För att förra inlägget ska mista hela sin betydelse och ställa mamma i mycket märklig dager utspelades följande i B:s rum igårkväll:
-SKRIIIIIIK! SKRIIIIIIK! SKRIIIIIIIK!
Jag öppnar dörren, men går inte in och frågar:
-Vad är det, B?
Samtidigt ser jag att han sitter lite konstigt i fotändan med täcket åt alla omöjliga håll så jag går in för att trassla ur honom.
-Schhhhh, du får inte skrika så, då väcker du O och M.
-SkkRRII...
-Nej, schhhh! Så, lägg dig ner och sov nu, här på kudden... och täcket över dig. Så, go'natt!
-ZZzzzzz!
Vad säger ni om det? Jag höll andan och smög ut tyst som en mus. Vågade inte andas på flera minuter. Och det skummaste av allt var att han fortsatte sova! HELA natten. Jag fattar ingenting, men tar tacksamt emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar