Ett gott skratt förlänger livet

Fy bubblans vad roligt jag haft ikväll! Om rubrikens ordspråk stämmer kommer jag leva många år till!

Hjälpföreningen (alltså kvinnornas förening i kyrkan) hade en kväll "av skratt och av glädje". Och vad vi har skrattat. Så detta är dagens (eller egentligens kvällens, eftersom kl är 22.04) tips: Samla ett gäng av dina vänner, gärna i olika åldrar och situationer - det ger en extra krydda, och låt var och en svara på t.ex dessa frågor:

Vem är en glädjespridare för dig?
Vad gör dig glad när du är ledsen eller nedstämd?
Vad har du för drömmar i livet?
Berätta ett roligt minne från din barndom.
Kan du en rolig historia?
Berätta om ett tillfälle när du gjorde bort dig.

Alla får skriva ner svaren på lappar, lägga dem i olika burkar och sen drar man en varsin lapp och läser vad som står.

Tro mig, svaren blir totalt skiftande och roligare och roligare allteftersom kvällen går. Vi skrattade så vi grät och alla hade träningsvärk i kinderna när vi gick hem. En underbart roligt kväll som kommer finnas kvar länge i våra hjärtan. Det finns så mycket att glädjas åt och att skratta åt, och delad glädje ÄR dubbel glädje. Det fick vi bevisat ikväll.

Skratta på!

Jag ler fortfarande. :)

Alla är värda ett sånt tillfälle

I julas såg jag och min älskling "The Holiday" med Cameron Diaz och några till. Jag har hört olika åsikter om filmen som sådan, men det finns en scen som fastnade. Det är när den gamle mannen efter lång och gedigen förberedelse öppnar dörrarna intill rummet där det sitter hundratals människor som väntar att få hylla honom och det han gjort i sitt liv. Stråkarna spelar (tror jag iaf) för glatta livet, alla reser sig upp och applåderar, mannen kliver rörd och stolt upp på scenen och tar emot folkets jubel. (Se filmen, jag hittar inte klippet på YouTube.)

Just den där känslan som han har just då; "jag har gjort någonting fantastiskt och det tycker dessa också", och alla som hyllar, just Det önskar jag att ALLA människor skulle få uppleva någon gång i livet. Vi gör alla så mycket bra i våra liv, i stort och smått, och är värda folkets jubel lite då och då. Vad tycker du? Låt oss jubla lite åt varandra lite oftare!

Anledningen till att jag kom att tänka på det var att jag läste ett inlägg av Humanistmorsan. (Jaaa, jag har äntligen lärt mig hur man gör direktlänkar!) Klicka på länken och kolla in ett praktexempel på vad jag menar!

Titta på det, njut och jubla. Kom ihåg att jubla lite åt dem du har närmast. Och glöm inte bort dig själv, du är värd lite jubel du med.

Man ser det man vill se

Den lille pojken ser plötsligt något som glittrar i höstsolen. Av detta glitter börjar benen springa och hoppa av glädje. Armarna vevar i eufori. Munnen skrattar högt. Ögonen glittrar i kapp med solen. Där är det igen! Han springer ännu fortare av ren och skär lycka. Han vet att något fantastiskt väntar. Något som är underbart att känna, höra och uppleva. Nu är han snart där. Bara några steg till för att nå denna lycksalighet. Alldeles inom räckhåll finns promenadens höjdpunkt. Han tar det sista steget och... lyfts helt oväntat upp av mammans armar och hör en barsk röst som säger: "Nej, Benjamin!" Förtvivlan fyller nu den lille gossens inre. Han förstår ingenting. Han var ju så nära. Färden dit hade ju gått så bra, inte snubblat någon endaste gång. Hela hans existens hade detta glitter som mål, och nu är det utom räckhåll. Med gråt och tandagnisslan ser han den underbara erfarenheten försvinna i fjärran. Han undrar varför han inte får bli ett med detta underbara.

Han hade ju sett hur lycka såg ut!

Mamma hade sett en vattenpöl.

Dagens kommentar

Hörde på P1 ett inslag om Maglarps Nya Kyrka som nu ska rivas, efter 30 års juridiska tvister. Slutkommentaren kom från en riktig skåning, som på den bredaste skånskan ni kan tänka er, svarade journalisten på varför det är så få människor som idag tror på Gud.

"Jamen, de har ju slutat med kristendom i skolan. Det gör ju att en hel generation växer upp och inte tror på Gud. Vad ska de då säga när de träffar Honom?!"

Störtskön och mycket tankvärd kommentar!
Vad ska du säga när du träffar Honom? Nåt att tänka på...

Inget ont som inte har nåt gott med sig

Daniel är iväg på sin första veckolånga resa för nya jobbet. Matilda tycker inte riktigt om när mor eller far måste åka iväg. Efter en lång ramsa som lät så här: "Du får inte åka, du får inte åka, du får inte åka, osv..." (lägg till barnagnällsljudet själv), så högg hon av ramsan mitt i ett "du får inte åka", blev tyst en sekund och sa sen:

-Det är förresten bra att pappa åker.
-Jasså, varför då?
-Jo, för om jag drömmer läskigt får jag ju ligga i hans säng brevid dig hela natten!

Det gäller att kunna se solglimtarna i mörkret...:)

Andras bloggar glädjer

En del av er som läser min blogg lämnar ju faktiskt kommentarer då och då (hint, hint till er som inte gör det... kommentarer gör min dag...;)). En som gjort det är min vän Marie (länk i listan - jag vet fortfarande inte hur man gör för att göra direktländar i texten), som visar sig ha en blogg, som visar sig handla om hennes intresse matlagning, som dessutom visar sig innehålla recept! Jag är alltid för att få nya idéer till den ständiga frågan: Vad ska jag laga till middag?? Och minnsann om det inte dessutom fanns ett falukorvsrecept! Hurra.

Jag är ingen korvätare, men barn är barn och så även mina barn. Dvs de äter gärna korv. Så glad i hågen prövade jag hennes korvgryta och alla, jag säger ALLA, åt och var glada. Till och med de som annars är kända för att vara väldigt petiga med maten. Tre kusiner som befann sig hemma hos oss vid middagstid åt också glatt. Så två tummar upp för Maries korvgryta och två tummar upp för bloggare som delar med sig av sitt kunnande, till glädje för mig och andra.

PS. Har ni två barn runt ett och ett halvt vid bordet är det ingen bra idé att servera ris till... Jag överdriver inte när jag säger att det såg ut som ett krig hade utkämpats på köksgolvet - med ris! Tack och lov för dammsugare.

Jag är fast i bloggarna

Det är så roligt att läsa andras bloggar! Ofta blir det att jag går in på andra bloggar och klickar vidare och klickar vidare, och vips (!) har det gått en timme. Och eftersom jag min vana trogen alltid börjar försent på kvällen med detta (men när ska jag annars göra det??) så blir det alltid försent att skriva ett inlägg.

Men jag kan inte låta bli. Jag menar, vem kan låta bli att glädjas åt någons grav-test som ÄNTLIGEN blivit positivt (har ingen aning om vem hon är, men hon var tre bloggar bort), eller titta på någons mycket sneda Paris-kort, eller om någon totalt okänd persons "trevliga heminredning" (fast jag måste säga att den mest var rörig), eller någons super-pyssliga-snygga kort eller scrapsidor, eller läsa om någons problem att välja svenska sånger till en "svensk-grupp" i Canada, ABBA och Carola och sen vad mer?, eller.... Ja, ni kanske fattar. Men det är så roligt.

(Daniels kommentar var just: "Otroligt vad folk fläker ut sig!" Och ja ibland kanske det går till överdrift. Men å andra sidan kan jag sitta här och glädjas över att en kvinna nånstans i världen äntligen fått ett positivt grav-test efter många års längtande. Det hade jag ju inte kunnat gjort annars. :))

Jag måste nog lägga till några fler länkar i min egen länklista för att spara mig lite tid. Som det nu är så måste jag först klicka på nån av mina egna länkar och sen vidare för att hitta mina favvosar. Ja, så får det bli.

Håll till godo att klicka på några fler av mina bloggar jag läser nu och då. (Alltså klicka på valfri länk under rubriken "Andra som bloggar".) Och nej, de står inte i någon inbördes ordning, utan bara på måfå allteftersom jag lagt till dem. (Något jag själv brukar undra över när jag ser andras länklistor.)

Musik gör mig glad

Jag var på en mycket efterlängtad konsert med Ninni Bautista på Mosebacke i måndags. När jag satt där och bara NJÖÖÖÖÖT i fulla drag av en fantastisk sångerska och lika bra bandmedlemmar insåg jag (ännu en gång) att musik kan vara som balsam för själen. Man kan fyllas av härliga minnen och känslor. Glädjas över det stora och lilla man har. Låta kroppen (eller i alla fall själen) slå runt i en lyckodans - för det är så det känns när jag hör bra musik!

Det bästa betyget jag kan ge till en aktivitet är om jag "glömmer" det som varit före och efter. Ni vet, man tänker inte på nåt annat än det som är just NU. Man tar hand om resten sen. Och precis så var det i måndags. Dagen, som i och för sig varit alldeles bra, fanns inte precis då och inte resten av kvällen heller. Bara stunden och musiken alldeles just DÅ.

Och vilken musik sen! Ninni är bäst helt enkelt. Visa, kärleksballad, lite rockigare, disco, you name it och hon sjunger det som om hon aldrig gjort annat. Och om man nån gång vill höra hur man "river av en låt" ska man be henne sjunga en t.ex. Beatles-låt. Sällan har jag hört något så bra avrivet. Och allt det andra. Helt suveränt.

Mer bra musik till folket. Mer Ninni till folket.

Finns det "barnpris" på Operan

Benjamin är inte direkt känd för att sitta still någon längre stund - milt uttryckt. Men även de bästa kan överraska, helt oväntat.

Han hade badat (dvs stått upp och vridit på kranarna, plaskat med benen, hällt ut vatten på golvet, druckit badvatten, illvrålandes blivit duschad i håret och nu upplyft och myser i handduken). Vi satte oss i soffan. Jag slår på TV:n i ett försök att få sitta still en liiiiten stund innan maten ska lagas. Ibland har man nämligen tur och programmet handlar om bilar/motorcyklar eller dylika ting, och Benjamin står åtminstone still i några minuter, dvs jag får sitta ner.

Jag får på 1:an först och det är nån operakonsert som visas. Av nån anledning väljer jag att inte slå över till nästa kanal direkt, utan låter det stå på i kanske 3 sekunder. Och tro't eller ej; Benjamin är fast! Jag skojar inte, jag menar verkligen "fast" som i "sitter still". Han sitter still i en hel KVART i mitt knä och lyssnar, tittar, leder sång med mig och dirigenten, sjunger och tar in musiken. Jag måste upprepa det: i en hel kvart! Det kanske inte låter länge, men tro mig, det är nästan en hel evighet i detta sammanhang.

Så min fråga är: Vet nån om Operan har barnpris på sina årsabbonemang? Det skulle definitivt vara ett kulturalternativ för vår lille grabb.

Dock undrar jag lite om lämpligheten i texterna. Sångerna var nämligen denna gång textade. Passar det för en 16-månaders kille att lyssna till strofer som "....jag kysser dig het med mina läppar", "...jag dansar för dig med passion", "...saknaden av dig får mitt hjärta att brista itu"? Jag är lite tveksam. Men sitter killen still, så varför inte? Dessutom sjungs ju allt på utrikiska.

PS. Om nån inte förstod det, kan jag tillägga att det var suuuuupermysigt. Tänk er själva att sitta med din favoritlillkille i knät och leda sång, skratta, mysa, sjunga och bara vara. Han e' för go' den lille killen. Och kanske en framtida Placido Domingo (som var en av sångarna), vem vet?