Den lille pojken ser plötsligt något som glittrar i höstsolen. Av detta glitter börjar benen springa och hoppa av glädje. Armarna vevar i eufori. Munnen skrattar högt. Ögonen glittrar i kapp med solen. Där är det igen! Han springer ännu fortare av ren och skär lycka. Han vet att något fantastiskt väntar. Något som är underbart att känna, höra och uppleva. Nu är han snart där. Bara några steg till för att nå denna lycksalighet. Alldeles inom räckhåll finns promenadens höjdpunkt. Han tar det sista steget och... lyfts helt oväntat upp av mammans armar och hör en barsk röst som säger: "Nej, Benjamin!" Förtvivlan fyller nu den lille gossens inre. Han förstår ingenting. Han var ju så nära. Färden dit hade ju gått så bra, inte snubblat någon endaste gång. Hela hans existens hade detta glitter som mål, och nu är det utom räckhåll. Med gråt och tandagnisslan ser han den underbara erfarenheten försvinna i fjärran. Han undrar varför han inte får bli ett med detta underbara.
Han hade ju sett hur lycka såg ut!
Mamma hade sett en vattenpöl.
3 kommentarer:
Super härligt! Fy vad bra du är på att skriva älskling.
Alltid din.
Känner igen mig. Vi ska åka till Frankfurt i morgon men Sam har fått gått upp på akutdos igen så jag är inte så superlugn. Läkaren tyckte det var ok att åka men vi ska åka in till akuten i dag för en koll. Själv skulle hon vara på läkarkongress. Vi fick en liten ailos liknande maskin som inte är skrymmande att ta med på resor så det kommer nog gå bra. Fast batteriet (allstå hela apparatens grund) funkade inte så de ska skicka ett nytt batteri som bara måste komma innan vi åker i morgon. Tänk vad beroende man blir av maskiner. Känns just nu som jag vill stanna hemma vid min välbeprövade ailossapparat och aldrig lämna den. Nog suckat för idag, måste palla mig i väg till akuten. Kramis
Vilken underbar betraktelse!
Skicka en kommentar