Lycka på en torsdag

Står och steker pannkakor. De tre barnen fnittrar, skrattar, hoppar, springer, leker kull och skriker "Fokabana" (vi tror att det är B:s ord för Stålmannen...) och är toklyckliga tillsammans. Mannen och jag lyckades pricka tidsskillnader och aktiviteter, läs: hann prata idag!!!

En mycket lycklig stund att spara till regniga dagar.

I-landsproblem!

Sverige är ett välorganiserat land där medborgarna (de flesta i alla fall) gör sitt bästa för att följa regler och lagar. En av dessa regler är ÅTERVINNING! I många år avskydde jag denna syssla passionerat, men min man har med vänlig envishet fått mig att släppa denna energikrävande känsla. Jag har helt enkelt börjat återvinna utan att sucka.

Igår kväll var så påsarna med papper och papp fyllda till bristningsgränsen. Jag var ändå tvungen att ta mig till affären, trots illamående och nån vidrig släng av magsjuka. (Ni hör ju redan där hur det kan ha påverkat mitt förstånd.) B behövde välling och D är ju inte hemma. Så det var bara att svälja en extra gång och gå. SUCK. Jag tog påsarna och begav mig ut i den mörka kvällen.

Stannade vid återvinningsstationen och hivade snabbt i den påsen i sin rätta behållare och den andra i sin rätta behållare och vänder stolt tillbaka till bilen. "Jag, en återvinnare, trots magsjuka! Ha, det kunde jag inte tro för några år sen."
Ögonen susar förbi ett stort nytt klistermärke på en av behållarna "EJ KUVERT!".

-Vad märkligt, jag trodde att man fick slänga sånt i papp-behållaren...

Ögonen susar lite till längs behållaren och får syn på ett annat tydligt klistermärke: PAPPER.

-Eh...OJ DÅ! Det DÄR var papper och och det DÄR var papp. Inte tvärtom...

Och vet ni vad min första tanke var, jag en fd återvinningshatare? Tro det eller ej; FINNS DET NÅN SOP-POLIS HÄR??

Jag tittade mig oroligt runt. Jag kunde inte upptäcka nån sop-polis (de finns, jag har sett ett reportage på TV om dem!!) och kände hur illamående tryckte på ännu mer. Jag övervägde en mikrosekund att försöka ta upp mina misstag, men insåg snabbt att behållarna var relativt nytömda, så det fanns inte en chans. Jag sa helt enkelt högt: "Det var inte meningen! Förlåt!!", satte mig i bilen och åkte vidare.

Läser ni om det bedrövliga samhälle vi lever i där människor förstör återvinningen, genom att slänga papper i papp och papp i papper, så vet ni vem som är skyldig!

Men det var inte meningen, jag lovar!

Födelsedag utan hemmavarande make...

... är nästan att rekommendera! Alla andra blir så angelägna om att se till att man verkligen blir uppmärksammad och firad. Jag har inte känt mig ihågkommen av så många på länge. Åtminstone inte på ett helt år. ;)

TACK, TACK, TACK alla ni som gjorde min dag så härlig med telefonsamtal, mejl, kort, meddelanden, besök. Ni vet vilka ni är. För övrigt har jag nu choklad så att det räcker en låååååång stund. Åtminstone ända till på söndag. ;)

Man tager det ord man haver..

Matilda ligger i sängen och blir kliad på ryggen. Hon säger:

- Åhh, vad skönt...mamma, klia mig på uppförsbackarna!

-?????

Efter en liten sekund eller två fattar jag: SKULDERBLADEN, förstås!

Ibland är det bara att hänga med!

För att förra inlägget ska mista hela sin betydelse och ställa mamma i mycket märklig dager utspelades följande i B:s rum igårkväll:

-SKRIIIIIIK! SKRIIIIIIK! SKRIIIIIIIK!

Jag öppnar dörren, men går inte in och frågar:

-Vad är det, B?

Samtidigt ser jag att han sitter lite konstigt i fotändan med täcket åt alla omöjliga håll så jag går in för att trassla ur honom.

-Schhhhh, du får inte skrika så, då väcker du O och M.

-SkkRRII...

-Nej, schhhh! Så, lägg dig ner och sov nu, här på kudden... och täcket över dig. Så, go'natt!

-ZZzzzzz!

Vad säger ni om det? Jag höll andan och smög ut tyst som en mus. Vågade inte andas på flera minuter. Och det skummaste av allt var att han fortsatte sova! HELA natten. Jag fattar ingenting, men tar tacksamt emot!

En fråga just NU

Är det nån som kan komma på ännu ett knep som man kan pröva på en son som vaknar VARJE kväll och skriker helt otröstligt i minst en timme??

Varje kväll mellan 2130-2230 vaknar han med ett mer eller mindre högt skrik som fortsätter, som redan sagt, minst en timme. Och det spelar INGEN roll vad man gör. Tro mig, vi har prövat ALLA metoder och ALLT annat vi kan komma på.

Till slut har han (väl) skrikit sig tillräckligt trött, för plötsligt tystnar han och somnar om. Och så står vi där lika frågande som kvällen innan: Varför? Vad hände? Hur kommer det sig att han somnade nu? Sen konstaterar vi bara det faktum att han sover nu och somnar själva, med ett liiiiitet hopp om att nästa kväll ska bli bättre. Men det lilla hoppet känns väldigt litet just nu!

Oj, oj, oj. Nu låter det som om den magiska stunden är inne... Jag har inte hört skrik på säkert en halvminut (måste säga att Daniel tog ronden ikväll - det är därför jag sitter här och bloggar). Nej, nu började han igen.

Dags att gå och se om reservtruppen (dvs jag ikväll) kan göra en insats.

PS. För alla som inte har prövat kan jag rekommendera öronproppar. Vad vore jag utan dem?
PS2. Jag menar allvar, nån som har nåt nytt tips?

Halli hallå!

Jag har länge trott att jag begåvats med ett bra minne. Men de senaste åren har jag fått inse att så icke är fallet. Vänner påminner mig om än det ena, än det andra som jag inte har någon som helst minnesbild av! Lite läskigt. Och ibland lite pinsamt...

Andra gånger då jag inser att minnesluckorna är fler än jag tror, är när barnen frågar vad jag lekte när jag var liten eller hur man leker just den eller den leken. Jag minns nästan ingenting!

Men idag hittade jag mitt ljus i minnesmörket: Halli Hallå! Jag är så lycklig. Lösningen på alla mina lekminnesluckor. Där står det förklarat hur man leker "alla" lekar man lekte som barn. Jag har bara ett ord att säga: TACK!

Idag var vi ute och lekte bolleken. Så kul! Och vi upptäckte att vi alla kunde kasta bollen bättre än vi trodde. (Men att kasta bollen mot en vägg och hinna snurra ett varv och sedan fånga den sätter balanssinnet på prov. Får man någon slags vuxenpoäng när man blir snurrig efter ett varv, eller bara det tragiskt?)