Vad mycket dumt det finns på TV

Idag har jag varit magsjuk. Yiack! (Men det går inte att överskatta lättnadskänslan man får efter att ha suttit med huvudet i toalettstolen.) Så mycket av min dag har ägnats åt den ofattbara lyxen (som dock är svår att njuta av när man inte ätit på alldeles för länge) att läsa en bok och se på TV.

Efter några timmar blir det rätt trist det också. ALLT är likadant. En snyggt producerad show med snygga människor som beter sig så roligt/perfekt/korkat som ingen gör i verkligheten. En smårolig kock som i flashiga vinklar ringlar olivolja över den perfekt upplagda salladen och enkelt toppat med lättstekta kammusslor (vem slänger ihop sånt en vardagskväll egentligen?). En stackars människa som inte får sluta prata förrän hennes 25 minuter långa program är över och någon har fått "25000 in på kontot idag". En svettig man ute i ödemarken försöker se avslappnad ut framför ett gäng galna apor som hittat sin fristad i en engelsmans park för nyligen upphittade apor. (Jag vet; det är fascinerande, och inte minst viktigt, med djur och natur, men erkänn att det finns en viss överrepresentation av rädda-aporna-program!)

Men så zappar jag förbi Kunskapskanalen. Och minsann, helt otippat, finner jag ett program (visserligen hippt animerat emellanåt) om intelligent design. Va´? Ett program som faktiskt handlade om nåt OCH var intressant, på en och samma gång! Och detta på Kunskapskanalen! Jag tillhör annars de som ratat K-kanalen, för det är så TRIST. Men efter alla exakt likadana program kändes det riktigt uppfriskande att lära sig nåt och få använda de små grå.

Är det vuxenpoäng för sånt? I så fall skaffade jag några såna idag - trots magsjuka. Men fram för mer annorlunda program.

Oj, en tanke slog mig just: Det kanske finns en poäng med public service ändå! Ännu fler vuxenpoäng...

Mors dag är bra och vi ska lära oss danska!

Att först få sova länge och sen få vakna av tre små lyckliga barn och en man, alla sjungandes med frukostbricka (inklusive färska jordgubbar!!) gör vilken mamma som helst glad. Små barn är mysiga och stora barn likaså, för då kan de diktera för pappan vad han ska skriva på kortet till mamman! Gullungar. Jag kan inte annat än älska dem. Och sen en härlig familje/släktlunch av alla pappor för alla mammor. Härligt.
(Dessvärre missade min egen pappa lunchen tack vare SAS-strejken...)

Och nu till den största och roligaste nyheten: Min kära svägerska Stephanie och hennes Robert är nu officiellt FÖRLOVADE! Så nu stundar bröllop i Köpenhamns tempel. Lycka och hurra. Eller som en annan svägerska säger: "Happy joy!" (Underbart uttryck va?) Så som sagt, nu måste vi lära oss att förstå danska - eftersom Robert är dansk om ingen fattade det!

Jag HAR gjort försök genom åren till att förstå detta broderstungomål, men misslyckats kapitalt och generad fått fortsätta konversationen på engelska... Men nu blåser nya vindar i vårt hem och jag gör mitt bästa för att förstå vår nyaste och käre svåger. Som tur är är han en god man och talar långsamt när språkförbistringen blir för stor. Och faktiskt går det bättre än jag trodde. Så ge mig ett litet tag så ska jag nog fixa det. Men det är mycket kärt besvär för något så underbart roligt. Så välkommen Robert och hela det danska språket till vår familj. Vi är sååå glada.

Världen är så stor, så stor

När man väntar på att middagen ska koka färdigt kan man roa sig med denna karta. Det finns MYCKET kvar att se. Kul va´? Klicka på rutan under världen och se hur mycket du har kvar att se.

Hemafton

Visionen: familjen samlad runt bordet i gemytlig stämning. Mor ger vackert förbered lektion. Barnen, far och mor diskuterar evangeliets rikedomar och vittnesbörd skapas och stärks i fullständig harmoni med Anden.

Verkligheten (ibland): På golvet sitter en lillebror som skriker hysteriskt, trots en fars ihärdiga försök att roa med leksakerna. Systrarna sitter troget vid bordet och försöker höra vad mor säger. Efter några minuter har båda tröttnat. Syster 1 beklagar sig högljutt ännu en gång över att syster 2 minsann fått lägga ut två bilder på raken och avslutar inlägget med gråt. Syster 2 gråter/surar hon också av någon annan obegriplig anledning . Mor försöker hålla humöret uppe och komma ihåg vad det var för tanke med lektionen egentligen. Ja, visst ja, lektionen skulle handla om vördnad och avslutas med att hela familjen skulle lära sig den i sammanhanget mycket passande sången: "Vördnad är kärlek" ...

Att ha hemafton är ibland som att styra en fullriggad femmastare (finns det segelbåtar med fem master? Vi är i alla fall fem personer i vår familj) genom en storm - med alldeles för litet roder!

Men skam den som ger sig: vi kan sjunga sången hjälpligt nu i alla fall. Och poängen om att vördnad är en känsla och inte bara att sitta stilla kom fram - innan alla tre grät...

En stund i soffan med vänner

Medan jag suttit i soffan och tittat på House för att vänta på att Benjamin ska komma på att han verkligen är jättetrött och sluta prata, sjunga, smågnälla i sängen, har jag samtidigt umgåtts med mina vänner - på deras bloggar! Det är verkligen jättekul att få reda på hur vänner mår och vad de gör, och detta utan att hålla i telefonen (för ibland är man så trött att man inte orkar ringa). Är det nån fler som läser här och bloggar och jag inte har din adress. Säg till. Det är så kul att läsa om hur du mår.

Själv har jag haft en (halv)dag på stan med vår stora tjej. Konstigt att ha en sån stor tjej redan. Först kollade vi upp att hennes f.d. brutna fotled växer bra - tänk vad bra sjukvården ändå är i Sverige. Sen fick jag fästingsspruta och det var sedan dags för lunch. Jag tyckte en 10-kr hamburgare kunde duga. Men inte min lilla glamour-Olivia. "Vi kan väl gå på restaurang! Jag har ALDRIG varit på restaurang... med dig." Som tur var har hon inte så höga krav! Panini (mack- och salladställe) var en oerhörd lyx, och att sedan få sitta på Konserthustrappan i solskenet kunde göra vem som helst lycklig.

Sen väntade PANDURO. Jag har fått ett barn som ÄLSKAR att pyssla. Stackars barn. Med en mamma som klarar max en halvtimme pyssel och sen måste det vara klart, annars börjar det klia i huvudet eller nåt. Men den halvtimmen är icke att föringa - då tycker jag att det är roligt, men sen... Och nej, vi äger inte X antal tusen kr att lägga på pysselsaker - till Olivias stora besvikelse. Mina pedagogiska försök till att förklara detta innan inträdet i affären ska till nästa gång utvecklas till kontanter i handen. En 6-åring greppar tydligen inte helt kontokortkonceptet... Men pyssel inhandlades: omålade träbokstäver som stavade hennes och Matildas namn plus färger att måla dem med, för att sen sättas upp på sänggaveln. Lagom pris och pysseltid (enligt mamma) och JÄTTEROLIGT (enligt Olivia).

Sen skulle vi inhandla nya gympadojjor - historiskt i sig eftersom vi annars är trogna kunder på secondhand/klädbytardagar/goda vänners generositet. Släpp in en 6-åring som älskar vackra saker och med en beslutsångest ärvd av två föräldrar, i en skoaffär där hon ska få VÄLJA nya skor on a budget... Upplagt för besvikelse igen... Men till slut lyckades vi hitta ett par skor som vi båda kunde enas om. Lagom pris (enligt mamma) och JÄTTESNYGGA (enligt Olivia - och mamma).

Men allt som allt var vi nöjda med dagen. För att göra henne helt lycklig satt vi på bussen hem och drömde om alla affärer vi ville ha och gå in och hämta grejer i när vi vill. Pysselaffär, bokaffär, skoaffär, klädaffär, mataffär (för det är ju bra att ha ändå), simhall - nej, ett badhus med massa pooler, pappersaffär, baddräktsaffär osv, osv. Fantasi är bra att ha ändå. Hon är för go´.

Men nu sover Benjamin, det inhandlade pysslet (som tog en halvtimme för mamma och och min lika pysselintresserade Matilda att göra och 1 1/2 timme för Olivia, för hon utvecklade idén till nåt mycket bättre) har torkat och jag ska gå och sova.

PS. Jag har behövt lämna in vår kamera på lagning. Det ska ta 2-3 veckor... Jag vet inte hur jag ska klara mig. Tänk om Olivia under tiden föräras Nobelpriset i litteratur, Matilda får en slot på en stand-up scen och Benjamin lär sig göra handvolter på en hand! Hjälp! Hur ska det gå? Nån som kan låna ut en kamera?

Dagens solglimt inne med ösregn utanför

Benjamins nya passion (till min stora lycka) är att läsa böcker. Under högljutt bubbeldaddaprat hämtar han en bok och sätter sig i knät och låter fram nåt som aboslut betyder: "Börja läs nu!" Och sen sitter vi där och härmar kossor, lamm, hästar (avgjort det svåraste ljudet att härma!) och grisar. Hittar han sin favoritbok ingår även struts, kameleont, näbbdjur och lunnefåglar. De hoppar vi raskt över och bläddrar till ko, hund och kattsidan. Ibland undrar man vad pekboksförfattarna tänker på!

Sen hittade vi en nalle som vi fått av Sjökvistarna i form av en nallehund. Den blev genast en favorit efter att vi lärt oss att myyyyysa med den. Han släpade runt den i hela huset och visade den alla favoritplatser: utrymmet mellan fåtöljen och bokhyllan, utrymmet mellan spjälsängen och fåtöljen där. Att klämma sig in där, och även under trappan, är jättespännande. Ännu roligare blir det när mamma frågar "Var är Benjamin?" ungefär tio gånger och sen ger han sig till känna med busglittriga ögon och ett leende som smittar alla.

Efter det hittade han ett papper och en penna. Det fascinerar mig fortfarande att barn kan lära sig saker utan att jag/nån egentligen visat dem. Minsann om han inte sitter där och ritar med pennan fram och tillbaka. Vem visste att han kunde det? Så nu har vi Benjamins första teckning. Väldigt expressiv. Och så oväntat med ett hål i mitten. Jag undrar hur han tänkte då. Absolut en framtida konstnär.

Lyckliga är vi mammor (och pappor för all del) som får vara med våra små telningar. Andra intressen och jobb i all ära, men att sitta på mattan med sin ettåring och se och höra hur han trivs och älskar livet är det inget som slår.

Åsikter kan förändras!

I många år (dvs så länge vi haft barn, i 6 1/2 år...) har jag deklarerat att jag verkligen inte tycker om att sitta i sandlådan och göra sandkakor, gunga barn etc. Jag har helt enkelt tyckt att det är urtrist! Men ibland dyker situationer upp i ens liv så att man får förståelse varför man haft en åsikt och får möjlighet att omvärdera sina åsikter å det djupaste. Just nu heter situationen Benjamin 13 mån!

Anledning till att jag haft åsikten: Jag tycker det ÄR trist och tjejerna har tydligen inte haft samma behov/inte krävt att man ska sitta där på regelbunden basis när de varit runt ett år. De har varit nöjda med att leka inne, eller ute, eller varhelst vi varit. När de blivit lite större har de själva lekt i lekparken utanför vårt köksfönster och jag gjort mina grejer inne. (Jo, jag har gungat dem innan de lärt sig att gör fart själva etc, men ni förstår vad jag menar...)

Anledning till att åsikten omvärderats: Vi har fått Benjamin!
Om han inte får komma ut blir han fullständigt rabiat! Han vrålar, skriker, ålar sig om vi försöker ta upp honom och framförallt dänger huvudet i allt han kommer åt! (Han börjar lära sig att vissa saker gör betydligt mer ont än andra att smälla pannan i.) Det ENDA som hjälper är att så fort som möjligt få på honom ytterkläder och ställa ut honom på trappan så han kan gå till lekparken. Då sprider sig ett lugn över hela honom och väl där kan han sitta stilla (!) och lyckligt hälla med sanden.

Lyckligt barn = lycklig mamma. Alltså tycker jag numera om att vara i lekparken!

Så har du vägarna förbi på eftermiddagen är det bara att komma. Vi är garanterat där - lyckliga!

(Jag återkommer om hur livet blir när han inser att det finns en värld utanför lekparken.)

Olika sorts vänner

En vän delar man livets svåra bitar med.
En annan vän skrattar man ofta med.
En vän har man tillfälle att ofta hjälpa.
En annan vän får man ofta hjälp av.
En vän bara är man tillsammans med.
En annan vän gör man saker med.
En vän delar man vardagen med.
En annan vän träffar man bara på fester.
En vän pratar man ofta med.
En annan vän pratar man sällan med.
En vän finns nära.
En annan vän långt borta.
En del vänner gör man allt det här med.
En del vänner gör man bara några delar med.

Men oavsett vilken sorts vän så blir jag lycklig av vänner.

Doktorn ordinerar

När man vaknar och är tokförkyld, ont i halsen och allmänt smårutten, samtidigt som man hör att alla tre barnen hostar och snörvlar, kan man känna att man inte vill vara med. Men det har definitivt sina mysigheter. Till exempel:

Benjamin är lycklig och go´ för att ha sina systrar hemma hela dagen. Lullar runt och leker, pratar, skrattar och har inte det minsta tråkigt (läs vrålar inte så mycket).

Matilda hittade ett stetoskop och bestämmer att mamma behöver undersökas och lagas ("Ja, men bara om jag får ligga ner."). Olivia blir genast assisterande doktor och mamma placeras i soffan.

Sen får jag bedövningssprutor (sprits), sömnmedicin (låtsasskruvmejsel) så jag inte känner när de opererar magen med strykjärn och skruvmejslar. Lyxig ansiktskräm (slickepott), fixade öron för jag hör visst inte så bra, ryggen undersöks och stryks bra, fötterna lagas genom att kittlas, lite pill här och lite pill där, och minsann om jag inte mår mycket bättre!

Så vid förkylning ordineras tre lyckliga barn (ja, även Benjamin hjälpte till att stryka och banka mamma hel), en soffa, en uppsjö leksaker och köksredskap och en stor dos fantasi. Funkar varje gång.

Saker som gör mitt mammahjärta lyckligt

När 6-åringen efter att ha legat på min arm och berättat om sitt stora problem, vänder sig om och tittar på mig med lyckliga ögon och säger:
"Jag kan inte förstå att allt känns så mycket bättre när man pratat om det!"

När 4 (snart 5)-åringen spontant utbrister efter att ha fått syn på sig själv i spegeln:
"Åhhh, vad gullig jag är!"
Och sen slänger upp ytterdörren och högt ropar till sin syster samtidigt som hon springer ut för att omfamna världen:
"Tjaba´! Visst e´jag gullig, eller hur!"

När 1-åringen tittar på mig och stolt säger:
"Da-da-da-da-da-daaaa, ma-ma."