fredag 25 februari 2011

Birro gör Sverige bättre!

Om du inte redan har läst Birros krönika, så gör det nu! Den mannen kan förklara svåra saker på ett väldigt enkelt sätt. Heja!

onsdag 16 februari 2011

Handbagaget

Inte en enda blöja, napp eller leksak!

En bok, en tidning, plånbok och pass.

Jag bara ler och känner lugnet infinna sig.

VA?!

Det blev onsdag kväll även denna vecka. Jag kan säga att jag haft mina starka tvivel om att denna kväll skulla komma. Men plötsligt är den här. Jag har packat klart - tror jag. En stooor väska med alldeles för mycket kläder. Men det gör inget. Det är bara mina kläder som ska fylla den. Hahahahaha.

Det är lite gulligt att höra att barnen fakiskt kommer sakna mig. De har liksom aldrig behövt sakna MIG i en vecka. Pappas resor är de vana vid vid det här laget.

Den sötaste kommentaren står Benjamin för:

- Mamma, när du är borta kommer jag inte säga nånting. Jag kommer inte prata nåt.
- Jasså...?
- Nej, ingenting. Sen ska jag bara sitta i pappas knä så här (blundar och ser helt utslagen ut).
- Jaha... varför då?
- För att....
(Jag kunde riktigt se hur han försökte komma på orden han letade efter. Det var sååå svårt. Försökte hjälp honom på traven.)
- Är det för att du kommer sakna mig?
- Jaaaaaa!
Och sen kröp han ihop i min famn.

Det är så lätt att smälta ett modershjärta.

tisdag 15 februari 2011

Tid är relativt!

I vanliga fall brukar jag registrera att det är söndag kväll och måndag morgon. Sen blinkar jag och det är torsdag kväll. Varje vecka är det likadant.

Förutom den här veckan. Aldrig har en vecka gått så långsamt. Nästan inte ens när jag varit gravid och väntat på den där Dagen då Bebisen Kommer. Det här är nästan rekord i långsamhet.

Vad som händer på torsdag? Oh, jag vågar knappt berätta. Det har tagit mig en hel vecka för att ens få in i mitt förstånd att det faktiskt ska hända. Jag är fortfarande inte säker på att det är sant. Speciellt inte när det är -20 utanför fönstret och snön faller.

Men Daniel säger att det är sant. Och mamma.

Jag ska åka till Kanarieöarna!
En hel vecka!
Utan barn!
Med mamma och lillasyster!

Fattar ni? Det gör inte jag. I alla fall inte riktigt. Jag menar, hur gör man utan barn i en hel vecka? Jag vet inte om jag kommer ihåg hur man gör. Och var hittar man sina sommarkläder? De finns väl inte så här års. Vart då i så fall?

Iiiihhhhhhh!

Men hur denna dag med tre genomsnoriga, förkylningsastmiga, febriga barn ska ta slut vet jag inte. Och sen en hel dag till.

Ja, ni hör ju vilka problem jag har.

fredag 11 februari 2011

Snöänglar finns på riktigt

Oftast när man hör talas om oväntad hjälp från någon snäll medmänniska tänker man sig dem i vuxen form. Eller hur?
Men jag kan tala om att de kan komma i alla storlekar.

Snötäcket har ju återigen lagt sig tungt över Stockholmstrakten. Våra radhus är byggda så att det blåser in snö precis vid dörrarna och gången fram till vägen. (Vet inte om det är så för alla hus, men här är det så.) Så det var härliga halvmetern att skotta. Jag veeeet att gången ut till vägen inte är lång, men min rygg har inte haft sin bästa vecka om man så säger, och då är allt som kräver en spade långt.

Men jag hade en liten plan att ta lite i taget och njuta av att vara ute under tiden.

Döm av min förvåning när inte ett, inte två, utan TRE små grannbarn med varsin spade i högsta hugg springer till vår tomt och säger: "VI KAN HJÄLPA DIG!"

Och som de hjälpte! Vi stod där och skottade så snön rök, och vips var gången skottad! Dessutom bredare och finare än den varit på hela vintern, tror jag. Trevligt hade vi också. PLUS att solen behaga lysa med sina vackra strålar på oss. Det kunde inte bli bättre helt enkelt.

Sen följde en av flickorna med mig till garaget för att få fram garagedörren efter plogbilens inte så ordentliga framfart. Där träffade jag en snöängel i vuxen storlek som också högg i.

Så ännu en gång: barn ska inte underskattas. De kan vara en snöängel nära dig.

Märkligt

Daniel tog taxi och tåg till Arlanda och är på väg i ett flyg till Åre - utan problem.

Jag och barnen kom inte ens fram till garaget. Det var helt igensnöat. Alla grannar som redan försökt komma iväg avrådde mig att ens försöka. "Vi har alla fastnat och stått och grävt fram varandra i en halvtimme, och då har vi ändå inte kommit iväg. Gå hem."

Så dagar som dessa kan man tydligen flyga till Åre, men inte åka bil 2 km till skolan...

torsdag 10 februari 2011

Så det blir "vöst" då eller?

På väg hem från Matildas pianolektion berättade jag om mamman i artikeln jag länkat till här nedan. Hennes ögon blev större och större för varje detalj i berättelsen. Sen glasklart säger hon:

- Mäh, vad taskigt! Man måste väl inte vara dum bara för att ens barn ska lära sig piano! Man kan väl hjälpa lite lagom.

Så vi fortsätter (?) med vår mellanväg. Inte helt väst, inte helt öst, utan lite "Vöst" helt enkelt.

(Fast nu när jag rannsakar mig själv så är jag betyyyyydligt mer väst än nåt annat. Jag är en av de där mammorna som låter barnen testa det de vill. Fast jag har åtminstone EN regel jag inte ruckar på: Har man börjat på något går man hela terminen ut. Och man går varje gång, så länge man inte är sjuk. Punkt slut. Ingen diskussion. Och OK, en regel till: De har bara fått ha en aktivitet i taget. Fast denna termin har vi frångått det lite. De spelar varsitt instrument på min systers och svågers musikskola, utöver sin musikal eller tennis. Men det är så nära "hemma" man kan komma att det knappt räknas som aktivitet utanför hemmet.)

onsdag 9 februari 2011

Väst vs öst

Läste idag artikeln jag bara hört om på radion. Du måste läsa den! Tänk att man kan ha så olika tillvägagångssätt för att uppfylla samma önskan: det bästa för ditt barn.

Man kanske kan hitta sin egen väg nånstans i mitten... Jag tror faktiskt inte att man måste "turn our house into a battle zone" för att flickan inte får ihop båda händerna i pianostycket. Men det kan vara svårt att veta hur mycket man ska tjata också...

Definitivt en tankeställare. Världen ser inte likadan ut överallt.

Längtar efter grönt. Därav den nya designen. Tänk om det blir vår nån gång... Känns som om vi för evigt frusit fast i det här mellanläget. Is, snö, is, is, is, och ibland en liiiiiiten glimt av tö. Men bara lite så att hoppet väcks, för att sen döda det lika snabbt i takt med att snöflingorna faller. Men med lite grönt återuppstår hoppet.

torsdag 3 februari 2011

Vart ska detta sluta??

Jag har i många år villigt erkänt att jag inte är en bakare. Men jag när en ständig dröm/vision/förhoppning om att jag nån dag ska ta mig i kragen och kliva över bakar-tröskeln. Och detta för två anledningar:

1) Jag börjar bli redigt trött på butiksbröd! Och jag har läst Den hemlige Kocken och vet vad de innehåller...eller kanske ska man säga INTE innehåller.

2) Jag vill ge mina barn barndomsminnet att öppna dörren när man kommer hem och mötas av nybakat-bröd-lukten. Det är på nåt vis nåt man bara måste ha. OK, inte måste, men ack så trevligt! (Jag minns fortfarande de gånger det hände när jag trött och frusen i typ november kom hem vid 17-tiden från skolan, öppnade dörren och kände Lukten av Nybakat Bröd! "Lycka och frid åt alla. Allt kommer ordna sig!")

Så jag MÅSTE göra nåt åt detta. Jag kan ju faktiskt. Jag bara...vill/ids inte/är för otålig.

MEN igår slog jag upp rutiga kokboken och tog det första receptet: Vitt matbröd.

Inga krusiduller, inga (knappt iaf) fibrer, men ack så okomplicerat och enkelt. Matilda bistod mig med förvånade men lyckliga ögon. Och gott blev det.

Idag bakade jag dessutom mördegskakor med Benjamin (fast det har jag faktiskt gjort flera ggr genom åren), till allas glädje. Också så enkelt, men såååå gott. Det är nog några av de godaste kakorna jag vet. Om inte annat för degens skull. MUMS, säger jag bara.

Så vem vet, Marie, jag kanske kommer över tröskeln fortare än jag tror.

(Hade jag tagit några kort hade ni fått se underverken, men tyvärr... Januari och februari är sällan fotomånader för mig har jag märkt. Som ett resultat av julens ihärdiga fotande? Vet inte, men så är det.)

onsdag 2 februari 2011

Dagens höjdpunkt

Att se alla fyra barnen i vild glädje och eufori dansa med moster Sofia i vardagsrummet. Det var lycka - rent fysiskt, både för mig och dem.

Tack Sofia för att du kom hit idag. Gjorde allas vår dag.