God jul!

12 år

Att ha 19 december som bröllopsdag är inte världens lättaste dag att försöka hinna fira. Men ibland har man tur... och snälla föräldrar!

Templet - där vi blev man och fru för 12 år sen, god italiensk middag Linguini - mums, rekommenderas verkligen, konsert med Stephen Simmonds på Berns - bäst!!, och sova på Strand - tack Daniels flygpoäng!

Helt perfekt.

Och jag har världens bästa man, i alla kategorier! <3

En liten fundering

Igår hade vi fullt upp med att bli klara med allt, så vi kunde se Narnia tillsammans som familj. Vi LYCKADES (hurra, bara för det!). Tack vare det, och att vi sen fixade grejer på datorn, så missade vi att det varit en själmordbombar-attack i Stockholm. Såg en rubrik om det, med klickade vidare utan att lägga nån större vikt vid det. (Jag vet, det är lite konstigt, men jag var så inne i annat.)

Idag har jag haft fullt upp med barnen och kyrkan så jag har inte hunnit sätta mig ner för att kolla dn.se förrän nu på kvällen. Då läser jag artikel efter artikel om själmordbombaren och hur "terrorn kommit till Stockholm". Naturligtvis måste jag gå in på Aftonbladet också bara för att se och läsa lite till.

Plötsligt börjar jag bli lite rädd, tycka det är otrevligt, ja om jag ska tänka hela tanken fullt ut är det ju TOKLÄSKIGT! Ska jag behöva oroa mig för att Daniel åker till jobbet, är det säkert här i förorten, kan jag ta barnen - och mig själv för all del - in till stan, etc, etc.

Sen tänker jag tillbaka för hur det var för en timme sen, innan jag läst allt om det. Då var jag inte rädd och inte det minsta orolig... Är livet mer farligt NU när jag vet vad som hänt, än vad det var för en timme sen då jag inget visste??

En liten fundering i söndagskvällen. Måste nog tänka lite till på det. Vad säger du?

Fortsättning av bemödandet

Nätterna fortsätter med nattvandrande/skrikande barn. Det går sannerligen i perioder! Och nu är det en Period...

Men jag verkar ha slackat lite i min inställning till barn i sängen. Benjamin har flertalet nätter legat i MIN säng, brevid MIG!!! Vad har hänt? Jag som totalvägrat barn i sängen - alltid. Inte av brist på kärlek, utan på brist av sömn när någon som eventuellt ska "passas" ligger brevid mig.

Men nu verkar nya vindar blåsa i sovrummet. Jag har nämligen sovit, fast han legat där! (Sen kan det ha att göra med att han är liten som en sparvunge och ligger helt stilla och ligger väldigt nära skarven mellan våra sängar. Men ändå!)