På väg hem från Matildas pianolektion berättade jag om mamman i artikeln jag länkat till här nedan. Hennes ögon blev större och större för varje detalj i berättelsen. Sen glasklart säger hon:
- Mäh, vad taskigt! Man måste väl inte vara dum bara för att ens barn ska lära sig piano! Man kan väl hjälpa lite lagom.
Så vi fortsätter (?) med vår mellanväg. Inte helt väst, inte helt öst, utan lite "Vöst" helt enkelt.
(Fast nu när jag rannsakar mig själv så är jag betyyyyydligt mer väst än nåt annat. Jag är en av de där mammorna som låter barnen testa det de vill. Fast jag har åtminstone EN regel jag inte ruckar på: Har man börjat på något går man hela terminen ut. Och man går varje gång, så länge man inte är sjuk. Punkt slut. Ingen diskussion. Och OK, en regel till: De har bara fått ha en aktivitet i taget. Fast denna termin har vi frångått det lite. De spelar varsitt instrument på min systers och svågers musikskola, utöver sin musikal eller tennis. Men det är så nära "hemma" man kan komma att det knappt räknas som aktivitet utanför hemmet.)
1 kommentar:
intressant! hann inte läsa hela artiklen nu innan jag ska sova... får bli en annan gång. Jag tror på måttlighet i allt;) och Matilda går ju absolut framåt!
Skicka en kommentar