörker och stormvindar! - för att jogga runt min lilla runda. Vädret kändes allt annat än inspirerande, men skam den som ger sig. Här är mina solskensglimtar från rundan:

Man springer dubbelt så långt än när det inte blåser!
När stormbyarna kommer farandes som en vägg rakt framifrån, måste man ta i dubbelt så mycket för att komma lika långt som annars. Solglimt: Man springer dubbelt så långt utan att för den sakens skull springa en centimeter längre. Hur skönt är inte det?

Man hinner inte tänka på hur trött man egentligen är!
När det konstant blåser i öronen hör man inte hur man själv flåsar. Och all energi går åt till att försöka hålla rak kurs. Solglimt: Det är först när man stannar som man märker att man är döööötrött.

Alla eventuellt läskiga människor är inomhus!
Jag kan säga att antalet människor man möter en mörk stormkväll är försvinnande få. Och de som är ute går bara där för att de måste ta sig från A till B på kortast möjliga tid. Solglimt: Man behöver inte ödsla energi på att oroa sig.

Man får se oväntat roliga scener!
Jag vill inte förlöjliga människor som hänfallit till cigarettberoendet, men har ni sett en människa försöka tända en cigarett i full storm? Det ser vansinnigt roligt ut, speciellt när denne någon inte ger sig på hela den stund som det tar för mig att springa ikapp och förbi. Solglimt: Man kan få sig ett gott skratt helt gratis! (Dock inte åt personen! Bara det hon gör...)

Man känner sig så nedrans bra!
Aldrig har det varit så skönt att sjunka ner på vardagsrumsgolvet efteråt. Man ligger där och bara känner hur endorfinerna sprutar runt i kroppen. Solglimt: Man kan klappa sig själv på axeln och säga: Bra gjort!

Pröva själv! Jag lovar att det fungerar. :)

Ibland tar det tid...

...innan vetenskapen kommer på det alla redan vet. Är det någon som suttit på en cirkus och njutit av clownnumret? Är det någon som sett ett barn uppskatta läskigt målade (ofta gamla) män i konstiga kläder spruta vatten på en? Men nu har vetenskapen tydligen bevisat att barn inte gillar clowner.

Men att använda denna rapport för att ta bort clowner på sjukhus tycker jag ändå vore bra synd. Åtminstone de på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. När O bröt sitt ben och skulle opereras mötte vi sjukhusclownerna och vilken lycka det var. Clownerna där har fattat vad barn tycker är roligt och hur de tycker att det är roligt. På ett trevligt och roligt sätt, utan att vara för påträngande(!!), knöt de ballonger, pratade, frågade och fick henne att skratta. Och den läskiga situationen var inte så läskig längre.

Så fram för fler sjukhusclowner och bort med läskiga cirkusclowner! Här är AL Barnsjukhusclownerna:

Tillägg till "En stilla (för)undran

På listan över sjukdomar som uppstår när D är bortrest kan vi nu lägga till: ÖronINFEKTION - till skillnad mot öroninflammation.

Ja, ja, är det inte det ena så är det det andra...

Sen vet jag inte om det räknas som någon sjukdom; men att tjejerna vaknar kl 05.00 en varsin morgon och är absolut oförmögna att somna om, är det helt friskt? De tycker att det var helkul i alla fall, för då kunde de få se sin älskade High School Musical 2 INNAN skolan/förskolan. (Och ja, jag fortsatte sova.)

Framtida mammor i antågande

Som mamma vill man ju gärna lära sig barn att ta hand om sina syskon och känna ansvar. Då har det ju hänt att jag bett barnen att ta hand om/passa/kolla B så att han inte springer bort från lekparken. Ofta möts jag av svaret: "Men neeeej!" med stort eftertryck och känsla. Beroende på situation så får de eller jag sin vilja igenom, men inom sig undrar man om de ska lära sig att känna ansvar för sina syskon. Idag sa jag dock ingenting till M och kusin C när de bestämde att de skulle äta mellis-picknick i lekparken.

(Varför picknick när det är mörkt, tre grader plus, mulet och superfuktigt/kallt ute är det ingen som förstår. Men barn är barn och har dessa två bestämt sig finns inget som avskräcker. Det skulle i så fall vara "läskiga Max", 6 år, som bor granne "och han har sagt att han ska bryta av mina fingrar förra gången jag var här!")

Men kallt väder och läskiga killar eller inte så breddes mackor, äppelbitar skars och saft blandades (ja, ibland måste barn få dricka vanlig hederlig sockersaft!). B såg ju naturligtvis vad som var på gång och var inte sen att göra sin vilja hörd. Han skulle också ut! Jag sa inget om att jag inte skulle ut, utan klädde på honom också, och skickade ut dem alla tre.

Efter en liten stund tittar jag ut för att se huruvida han redan sprungit bort eller inte. Då ser jag att flickorna har baxat upp B i bebisgungan och står båda två och gör fart på varsin sida. Mellan gångerna de behöver knuffa springer de fram och tillbaka till bordet och bänkarna, där de brer ut filten som duk och dukar upp picknicken.

Sen sätter de sig där, äter mellis och ser ut att prata om livet i största allmänhet. Då och då tittar de över åt gungans håll. Behövs det mer fart springer de varannan gång och gör mer fart och springer sen tillbaka och fortsätter matpratandet. Gång på gång på gång.

Hmmm, kan det vara så att de har sett sina mammor göra likadant... Och därmed kanske även ordspråket "Barn gör inte som du säger utan som du gör" fått ytterligare än dimension.

En stilla (för)undran

En del av mannens nya jobb är resor till höger och vänster i världen under kortare eller lite längre perioder. Vi har alla anpassat oss bra till denna helt nya del för vår familj. Annars har vi varit bortskämda med en man/pappa som forskat (läs: varit hemma extremt MYCKET).

Men det som jag undrar och förundras över är att något av barnen ALLTID blir sjuk när han åker! Oftast B. Det har inte varit några allvarliga incidenter på något sätt, men det är lite underligt.

Idag åkte mannen iväg, idag på eftermiddagen får B feber. En annan gång var det M som fick feber, en annan gång kräktes nån, en annan gång hostade alla tre i kapp, etc. Det gör inget, men varför inträffar det exakt samma dagar som pappa är borta? Och aldrig annars. Först trodde jag att det bara var en slump, men kan slumpen verkligen uppstå 5 gånger (eller hur många ggr han nu rest sen i september) i rad? Jag ställer mig skeptisk.

Nån som har någon vettig förklaring?

Tiden är ur led...

...och glad är jag för det! För SOLEN lyser idag. Denna härliga företeelse som så sällan sker i vårt land just nu. Redan till frukost kunde man ana att molnen från igår bokstavligen var bortblåsta. Och nu när vi går mot ljusare tider var inte himlen beckmörk utan bara lite sådär mörkblå när vi gick till bilen. LYCKA!

Men det "leda" är att smältvattnet droppar och rinner i dikena och jag hörde till och med den där vårfågeln som alltid hörs när det börjar närma sig vår. Missförstå mig inte, jag har inga som helst problem med det. Tvärtom känner man hur man tinar även inombords. Det jag har problem med är att vi fortfarande har tre månader kvar innan april och den Riktiga Våren är här... Vet ni hur många slaskdagar det hinner bli? Ja, alldeles för många.

Men det tänker vi inte på idag för idag lyser SOLEN!!! Underbart.