Hänga på en skör...gren?

Kan inte riktigt bestämma mig för titel på detta fenomen jag hittade i trädet vid vårt garage.

Hänga på en skör tråd? eller Survival of the fittest?

Coolt, hursomhelst! Inte en enda liten istapp någon annanstans i trädet.

Kors i taket!

Plötsligt händer det!

ALLA tyckte om den nya maträtten igår.

Ni förstår inte hur stort det är. 6 personer, inklusive 4 barn som alltid har olika åsikter, sa enhälligt: "Det här var gott, mamma!" (Ja, jag och Daniel undvek just det sista ordet. ;))

Tipset kom från underbara N. TACK!

Fransk kycklinggryta rekommenderas härmed till ALLA! Man behöver inte äta alla svampar om man är barn/inte gillar det. Men en behöver man smaka. (Och de var jättegoda!)

OCH för att göra det ännu bättre går det jättefort att laga! Så det är inget att tveka om, tina kyckling och laga. NU!

Sovmorgon!

Efter nattens hämtning av London-resenärer blev vi lite trötta... Vid 11-tiden tyckte de andra barnen att det var nog. Ett efter ett kom de in i vårt rum och jag såg framför mig hur vi kunde ligga och myyyysa hela familjen i sängen. Men som vanligt blev det ett veritabelt virrvarr av armar, ben, skrik, fnitter och skratt. Jag förflyttade mig ganska raskt därifrån. Det är bekvämare att se på dem lite på avstånd.

Frukost blev det inte förrän 12.30! Men då pappas amerikanska pannkakor.

Om ni nu förfasas över denna familjs lördagsrutiner vill jag bara rikta er uppmärksamhet till denna artikel. Älskar nr 1: Du får mer energi. Really?!?!

Nu ska jag sova igen. Imorgon väntar namnvälsignelse av barnens nya kusin S i Örebro. Härligt.

Seeeent inlägg

Det är ju sportlov - så jag har lov att vara uppe så här sent. (Kl är 23.25 just nu...) Vissa har undrat när jag kommenterat saker på FB efter kl 22. Men som sagt, det är ok!

Väntar på att Daniel o Olivia ska landa så jag kan åka och plocka upp dem. Jag utgår från att de kom med planet - trots allt. Vet inte riktigt vad man ska tänka när mannen skriver i ett sms, 10 min innan avgång:

"Vi har haft lite strul. Kan inte ringa nu. Vi ses inatt."

Åååååkej?!

Men han har inte hört av sig mer, så jag räknar med att de landar snart. Spännande.

Annars var dagens stora begivenhet Tekniska muséet. Pappan min var alldeles lyrisk över alla aktiviteter som fanns för barnen, tjusigt presenterade med youtube-filmer och annat på hemsidan.

Så kl 1200 var vi där. Jag, killarna, kusinerna O och C och morfar själv såklart. FEM timmar senare gick vi hem. Och då hade vi inte ens klarat av ens hälften av stället, kändes det som.

Vi träffade nästan hela familjen B där också. Så roligt! De hade smart nog bokat upp en filmstudio. Vi fick hänga på dem och barnen fick spela in ett nyhetsprogram. Det programmerades även robotar, styrdes grävskopa, testades kroppens olika förmågor, tittades på experimentsshow, tittades på 4Dbio, osv, osv.

Jag och treåringen hängde mest vid "berget". Det gick knappt att få honom därifrån. Och lyckades jag så...uttryckte han sin stora vilja att gå tillbaka. Högt och ljudligt. Men vi hade rätt trevligt. Han älskade att vara kungen av världen. Det är inte så ofta man får vara det när man är yngst... Inte utan kämpande i alla fall. Gullgroda.

Familjen B har investerat i ett årskort. Smart drag. Ska man komma igenom hela muséet (hur ska man egentligen stava det?? nu har jag bara kopierat web-adressen) behövs det.

Tack morfar för en härlig dag!

Hans självvalda pose när han besegrat "berget" på ca 50 cm...no kiddin'!

Annars är det här en poppis pose...Han ÄR kungen av världen. När han själv får bestämma.

Det blir inte bättre än så här. Styra en riktigt grävskopa.

Väderflickan C

Gäst i TV-programmet: Byggare Bob. "Jag bygger hus, räddar liv och spelar fotboll."

Andra TV-gäster in the making... Kusin O är under masken. Går inte att se. Läskigt.

Fem timmars museum har sin tribut!

De bästa!

Trots dagens sol ute, var det lite mindre sol inne i mig idag. Inte så roligt. Men tack vare dessa två återvände lugnet. Och solen inombords. TACK!
Vad skulle jag göra utan dem??

Jag älskar de här två; mamma o pappa!

I'm walking on sunshine!

Det är inte klokt vad solen har för inverkan en vanlig onsdag i februari. Och plusgrader. Och fågelkvitter. Och en helt blå himmel. Jag kände mig helt förvandlad, inombords. Plötsligt fanns hopp om våren, ljusare tider, varmare tider,  enklare tider. Åh, vad det var underbart! Det här en härlig känsla att gå på solsken. ;)

Plötsligt gjorde det inget att åka till pulkabacken. Det var rent av en fröjd. Det var så varmt att vissa jackor och mössor gled av. Det gick inte att ha dem på sig. HURRA! Lite kompisar till barnen på det och det är en höjdardag!

Benjamin följde med grannarna till Sundsta(?)/Siggesta(?) gård. (Minns inte vad det hette.) De hade en fantastisk förmiddag där. Med både skridskor och pulkaåkning. Japp, han kan åka utan stol eller träbock nu. "Jag åker jättefort fram nu, mamma!"

Rapporten från England, där Daniel och Olivia befinner sig, är endast positiv den med.

Lägg på lite "livsåskådningsprat" i grannens hall mitt bland alla barn och matos = en underbar dag! Fler sådana tack.

(Och om jag nånsin måste flytta härifrån, måste jag ta med mig våra vägg-i-vägg-grannar! Det går inte annars. Hur skulle jag/vi överleva annars?)

Kompisar!

Skulle ni våga mopsa upp er mot det här gänget, eller?

Vad är oddsen?

Båda pojkarna somnade som utslagna furor (hur ser såna ut?) ikväll. Varit en intensiv dag med en morfar som tog dem och kusin till Armémuseum. Efter att hört en lång utläggning först från äldre bror och sedan yngre bror om alla hemskheter (fast enligt dem själva var det bara "superroliga saker" man fick se) man kunde se där, undrade jag hur många mardrömmar de skulle drömma inatt.

- Inga!

Var det självklara svaret. Vad bra då!

Efter ungefär 40 minuter vaknar yngre bror med högljudd gråt och tårar som rinner. Inte riktigt kontaktbar. Ni vet, sådär jätteledsen men kan inte kommunicera.

Preciiiiis när jag fått honom lugn sätter sig äldre bror upp i sängen med ett illvrål. Inte riktigt kontaktbar. Ni vet, sådär jätteledsen men kan inte kommunicera.

Vad är oddsen för att det händer minuterna efter varandra? Nån som kan räkna ut det? Skumt. OCH att de reagerade precis likadant. OCH det gick över lika fort för dem båda. Ännu mer skumt.

Skridskoåkning - check!

Puh!

Så skönt! Mannen tog killarna på deras första skridskoåkning idag. Jag vet inte varför, men detta har legat över mig i flera veckor: De måste åka skridskor. Och absolut på sportlovet!

Är det inte korkat vilka krav man kan lägga på sig själv?!

Jag är inte någon skridskoåkare överhuvudtaget. Åkte nog i trean på gymnasiet sist... Så att ta sig till skridskohallen är inte något naturligt för mig. Men tydligen MÅSTE barnen göra detta. I min värld.

Och nu har de gjort det. Check!

Dessutom tyckte de att det att det var så kul, att vi MÅSTE göra om det imorgon. Och då är inte mannen hemma. Alltså blir det jag som åker dit. Helt stick i stäv med min naturlighet. ;)

Hmmm, har jag lyckats med min föresats då?... Jag - behöver inte stå i en skridskohall för att vara lycklig. Barnen - måste åka skridskor.... Nåja, here we go!

Lugn helg...?

Nienie härintill i blogglistan är en remarkabel kvinna som överlevt en flygplanskrasch och blev bränd 80% på sin kropp. Jag har fascinerats över hennes attityd och livsglädje. (Läs gärna hennes blogg.)

Men en sak har jag svårt att förstå. Hon säger att hon längtar till helgen då allt saktar ner och lugnet finns... HUR DÅ? är min fråga. Här hemma är det precis tvärtom. Helgen kommer och ALLT händer. Samtidigt.

Alltid kul saker. Men många saker. 

Idag hade vi bara städa huset och träna på schemat. All möjlighet till en lugn dag. Coolt! En sån lugn lördag har vi inte haft på många veckor.

Fast just det, barnvakt till två små söta kusiner också. Och två andra kusiner sov över från igår. Och sen en extra kompis till B. Och sen sex ungdomar till för melodifestivalen...

Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR att ha dem alla här. Jag VILL ha ett hus där ungdomar och barn (och vuxna med för den delen) känner sig välkomna. 

Men att allt saktar ner... Vet inte riktigt.

Och imorgon är det kyrka och familjemiddag och möte på kvällen.

Hej, måndag! Då får jag vila. ;)

Varför oroa sig?

Promenad med Jakob 3,5 år i vagn. Väder: -4° och snålblåst.

Jag: - "Jakob, ska du verkligen inte ha vantarna? Jag har dem här under vagnen."

Jakob, glatt: - "Ne-hej då, mamma! När jag frusit ihjäl - DÅ tar jag på mig vantarna."

Ja, då så.

Ni-na, ni-na, ni-na-na...

*boiiiiing* "Dagens boktips!"

Ni minns väl melodin och regnbågssoffan?

Har ingen regnsbågssoffa, men ni ska få ett boktips:

Helt enkelt urbra! "Alla" svenskar man borde veta något om. På två-tre sidor var. Har visserligen bara hunnit till nr 96 (de börjar på nr 100), medan jag lagade mat idag. ;) Men so far so good! Snabbt, enkelt och allmänbildande. Perfekt. Sådana faktaböcker gillar jag. Jag är en läsare av stora mått, men jag konsumerar böcker. Analyserar dem inte, kommer aldrig ihåg vad författaren heter, och sällan vad boken heter. Men jag kommer ihåg storyn. ;) Så faktaböcker läser jag inte (ofta) alls. Inte heller biografier. Jag önskar det ibland, men det går inte.

Men blåser det nya vindar här hemma. (Fast jag sätter in en brasklapp här, det kaaaaan ju hända att jag inte kommer igenom hela boken... Den har inte så mycket roman över sig.)

Vet ni till exempel vem Viktor Balck var? Nej, det gjorde inte jag heller förrän jag läst i den här boken. Däremot har jag åtskilliga gånger åkt på en gata i Gubbängen som heter Viktor Balcks väg, och alltid undrat vem denne Balck var. Nu vet jag!

Vad han gjorde? Kan ju inte skriva en sån spoiler. Köp boken. ;)

PS. Den är billigare, 49 kr, på ICA Maxi i Haninge än på adlibris.se, 79 kr.

Stekpannor - för miljöns skull... :)

Kan ni hjälpa mig? Jag har ett problem. Stekpannor.

Jag blir galen på förbrukningen av stekpannor. En stekpanna här hemma har en förbrukningstid på ca 6-8 mån. Sen står jag ut i några månader till, bara för att "jag köpte ju just en ny". Sen är den kaputt. Bränner i mitten och vobblar.

Jag vet att man inte ska hetta upp pannan utan något i, och nu med induktion ska man verkligen passa så att det inte blir för hett. Jag gör allt det där. Men den förbrukas ändå! Och nu på mindre än ett halvår... Och då köpte jag en vad jag trodde en rejäl panna som skulle funka ett längre tag.

Jag har en sån här:

OBH Nordica
Stekpanna 24 cm.
Material: Gjuten aluminium.
OBH Nordica longlife™ Ceramic coating - Keramisk beläggning tillverkad av 100% naturmaterial. Överlägsen hållbarhet och motståndskraft mot mekanisk nötning.

Den keramiska beläggningen tål hög värme.

Passar alla typer av hällar.
Greppvänliga och värmeresistenta handtag.
För bästa resultat vid stekning, använd en klick smör eller olja.
Eftersom stekpannan delvis är tillverkad av aluminium bör den inte maskindiskas.
Stekpannan bör inte användas i ugn. Tydligen har jag köpt den för ca 545 kr.

Så nu är min fråga: är det värt att lägga pengar på en sån här:

Hackman
Design: Pentagon Design. Non-stick beläggning, 28 cm. NOH tekniken förhindrar pannan att överhettas på induktionshäll. Passar alla plattor, men speciellt induktion. Ungssäker upp till 180c. Handdisk rekommenderas. 
För 899 kr.




Nån som har nån erfarenhet? För just nu känns det som jag lika gärna kan köpa en på ICA för 200 kr. Den håller ändå lika länge/lite som den för massa mer pengar... 

Ja, ni hör ju vilka problem. Ett riktigt I-landsproblem, jag vet. Men det kostar pengar. Och när vi ändå är inne på rättfärdigande av i-landsproblem kan vi alltid dra till med en klassiker i Sverige: Det kan ju inte vara bra för miljön att köpa nya stekpannor hela tiden. Eller rättare sagt: Det ÄR inte bra för miljön. ;) Så ni hör ju, ni måste hjälpa mig med det.

Tanken får luft

Kallt, mörkt (fast iofs inte förrän kl 1645!), ont, feberkänsla i axlarna(?), trött, gnälliga barn, kvicksandskänsla. Och då ska vi gå i väg och träna....SUCK! Men, men, vad gör man inte för sina mål, fl'åt, för sina barn. ;)

Vi skrapade ihop oss och och åkte till sats. Väl där gick jag bara snällt mot min kropp (läs: långsamt). Olivia trampade duktigt på och drog och slet i maskiner. Efter en liten stund jag lämnade sats. Inte med fötterna, men med tankarna. Det var helt fantastiskt!

Jag hade hörlurar med mig. Tänkte lyssna på radion (jag vet, pensionärsvarning, men det är faktiskt roligt ibland). Plötsligt ser jag Sarah Dawn Finer på TVn. Och radiosymfonikerna. Och Tommy Körberg. Hmmm. Pluggar i hörlurarna i "TV-högtalar-apparaten" istället.

Ni ser ju hur fort det gick på bandet sen. ;)

*poff*

Där försvann sats, ont, feberkänsla, kallt, mörker och gnälliga barn. En hyllning till Quincy Jones. Lycka! Stegen blev lättare. Märkte att jag svängde lite mer på armarna. Fantastisk musik framförd av fantastiska musiker. Tankarna fick luft och flög högt. Energin återvände. Det tråkiga rann av mig. Lyckokänslor. Jag kan klara allt jag vill. Strunt i allt tråkigt. Nu kör vi.


Om du är i Sverige kan du klicka här för att se programmet. Jag gillar Sarah Dawn Finer! Tommy glänste kanske inte just här. Men strunt i det. Musiken svänger och gör mig lycklig! Musik är förunderlig. 

Nej, alltså inte så!

Jag ser nu när jag läser mitt inlägg från igår och ser kommentarerna att man kan tolka mitt "ledsen" som att jag var ledsen. Men det var jag inte! Jag menade "ledsen" som i "I'm sorry". Finns ingen riktig bra översättning till det. "ursäkta"? Ja, hursomhelst, jag var inte det minsta ledsen i mig själv. Bad bara om ursäkt att jag inte hade nåt att säga. Fast "ursäkt" är också fel. Bara "I'm sorry".

Ja, som det kan bli i dessa engelska-influerade tider.

För övrigt är det synnerligen trevligt att ha trevlig släkt. En enkel middag med tomatsoppa och fusk-baugetter (såna man stoppar in i ugnen och gräddar det sista själv) räcker. Och sen lite trevligt sällskap till det.

Tomt

Jag har inget att skriva idag. Ledsen. Återkom imorgon så får vi se om det blir nåt.

Oväntad kvillrande lycka på ICA

Veckan har varit lång och sjuk. Jag skrev ju igår att jag inte mådde så höjdarns. Det har varit OK idag, men inte mer. Och så fort jag gjort något mer än att sitta stilla så har jag blivit lätt kallsvettig och... bara känt mig sjuk.

Eftersom veckan varit lika lång för de hemmavarande, idag friska, barnen skrapade jag ändå ihop mig och tog oss till affären. Att gå till affären ger ändå miljöombyte och andra vyer än sina egna väggar. Dessutom får barnet nåt annat än det närmast befintliga syskonet att tänka på. Och det behövdes verkligen idag!

Framme vid grönsakerna stod Benjamin kvar vid vagnen medan jag och lillebror sprang runt och hämtade grejer. Precis i lagom höjd för B har ica-handlaren (eller mer troligt hans personal) satt upp tryckt well-papp med käcka slogans på. När vi kommer tillbaka med lök och potatis frågar Benjamin om det är "n" och "u" som står där och pekar. Ja, absolut är det det. Pröva läsa det. Jag tror du kan.

Så hör jag honom ljuda "nnnn-uuuu. NU!" Vi har prövat några ord hemma vid köksbordet förut, så jag vet att han kan ljuda sig igenom några ord. Men han har aldrig "sett"/visat intresse för bokstäver och ord ute någonstans. Han har aldrig märkt att det står saker med bokstäver runtomkring honom.

Med en liten begynnande aning ber jag honom läsa nästa ord medan vi hämtar paprika. Vi springer iväg och kommer tillbaka en liten stund senare.

- Står det "är", mamma?
- JA! Du kan, du kan! Se om du kan ta nästa ord också?

Det här upprepar sig tills alla orden är ljudade och lästa! Allihop!

Glädjen, lyckan och stoltheten var TOTAL bland grönsakerna. Vi kramades och jublade högt. (Verkade som medkonsumenterna inte var vana vid sådana glädjeyttringar vid grapefrukten...)
Min son knäckte precis läskoden! Här och nu! Och jag var med!

Det kvillrade i oss alla. Han hade läst sin första mening, helt på egen hand. På helt eget initiativ.

Man vet aldrig när man möter lycka i vardagen. Eller i grönsaksdisken.

Bättre mening kunde inte ha valts. Den senare som sågs av honom skulle inte gjort sig lika bra i sammanhanget. "Grönsaker är gott!" eller nåt sånt.

Usch

Usch för magsjuka! Har visserligen nån lätt och mild variant, men hallå? Finns det nåt tråkigare? Och jobbigare? Man kan knappt säga det högt, men det är nästan bättre när det blir nåt, istället för att så här bara ligga stilla och tänka "Jo, jag mår ganska bra." Resa sig upp och sen känna "Åh nej, det gör jag ej!" Eller känna att jag är tokhungrig, äta några tuggor och sen inte få ner mer.

Men glad alla hjärtans dag på dig.

Alldels för sent!

Jag hade tänkt skippa inlägg idag. Totalt. Pga hjärn-meltdown. Men ett hängivet fan (mwoahahaha, det är min blogg, jag får överdriva), vi kan kalla henne M, efterfrågade ett dagens inlägg. Så jag struntar nu helt i att kl står 22.23...It's official: jag klarade inte mitt mål ikväll. Men vaddå, till och med solen har fläckar.

En total mys-dag med hemmavarande storebror. Vi var själva i fem timmar. Och ååååh, vad man kan mysa. Vi till och med BAKADE! (Som en del vet så har jag nån slags ångest för att baka. Men den börjar sakta ge med sig.) Det var ju trots allt fettisdag. Lite tv-soffe-mys. Spelade spel!!!  Flera stycken och flera ggr. (Som en del vet har jag nån slags...avsky mot spel. Den börjar inte ge med sig. Så mycket i alla fall. Efter dagens erfarenheter, kanske liiiiite ändå.) Allt i lugnt tempo utan stress, avbrott och annat tjafs. Helt fantastiskt.

För att fortsätta detta mys-inlägg kan jag meddela att jag frivilligt, utan hot, även gick med på att spela med lillebror. Och detta två omgångar. En historisk dag. Och inte en enda gång började det krypa i mig av ...otålighet, eller vad det är som drabbar mig när man ska spela spel.

Storebrors sista kommentar innan han somnade var:

- Mamma, det här var första gången du och jag spelade spel. Väl?

Mitt svar var:
- ...hmmm, vi kan väl låtsas att det inte var det.

Ärligt talat så har vi spelat spel själva förut. Tror jag.

Sjukdomsdag

Storebror hemma hela dagen. Lillebror hemma hela dagen. Lek. TV-spel. Lego. Mat. Bråk. Skratt. Sagor. Sång (!? jo, faktiskt). Videosamtal med mormor. Yoghurt. Pizza. Spring. Krig. Tjafs. Kärlek. God natt!!

Imorgon är det en ny dag.

Här är några som har lite siffror och sånt

Läste den här artikeln idag. De säger ungefär det jag ville säga med mitt förrförra inlägg. Med den skillnaden att de har siffror och akademisk kunskap om det som många föräldrar redan vet i magen. Läs och tyck lite vettja'.

Aniika lämnade sin syn på föräldraskapet i kommentarsfältet till förra inlägget. Jag tycker det var helt underbart det hon skrev: Att det finns andra sätt att göra det på. Och det är väl egentligen det jag vill säga. Det finns alternativ, man ska göra det som känns bra för ens egen familj. Men då måste alternativen bli hörda! Och det vore trevligt om samhället kunde premiera fler alternativ än förskola. Så heja dig, Aniika, och tack.

För övrigt vill jag bara slå ett slag för att föra över gamla inspelade videokameraband till digitalt format. OJ, vad det är roligt att titta på. Vi har skrattat, oooo:at och aaaaa:at över alla gulliga små barn. Och konstaterat att vi ser lite annorlunda ut nu...
Om ni vill ha ett tips om var man kan göra det rekommenderar jag Diginova. Ligger visserligen i Uppsala, men hon är mycket billigare och betydligt mer tjänstvillig än de jag pratat med i Stockholm. Merja kan sina grejer kan jag lova!

God söndagskväll till eder! Hoppas att söndagskvällsångesten inte är för stor. 

Ett lååååångt svar till alla underbara kommenterare!

Eftersom jag inte skrev nåt igår kommer här ett lååååångt svar  på alla kommentarer jag faktiskt fick här på sidan. (Kommer på precis nu att jag fick fler kommentarer på min FB, men de var liknande dessa. Så även om FB-kommenterarna är personligen omnämnde här, så kan ni vara trygga med att jag har läst och uppskattat alla kommentarer!)

Klasse Banan (jag anar vem du är…):Jag håller nog med, utan att ha tittat på länken, att de försöker omforma samhället efter sina egna värderingar. Är det inte vad vi alla ”vill”. ;) Men det skulle vara väldigt befriande att höra ”den vanlige svenskens” (vem det nu är), lite oftare. Hur kan sådana komma fram i detta mediebrus?

Huruvida många politiker är psykopater och drivs av maktlystnad låter jag dig säga. Har ingen aning om det. Men att de måste hålla sig väl med tredje statsmakten – ja! Hur ska de annars komma ut med sina idéer – att omforma samhället efter…

Tack för påhejningen!

Kristin: Tack för att du ställer upp. ;) Tycker som sagt att det är lite läskigt att lägga ut sånt här. Har aldrig gjort det förr.

Men jo, det måste ju vara pengarna det handlar om. Jag är inte insatt i nationalekonomi och sånt, men ”allt” syftar väl ändå till att barnen ska in på förskola så föräldrarna kan jobba och så betala skatt.

Dock har jag för mig att jag sett en uträkning på hur mycket en mamma och en pappa måste tjäna för att det ska vara lönsamt att barnen går på förskola (den faktiska kostnaden alltså). Och det var en del pengar som de skulle tjäna. Så mycket tjänar långt ifrån alla. Så vad är då poängen liksom? Men det måste vara den poäng de är ute efter iaf. Sen skyler de över det med nån idiotisk kommentar som att barn kommer lyckas bättre i skolan. Pyttsan, säger jag bara.

Anja: Spännande! Om du nånsin hittar den igen: LÄNKA. Det skulle vara jättespännande att läsa. Och du, du är sannerligen i en helt annan klass än oss andra! Tänk vad du kommer ha kommit långt i tålamodets och accepterandets konst! Du ÄR fantastisk på det sätt du hanterar din situation. Heja dig! (Även om ett sånt uttalande knappast räcker när du måste vila efter att ha stått upp… <3 p="">

Louise: ABSOLUT! Tänk vilket tabu det är. (Nästan som att inte vilja/kunna amma! ;)) Och det är ju fruktansvärt att det är tabu. Man måste få tala om sådana viktiga känslor också. Om jag inte skulle kunna ventilera sånt, skulle jag gå sönder!

Men spontant skulle man ju vilja undersöka vad det är som gör att de inte kan/förmår/vill. En tanke (obs! bara en tanke) skulle ju kunna vara att man inte vet nåt annat. Man har lagt så mycket energi och förmåga på arbetet och fått så mycket ”belöning” där, att man inte vet var man ska ta vägen när ”ingen” runt omkring belönar att man lyckades mata ett-åringen med ekologiska potatisar och likadant kött. I alla fall tre tuggor. Resten spottade han/hon ut!

Åh, det känns som ett nytt blogginlägg börjar ta form. ;)

Villeosagamamman (behöver inte du byta namn förresten?;)): Ja, precis! Så därför välkomnar jag debatt. Det blir lite roligare då. Om alla håller en god ton, som det så vackert heter.

Annars kan jag bara säga att jag tackar för dina klara insikter här. Vi tycker tydligen lika. :P Tack för att du formulerat dem så bra. Det är sånt jag behöver.

Anna Linda: Du vet var du kan försörja dig om ni flyttar söderut igen! Och kanske ska vi alla börja prata zulu. Verkar vara lösningen på mycket.

Viola: Jag kan också förstå var S kommer ifrån. De är ju de som format Sverige till stor del. Och jag förstår alla dessa kvinnor också.

Det du skriver får mig att tänka på en mamma jag mötte när våra två äldsta gick på Kyrkans Barntimmar. Hon hade sin äldsta flicka där och var hemma med sin bebis. När jag svarade att jag var hemmamamma kunde jag bokstavligen se hur hennes hjärna var tvungen att stanna upp och långsamt hitta nya vägar för att förstå vad jag faktiskt svarat. Det här var innan hollywoodska hemmafruar ska tilläggas.

Hon hade ALDRIG hört talas om att det alternativet ens skulle kunna finnas. Det var precis som att jag svarat att jag egentligen bor på Mars. Har aldrig stött på den tydliga reaktionen varken förr eller senare. När vi senare umgicks hemma hos varandra och lärde känna varandra lite mer förstod jag varför hennes direkta kommentar var: ”Det skulle jag aldrig kunna vara!” En alldeles nyinköpt villa med en sproilans ny bil utanför. Och alla semesterresor långt bort. Såklart det inte skulle kunna gå att bara hoppa av och bara vara hemma.

Jag och min man hade hört talas om det här alternativet, hela våra liv, så vi hade från början planerat med det. Vi hade inte en nyinköpt villa eller en sproilans ny bil heller.  Och semesterresor långt bort…fanns liksom inte riktigt på kartan.

Jag säger nu inte att villa, ny bil och semster är fel. Tvärtom. Vad härligt och alldeles fantastikt roligt! Men för att få allt det finns ändå något man måste betala. Tid! Och barn tar tid, vare sig man vill eller inte. Trots detta har dygnet fortfarande bara 24 h. Vill man ha allt det där OCH barn, måste någon annan ta hand om dina barn. Så lätt är det i Sverige.

Men om ingen har talat om, diskuterat, visat att det finns ett alternativ, vad ska man då göra? Göra som man blivit lärd av samhället såklart: Ut och jobba, barnen på förskola, få lön, betala skatt till samhället. Och sen fortsätta så.

Man kan inte lösa de här stackars föräldrarnas problem med att säga; ryck upp dig. Det sitter på ett djupare plan än så. Man måste komma till insikt om vilka värderingar som är viktiga för just sig själv. Och det kanske är där svaret ligger. Vilka värderingar är viktiga för DIG? Åh, ett till blogginlägg kanske? Vem vet jag kanske blir en debattör till slut. Hahaha!

TACK för att du orkat läsa ända hit! Och för alla era insiktsfulla kommentarer. Fortsätt gärna nedan att kommentera mera. Det verkar ju som vi ”normala” svenskar har både ett och annat att säga i frågan. Som journalisterna och politikerna inte verkar veta om. Ska vi tala om det för dem? :P

Fortsatt debatt?

Tänk att mina mycket snabba meningar igår, fick lite kommentarer. Jag kanske ska debattera mera.

Å andra sidan vet jag inte om det är så smart med tanke på de senaste dagarnas debatt om näthatet mot kvinnor. Det är ju så man mår illa! HUR kan världen ha blivit så här... Ja, det kan jag nog ha både ett och annat svar på också. Men det är ju så uppåt väggarna att man blir alldeles ledsam. Vad folk får stå ut med. Och varför då? Jag tycker de gör rätt i att ta upp ämnet och tala om det. Polisen har tydligen sagt till dem att det är bättre att tiga ihjäl det. Men det vet jag inte om jag kan hålla med om. Skulle gärna vilja höra polisen motivera varför. Det är väl bättre att det blir offentligt så inte kvinnorna behöver vara rädda för sig själva.

Men tillbaka till gårdagens inlägg: Jag har funderat lite vidare på det.

Varför känns det alltid som ett glapp mellan det som skrivs i tidningar/hörs i debatter och verkligheten?

Det finns väl ingen mamma eller pappa som vill vara så lite tid som möjligt med sina barn? Jag har aldrig hört någon säga: "Åh, jag önskar att jag kunde ha mitt barn ännu mer på förskola, så jag kunde jobba mer." (I bemärkelsen att man inte tycker om sina barn och allra helst slipper dem.)

Snarare hör jag bara om konstant dåliga samveten över att inte hämta sina barn tidigt nog. Hur man ska kunna pussla ihop så att barnen inte behöver vara så mycket på förskola och fritids.

Varför säger föräldrar en sak, och journalister en annan? Vems agenda är det som drivs egentligen? Och varför får inte "vanligt" folk säga vad de egentligen vill? Varför ska journalisterna diktera vad som är politiskt korrekt och inte?

Fast sen uppstår ju "problemet" att man i vår kultur identifierar sig först med sin yrkesroll och SEN är man mamma/pappa. Och då behövs ju jobbet - för vem är man annars?...

Min pappa har rört sig i många olika kretsar i sitt arbete som konsult. Han kom hem en gång från någon representationsmiddag och berättade hur han hade gjort alla han träffade totalt ställda (och en del irriterade) genom att presentera sig på frågan "Jaha, och vad gör du?" med :

- "Jo, jag är pappa.
- He, he, ja, men vad GÖR du?
- Jag tar hand om mina sex barn och fru.
- Ja, men sen då?
- Jag brukar leka med dem. Vi åker på semestrar.." och så vidare och så vidare.

De blev smått galna innan de fick reda på vad han faktiskt GJORDE, i sin arbetsroll.  Då visste de var de skulle placera honom, så att säga.

Själv presenterar jag mig som hemmamamma. Och faktiskt, beroende på person, så måste/vill jag fortsätta med att jo, jag går en fotokurs, skriver för en lokal tidning också. Och i framtiden tänker jag läsa till psykolog. Och då först blir de "nöjda". Det är precis som de tänker: "För hon skulle väl inte kunna nöja med att bara vara hemmamamma?... Vad vore hon då? Ingenting."

Fast vad de inte vet, är att jag har det bästa jobbet i universum. De har bara inte fattat det.

Men vad tycker du? Vad har du för tankar/erfarenheter av detta?

Kom igen, vi debatterar lite. Eller vädrar åsikter iaf. 

Och sen MÅSTE jag bara visa det här. Jag trodde jag skulle dö av inombords-skratt i centrum när jag såg det här. Vad 17 är det här??

En MYCKET kissnödig anorektisk flicka? En skadeskjuten kråka? En parodi på modellandet?
Hur tänkte de här?? Hahahaha!
Men kom inte av er i ert kommenterande/debatterande/luftande nu. Skriv nu.
Tack.

Detta med barn och förskola

Idag har (s) lagt ett nytt förslag med gratis förskola för barn från två år, istället för dagens tre år. Bl.a. med motiveringen att barnen kommer lyckas bättre ju tidigare de börjar förskolan.

Jag är inte mycket för att ge mig in i debatter. Tycker helt enkelt att jag inte kan tillräckligt för att uttala mig. Det finns alltid hundra andra detaljer jag inte har koll på, känns det som. Men nu kan jag inte vara tyst.

Det är ju bara ren dumhet! Var har Damberg varit de senaste åren? Har han inte hört att skolans resultat blir sämre och sämre. Barnen mår sämre och sämre. Och då menar han att lösningen ska vara att se till att alla barn kan gå "gratis" på förskola ännu tidigare?! Vad menar han? Är lösningen att se till att barnen får vara på förskola ännu mer, borta från sina föräldrar ännu längre ska vara nån sorts lösning?

Visa mig den tvååring, eller ettåring eller ännu mindre för den delen, som säger; "Snälla mamma/pappa lämna bort mig så att jag inte behöver vara med dig. Det är så mycket roligare att vara i samma rum som 15-17 andra tvååringar och två pedagoger som inte hinner med allt som du skulle göra om jag var hemma. Jag kommer lära mig så mycket mer där."

Det funkar inte så. Och ja, jag vet att det finns barn som far illa av hemska hemförhållanden. Fruktansvärda till och med. Och ja, de har de bättre på förskola än hemma. Men det finns många fler som faktiskt har en snäll mamma och/eller en snäll pappa som gör allt hon/han kan för att göra sitt älskade barns liv så bra som möjligt. Kan inte de barnen få vara med sin mamma/pappa? Vad är det för fel med det.

Nu hinner jag inte skriva/tänka mer på det här. Min läggtid slår oroväckande snart. Men jag kommer skriva mer imorgon om detta.

(Wow, jag gjorde just ett debattinlägg. Jag vet, det är bara på min egen blogg, men ändå. Lite imponerad av mig själv. Och detta utan att tänka länge och väl på alla för och emot. Jag bara skrev. Vad tycker du? Om ämnet alltså.)

Blogginlägg på 8 minuter blankt

Väldigt snart är kl 22.00. Närmare bestämt om 8 min. Vad ska jag skriva?? #blogg100 tillåter ju inga "missar"...

Jo, jag vet. Jag har haft en riktigt "hinna ikapp"-dag. UNDERBART, är bara förnamnet. Finns det något bättre än att få iväg alla de där eländes blanketterna, ringa de där samtalen, fixa med banken, fixa undan posthögen, vara i fas helt enkelt? Jag tror inte att mycket slår den känslan. Är lite före istället för efter, om ni fattar. Inte mycket, men mer än igår.

Imorgon är säkert någon sjuk eller nåt sånt, så ordningen återställs till att jag är ett steg efter istället för ett halvt före. Men jag är glad så länge det varar.

Hoppas att du har haft en bra dag. Tack och god natt.

(Jag hinner! Klockan står bara på 21.56. Puh!)

Alien(!) och JB

...om du mötte på den här i vardagsrummet?

Ja, du får kanske titta en extra gång för att se att det är en alien-soldat (eller liknande, har aldrig hört talas om spelet och med tanke på hur hen ser ut hoppas jag att jag slipper se det här hemma).

Benjamin hoppade högt och gömde sig fort, fort bakom den sovande pappan i soffan. Han hann frysa till is och bli livrädd. Han såg inte att det var en pappbit förrän han tittat på den tillräckligt länge för att se att den inte rörde sig. Överhuvudtaget. Stackars skrutt!
Pappa måste komma ihåg att förvarna nästa gång han hittar en dylik varelse i fullformat på kontoret och tar hem... Snart kommer dock denna varelse vara skjuten av imaginära skott, flera gånger om. Eller agera (ofrivillig) fotbollsmålvakt. Det är olika vilka uppgifter man kan få här i livet.

Sen har min telefon vaknat ur sin "jag-tänker-inte-föra-över-några-bilder"-koma, så här kommer de ytterst glada, ytterst trötta JB-fantasterna och deras biljetter. (Nej tyvärr, vi har inga biljetter kvar att låta någon annan köpa. Det var rykande åtgång på dem i bekantsskapskretsen.)

Söndag

Söndagar är bra. Paus i vardagens måsten och göromål. Tänka på andra saker. Göra andra saker. Vara med familjen, liten som stor.

Även om vi inte alla bekänner oss till en tro som "helighåller sabbaten", som jag nu gör, så vill jag  rekommendera det. Varmt. Jag tror jag hade blivit galen om allt bara fortsatte i samma tempo. Dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året.

Nu har jag en dag då jag inte gör "det vanliga". Stannar upp, går till kyrkan, tänker på andra saker och har "rast"från vardagen. Jag hoppas att du som läser har samma möjlighet. Även om du inte går till någon kyrka hoppas jag att du hittar ett andhål, en rast. Det behövs.

Förtydligande: Naturligtvis gör vi ju "vanliga" saker också. Som lagar mat, åker bil och så. Men inte städa, tvätta, handla, jobba (eftersom vi inte har sådana yrken som kräver det), osv.

Harmoni, mys, stress och tålamodsprövningar

Ja, ungefär så kan man sammanfatta dagen.

Dagens stress: hinna mata tre pojkar OCH få dem att städa innan 1030 för att hinna köpa lördagsgodis och kalaspresent innan vi ska hämta Olivia som sovit över hos en kompis och sen lämna Gustav hemma och sen skynda oss hem för att städa klart äta lunch slå in paket och köra Benjamin till ett kalas lämna Jakob hos kusinerna där Matilda redan var och sen åka och träna med Olivia innan kalaset är slut och sen hämta upp de andra tre igen och åka hem. DET GICK! Puh! (Samtidigt är den en känsla av tillfredsställelse när jag fixade det. Så visst stress, men i slutändan blev det braaaaa!)

Dagens harmoni: när ALLT var klart för dagen. Alla måsten avprickade och klara - i tid. Till den grad att jag hann göra en extra grej, utan att bli stressad! (Finns nu färdigstekta köttbullar i frysen! WOW, liksom. Hade redan plockat fram köttfärsen, men matplanerna blev ändrade. Men det bryr sig visst inte köttfärs om. Att planerna blev ändrade alltså. Så det vara bara att snällt ställa sig och rulla köttbullar.) Flickorna satt vid köksbordet och spelade spel, klippte och klistrade bilder. Ja, fast på telefonerna och Pinetrest. ;) Alla var glada. Inget bråk, inget tjafs, inget tjat. Bara trevligt och harmoniskt! Ett ögonblick att spara. Ska komma ihåg hur mycket de ville sitta bredvid varandra och mig en lördagskväll. Hur härligt det är att höra deras kommentarer till varandra och mig.

Dagens härligt 1: att barnens syssling E från Umeå dök upp. Hon är en av världens trevligaste personer. På riktigt. Och det coola är att hela hennes familj är de andra trevligaste personerna. Och att vi sen får vara släkt med dem...det är stort! Umgås och mys. Släkten är bäst!

Dagens härligt 2: att man aldrig ska underskatta barn! (Har ni hört den förut? ;)) De vill göra om och göra rätt om de bara får möjligheten. Idag resulterade det i en egenritad bok, på helt eget initiativ, till en kompis som behövde höra några saker. Så fint, så enkelt, så fantastiskt. Det var en bok om och av kärlek, på ett barns enkla men stora sätt.

Dagens tålamodsprövningar: Tjaaa...kan väl bäst sammanfattas med mitt mantra som upprepats med sammanbitna tänder och frågetecken efter: This too shall pass!?!?!
Ibland undrar man vad man håller på med. Och hur mycket vilja det kan finnas i en liten kropp... Hjälp! Gör man någonting rätt egentligen?

Mission accomplished!

Skatten är bärgad. Slaget är vunnet. Fångsten är levererad. All världens orättvisa är  utplånad. Flickorna är nu ägare till Justin Bieber-biljetter!

Dramatiken var hög under de avgörande sekunderna. Skulle de få biljetter eller skulle de redan vara slut? Spänningen gick att skära med kniv.

Direktcitat: "-Mamma, jag har aldrig hört mitt hjärta slå förut. Nu kunde jag känna varje slag och HÖRA det!"

Andäktigt stod Matilda en liten bit ifrån pappan som köpte och Olivia som stod precis bredvid honom.

"-Jag stod där och bad igen och igen: "Snälla, snälla, snälla!!!" Sen gick det inte att se på Olivias ansikte om vi fått biljetterna eller inte. Hennes ögon blev bara större och större. Pappa vände sig om, först gravallvarlig. Sen gjorde han thumbs up med världens största leende. Då trodde jag att jag skulle dö."

"-Det var nästan så jag grät också. Att se tjejernas ansiktsuttryck när de förstod att de fått biljetterna... Det var värt allt. Det var obetalbart."

När de senare kom hem med skatten, nej vinsten, nej fångsten, nej BILJETTERNA så hade inte känslorna lagt sig. Det var tårar, skratt, utrop och fler tårar.

"- Jag vet inte vad jag ska känna, mamma!
- Är det alla känslor på en gång?
-....JAAAAAAA!"

"- Det känns helt overkligt! Jag vet inte vad jag ska känna. Min högsta dröm har gått i uppfyllelse. Hur ska man känna då?! Iiiiihhhhhh!!!"

Det tog flera timmar för dem att landa i detta magiska, att de ska få se Justin Bieber - på riktigt.

Jag körde dem i säng till slut (övernattningar för kvällen hos vänner var redan inplanerade). Trodde faktiskt inte att de skulle somna. Jag gav dem stränga förhållningsorder, åkte sen och hämtade barn och handlade. Efter en dryg timme ringde Matilda och sa att hon just vaknat. Olivia väckte jag (!) efter två och en halv timme! Det kan man kalla urladdning.

Men nu kan vi lugnt leva vidare. Uppdraget är slutfört. Flickorna och jag (ja, vad trodde ni, att Daniel skulle få gå? ;) ) ska gå på Justin Bieber-konsert, 24 april, kl 1900.

(Sen ska vi dessutom få gratis manikyr. En mamma i kön var mäkta imponerad över min fantastiske man, som inte bara köpte bullar till alla, utan dessutom hämtade sovsäckarna han hade i bilen för att värma några stackars frusna tonårsflickor.
"- Du är ju helt underbar. Din fru och dina flickor får komma till mig för manikyr. Här är mitt kort." Salongen ligger i Sturegallerian, så det borgar ju för lite kvalitet.
Hon var förresten inte mycket sämre hon. Hon köpte varm choklad till alla. OCH hon stod där med sin 18-årige son(!?) och dennes kompis. Är inte det lite gulligt, så säg? Jag hade nog låtit dem gå själva.
Och när vi ändå är inne på medmänsklighet måste också bagaren som sålde bullarna nämnas: Han slängde med en hel, nybakad, vetelängd och en butterkaka i påsen. Helt gratis.
Det finns hopp för mänskligheten!)

Om min telefon hade velat skicka bilden på flickorna hade ni fått se dem också. Men nu vill den inte det, så ni får tänka er det istället.

Planer smids

Här hemma råder full aktivitet inför köpandet av JB-biljetterna. Pappan har i sin godhet ringt Globen och kollat läget. Man kan köpa biljetter på ticnet-ombud också! Fyra möjliga i Stockholm. Och även i Gävle där vi har medkumpaner. Spänningen är total hos tjejerna. Och hur de överhuvudtaget ska kunna sova en blund för mig är en gåta. Och även för dem.

Kl 0330 går bilen till utvalt ställe. Kan ju inte avslöja här vilket det blir. Man vet aldrig hur många JB-fans som läser den här sidan. Mwoahahaha!

Och ja, det är TUR att de har en sån underbart snäll pappa. Känner inte många som skulle göra detsamma. Eller det kanske jag visst gör, vad vet jag.

Telefonerna är laddade (deras också, för de kan ju ringa i kön!), datorerna redo. Kl 1000 smäller det. Big time.

Kan jag bara säga en sak till angående detta: Fatta vad Justin måste jobba!!! En världsturné är väl ingen liten sak från början. Man antar ett ganska tufft schema är lagt från början. Vet ni hur många extra-konserter killen satt in? Trettio stycken! Fattar ni? Så många arenor är redan utsålda att de lägger in 30 spelningar till. Visst, fanns det med i planeringen från början. Men ändå. Galet många.
Och visst, det är väl inte direkt synd om honom. Han tjänar säkert miljoner flera gånger om etc, etc. Men det är nog rätt mycket jobb också. Kan inte vara bara lättförtjänta pengar.

Bäst jag går och sover nu. Kan ju inte vara trött på jobbet imorgon.

Det här med idoler

När jag var typ 12-13 år (tror jag) försökte jag allt jag kunde att bli en hängiven NKOTB-fan (för er oinvigda står bokstäverna för New Kids on the Block). De var det "första" pojkbandet som satte många flickhjärtan i brand. Jag ville också vara en flicka med brännande hjärta.

O, those were the days...(som de såg ut!!!)

Jag köpte skivorna, tidningarna, hade affischer på väggarna OCH jag gick på konserten i Globen. Jag och en klasskompis stod och skrek tillsammans med tusentals andra tjejer över dessa pojkar. Någonstans mitt i konserten när vi stod på våra stolar och skrek, slog det mig: "Jag tycker inte att det är så mycket att skrika över."

Naturligtvis slutade jag inte skrika, och inte satte jag mig ner heller för att vänta på att konserten var över. Nej, jag stod kvar. Det är ändå en upplevelse att stå där och höra låtarna live. Låtarna man kan utan och innan. Och SE dem. Efteråt köpte jag till och med en halsduk att nåla upp i taket.

Men en tid efteråt tog jag ner halsduken och la skivor och tidningar i en låda.
Jag var klar.

Jag la allt fint i en låda. Någon gång tänkte jag visa mina framtida barn när deras mamma (försökte) var ett fan till NKOTB.

Nu har nästa generation tagit vid. Fast mina flickor är betydligt bättre på det här med brännande flickhjärtan än jag var.

Först och främst har de tapetserat en varsin vägg med affischer. Skivorna spelas högt. Böckerna (jadå, denna lille pojkspoling har redan hunnit ge ut två böcker om sig själv) är införskaffade, lästa och placerade på finplatsen. DVDn spelas. Lila är extra kär färg - precis som artisten själv tycker. Osv, osv.

Vem? Oj, har du inte fattat det än... JUSTIN BIEBER - såklart!

Den ende - enligt dagens generation

Idag kom beskedet de aldrig trodde de skulle få höra: fredagen den 1 feb, kl 10.00 släpps biljetterna till Justin Biebers tredje (3!) konsert i Globen. De andra två konserterna sålde slut på någon timme redan i somras. Sedan dess har de (nästan) gråtit och svurit här hemma över världens orättvisa att de inte äger någon biljett.

Men idag tändes alltså hoppet. De bokstavligen hoppade runt i köket, skrattade, fnittrade och kramades inför utsikten att hålla en JB-biljett i handen. Tror att någon gjorde några lyckorullningar på golvet till och med. (OBS! Vi har dem inte än!!!) Sedan övade de på hur de skulle reagera när de fick resp. inte fick någon biljett. (De verkar inte behöva några dramalektioner, om man så säger.)

Sedan har de planerat (utan vårt fulla medgivande än, ska tilläggas) hur de ska sova i kön utanför biljettkassan torsdag natt till fredag. Naturligtvis går det ju inte att göra utan förälder. Ni kanske kan gissa vem som sa tvärt "nej" och vem som sa "tjaaaaa, vi får väl se". Mannen ligger således väldigt nära att bli kidnappad till Globen imorgon kväll.

Åh, sa jag att det blir minusgrader natten till fredag? "Åh, men det spelar ingen roll. Trallala! Vi tar bara sovsäckar, filtar och jackorna med. Det där ordnar sig, mamma! Vi kommer ju inte sova något ändå. Och du mamma, du sitter med telefonen i högsta hugg och ringer som en tok så att vi verkligen kan få biljetter. Åhhhhh, jag kommer gråta oavsett om vi får eller inte får biljetter. Iiihhhhhh!"

Jaaa då, mina små prinsessor, mamma ska ringa för allt vad hon är värd för att ni ska få skrika på Globen i april. Det är ändå något visst med det.

Wish me luck!


Måste nog leta fram den där lådan också. Så jag kan visa dem att deras mamma (försökte) var ett hängivet fan till NKOTB.

Jag & mina killar-mys

Såg det här kortet i telefonen idag och blev alldeles varm. Igen. Förra veckan var de hemma och var sjuka. Kan ju vara trist, trist, trist. Men ibland finns det solglimtar som det här. Vi satt i soffan och myyyyste. Det betyder kramas, sitta i knät, läsa sagor, prata, skratta, kramas igen och myyyyysa. Det, mina vänner är det absolut bästa som finns. Sådant gör min själ lätt och mitt hjärta fyllt. Behöver inget mer än det.

PS. T upplyste mig på FB om att "känguru" stavas just så: KÄNGURU. Så nu vet jag det. Hur "autokorrigering" ska stavas utan att programmet säger att det är fel är fortfarande högst osäkert.

PSS. Jag återkommer om min duktighetsfråga. Snart. När jag hinner. Det är så svårt att få tid innan kl 22.00 med några längre reflektioner.

PSSS. Jag har blivit så bra på att släcka innan 2200 att det inte ens känns svårt längre! Tänka sig. Glömmer till och med bort att det "ska vara och kännas svårt så jag måste skriva om det på bloggen för att inte glömma av varför jag gör det". På helgen känns det lite som en waste of time att vara uppe längre, för jag vet hur länge jag behöver sova på morgonen efter (som visserligen är skönt, men ändå) för att inte vara så trött. Men hittills har jag inte kommit så långt att jag släckt före 2200 en fredag eller lördag. Dock är detta stora framsteg.

PSSSS. Jag och Olivia lyckas träna på SATS som vi kommit överens om också! Det är inte klokt. Roligt har vi. Svettas gör vi. Och faktiskt blir vi starkare. Idag gjorde vi knäböj och utfall med extra vikter. Tjoho, vad DUKTIGA vi är.

Galet roliga och TOTAL onödiga fakta

Sparat från tidningsurklipp. Man kommer nog aldrig ha praktiskt användning för denna nya kunskap, men det är bra intressant. Man kan liksom bara inte tro att det är på riktigt.

Förresten ska man aldrig säga aldrig; under ett parti Trivial Pursuit kan det mesta komma till användning. Eller hur, familjen S?

OK, redo för totalt värdelöst, men ack så spännande fakta? Då kör vi:

  - En ankas kvackande ekar inte, och ingen vet varför. (Är inte det galet spännande? Och att ingen vet!...)

 - Elefanter är de enda djur som inte kan hoppa. (Det kanske vi ska vara glada för.)

- Fjärilar smakar med fötterna. (Glad att inte vi människor gör det.)

- En snigel kan sova i tre år. (Och jag trodde jag hade stort sömnbehov.)

- Alla isbjörnar är vänsterhänta. (Var jag isbjörn i mitt förra liv då?)

- En struts öga är större än dess hjärna. (Hur kan den ens gå då?)

- Kackerlackan har en otrolig överlevnadsförmåga. Även om den mister huvudet kan den leva i flera veckor - tills den dör av svält. (Men hallåååååå, vem skapade den här varelsen??)

- En krokodil kan inte sticka ut tungan. (Vem prövade lipa åt den för att se om den lipade tillbaka, eller hur kollades detta?)

- Hajen är den enda fisken som kan blinka med båda ögonen. (Hur vet de andra fiskarna vilket öga de skall blinka med då? Artikelförfattaren kanske glömde att lägga till ett "samtidigt" på slutet.)

- Många hamstrar blinkar med ett öga åt gången. (Ska kolla in den nyaste familjemedlemmen snarast.)

- Noshörningarnas horn består av sammanpressat hår. (Hur är det möjligt?)

- En guldfisk kommer bara ihåg de tre senaste sekunderna i sitt liv. (Men det visste vi väl i alla fall.)

- Det är möjligt att leda en ko uppför en trappa, men inte nerför. (Stackarn som kom på det. Jobbigt att bära en ko.)

- Jättebläckfisken har världens största ögon. (Man kan inte låta bli att undra hur stora de är. Och vilka ögonlock.)

- Elefanten är ingen sjusovare. Han nöjer sig med två timmars sömn per dygn. (Tänk om man kunde klara sig på det!)

- Grodor använder sina ögonglober för att trycka ner maten i magen när de sväljer. (Ser bara en tecknad groda framför mig som preeeeessar ner en stor tugga och ögonen nästan trycks ut. Det ligger sanning i den bilden alltså.)

- De djur som har den största hjärnan i proportion till sin kropp är myran. (Vilka mirakeldjur de är.)

- I Japan kan du hyra en hund. Det kostar ca 20 kr per timme. (Vad finns det inte för ovanliga innovationer i Japan?)

- Om en hummer förlorar ett öra så växer nytt snart ut igen. (Undrar om de inte skrivit fel här. HAR humrar öron, undrar jag!)

- Vissa ankor har 360-graders synfält. (Kan de se in i hjärnan då, eller? Fattar inte.)

- En råtta kan trampa vatten i tre dagar i sträck. (Inte för att jag är någon djurvän, men det här experimentet skulle jag inte ha velat vara med om att se. Det känns lite för rått!)

- Grodor byter kön om det är ont om det andra könet. (Så var kvoteringen löst!)

- Krokodilen äter sten, för att smälta maten bättre. (Stenkista får en ny innebörd.)

- En albatross kan sova medan den flyger. (Praktiskt!)

- Kängrun kan inte gå baklänges. (Varför säger min autokorrigering att jag stavat "kängru" fel? Och tydligen också "autokorrigering". Ironi på hög nivå.)

Så nu vet vi! Bland annat att grodorna, av alla varelser, har löst jämställdhetspolitiken. Inte illa. Har fått förnyad respekt för dessa kväkande djur. Kanske alla genusforskare och feminister ska ta sig ett snack med närmsta groda. ;)

När är du duktig?

Häromveckan när jag gick på löpbandet på gymmet, kom min favoritinstruktör förbi. Eller ja, hon skulle dammsuga löpbanden och stannade och pratade en stund. Jag ÄLSKAR hennes pass med en slags hatkärlek (i bemärkelsen blodsmak och total utmattning efteråt). Jag berättade om mina nya träningsrutiner med dottern och att jag nu inte kan komma på tisdagar kl 10 längre, utan ska försöka komma på onsdag eftermiddag istället. Om jag får till middagen innan och de äldre är hemma för att passa de yngre. Och alla är friska. ;)

Då säger hon: "Åh, vad du är duktig!"
Jag svarar utan att tänka: "Nja, det vet jag inte! Men jag försöker."

Det där har satt sig lite i huvudet sen dess. När ÄR jag egentligen duktig? När tycker jag att jag är duktig? Varför svarade jag, utan att tänka: "Det vet jag inte." Och menade att jag inte var det. Vad får mig att känna mig duktig? Kan man känna sig duktig jämt? Är det något att sträva efter, att känna sig duktig jämt? Vill man fortsätta att utveckla sig om man känner sig duktig jämt?

Jag har inte kommit fram till några konkreta svar. Har DU några svar eller tankar och funderingar kring det här? Kan du inte snälla kommentera och hjälpa mig att komma lite längre i dessa tankar.

Jo just det, en fråga till: När man blir äldre säger alla att man blir snällare mot sig själv. Är detta något man också blir snällare mot sig själv i? Varför tycker vi inte att vi är duktiga?

Typiskt!

Igår fick jag inte till nåt inlägg, men tänkte kompensera genom att göra två idag.
Först ett klipp på Jonas Gardell. Det här var så roligt att jag bokstavligen skrattade så jag grät första gången jag såg det. Rekommenderas varmt.

Ursäkta svordomarna.

Alltså...

...nu har jag försökt skriva ett inlägg i 45 minuter som ska vara vettigt. Det går inte. Min hjärna är trött. Har varit supermom idag. Faktiskt hela veckan, om jag får säga det själv, när mannen varit bortrest.
11 barn har passerat här hemma idag (inklusive mina egna). 6 av dem har sängplats här hemma. Alltså mina egna fyra och två extra. De sista är snart i säng.
Mannen klev in genom dörren vid 19-tiden.
*poff*
Då kopplade supermom ur.
Nu behöver hon sova.
God natt!

(Ikväll är det ju fredag, så fast kl är 2300 så har jag inte jobbat över idag. ;) Jag FÅR vara uppe så här sent ikväll.)

Jobbat över

Hinner inte skriva nåt inlägg idag. Har jobbat över. Hemmamamma-jobbet har inga fasta tider om man så säger. ;)
Kram och god natt. (Första kvällen jag inte hunnit släcka före kl 22.00...men ibland är det nödvändigt.)

Underskatta aldrig ett barn!

Det finns så mycket som sägs som om hur man ska vara som förälder. Läste idag senast i Aftonbladet att det inte GÅR att göra rätt. Hur man än försöker. Till syvende och sist är det ändå DITT barn och DU som måste fixa det här. Så bra som ni kan.

Och vet ni, det går!

Jag var färdig att lämna ett av barnen till mormor tio minuter efter att jag hämtat denne. Jag kokade redan. Men jag höll mig. Istället åkte jag hem och ringde henne. Hon har nämligen en del kloka åsikter om sånt här. Vi kom fram till att det som behövdes var....*trumvirvel*...ett ordentligt snack. Utan krusiduller. Vänligt, men bestämt berätta att och varför.

Sagt och gjort.

Efter att jag lagt på telefonen hade vi ett snack.

Och nu vet jag, ännu en gång, att det funkar att ha ett snack med barn i alla åldrar. På barnets nivå såklart. Men det fungerar!!! Man ska aldrig, aldrig, aldrig underskatta ett barns förmåga till att förstå, ta till sig och vilja att göra om.

Naturligtvis måste jag nu påminna och återknyta till samtalet. (Har redan fått göra det ett antal ggr.) Men snacket gick fram. Och vi är på samma lag. Igen. (Tack och lov.)


(För övrigt har jag typ antagit en utmaning att blogga varje dag i hundra dagar. Men jag vågar inte riktigt skriva det officiellt. Men jag börjar idag, med de andra, så får vi se...;) Det är som sagt svårt att få till bloggtid när jag ska sova kl 22, och jag alltid bloggat på kvällarna förr... Nya tider, nya vanor? Vi får se.)

Sängkantsprat

Det finns inget bättre! Att prata på sängkanten med sitt/sina barn innan de ska sova. Det är allt jag vill säga.

Närheten, uppriktigheten, kontakten, viktigheten, skratten, tårarna, högt, lågt, allt däremellan, jordiska, himmelska, kärleken.

Tack, käraste mor, för att du lärde mig var de viktigaste samtalen sker.

Bussar

Ingen bra dag för bussar (igår) när de bussburna döttrarna ringer hem varsin gång från varsin buss:

- Mamma, bussen krockade med en bil!

- Mamma, det luktar rök i bussen. Jättemycket!

Som tur var kom båda hem utan skador eller blåmärken. (Bara lite ont i pannan från den krockade bussen.)
Men det får en onekligen att tänka till. En olycka händer så lätt. Eller många om man var i Helsingborg igår... Vi ska vara glada för alla dagar vi är hela och lyckliga. Glöm inte det.

Om ett träd faller i skogen...

Jakob 3 år och pappa för en dialog:

- Pappa, har du dammsugit mitt rum?
- Ja.
- Nej, du har inte det.
- Jo, jag gjorde det förut, när du var därnere.
- Men jag hörde inte det. Alltså har du inte gjort det.

Spridda tankar

Ok, fortsättning på mitt sömn-nyårslöfte: Jag har klarat alla kvällar även denna vecka! TJOHOOOO! Kl 22.00 har det varit släckt i mitt rum och jag har legat i sängen. Som underbara Fru H brukar säga: "Om jag blir kär i mig själv? Självklart!"

När flickorna sen kommer på att man inte kan sova i sitt eget rum utan måste sova i mitt rum (ja, det har varit mitt denna vecka då D har varit utomlands) precis kl 21.59, då får de snällt finna sig i att fixa madrass och diverse kuddar i mörkret. Har mamma släckt så har hon, tydligen. (Kan för övrigt meddela att det är rätt trevligt med spontana pyjamas-partyn med döttrarna.)

MEN mitt idoga arbete att upprätthålla mitt nyårslöfte innebär även problem: min egna tid (alltså tid utan vakna barn) försvinner fullständigt. Det är åtminstone alltid ett barn vaket när jag går och lägger mig. Inte för att hon behöver så mycket passning och så, men det är ett ständigt arbete tills alla sover och sen tandborstning etc för mig och hopp i säng. När ska jag t.ex. andas, tänka eller blogga då? Tydligen på fredagkvällen denna vecka i alla fall.

För övrigt kan jag meddela att en mjölkkindtand behöver vridas exakt sju gånger för att lossna.
Och att jag hört en av de gulligaste fel-sjungningar jag nånsin hört; häromkvällen när jag tröstade ledset barn i dennes säng hör jag treåringen (som i princip ALDRIG sjunger, så bara det var stort att höra) med sin ljuva stämma sjunga högt, rent och tydligt: "Sa-a-a-Lta Lucia! SaLtaaaaaaa Lucia!" Om och om igen.

Shall this too pass?

Man ska inte säga så mycket ibland...

Just nu, kl 21.17 (!), ligger snart alla barn i sängen. Hur många som sover? INGEN!!!!

Det är lätt att käckt kläcka ur sig: This too shall pass, men en HELT annan sak att ha tålamod till det. Speciellt när fyra ungar samtidigt bestämmer sig för att pröva hur mycket tålamod en mamma har en vanlig onsdagskväll i januari. Gaaaahhhhh - är ungefär så mycket jag kan kläcka ur mig nu. Käckt va'?

Jag har nu ångat ur mig lite, samtidigt som jag skrivit det här. Får återkomma en annan kväll, eftersom jag är behövd.

This too shall pass - I've heard...

This too shall pass!

En kvinna i min närhet, T, yttrade/yttrar denna mening när man ojjar/oroar sig över något barnen gör eller inte gör. This too shall pass!

Det är något av det klokaste jag hört när det gäller barnuppfostran. För det gör det. Pass, alltså. De allra flesta perioder, de konstigaste saker går över när det gäller barn. Om man ger dem obegränsat med kärlek och allt annat de behöver förstås. I all sin ofullkomlighet.

Dessvärre inser man inte sanningen i dessa klokord förrän några av ens egna barn har passerat dessa "this" några gånger. (Hängde ni med?)

Det fjärde barnet i huset är i åldern då det är sååååå svårt att orka vara vaken en hel dag. Det bara går inte. Hur envist han än hävdar att han INTE behöver vila. Ändå kraschar han i soffan varenda dag. Eller i bilen för all del. Och det är helt omöjligt att få liv i honom. Och lyckas man kan man förbereda sig på en lång stund av gråt och tandagnisslan över denna hemskhet man just begått mot honom. (OK, inte alltid, men ofta.)

Oavsett hur länge han sovit är det som fördömt att få honom att somna i tid på kvällen. 5 min sovstund eller 30 min. Spelar ingen roll. Det lustiga med honom är att han bara sitter i sin säng när han sedan ska sova. Går runt lite och tar en leksak, eller arton, och sitter där och leker. Tyst, tyst så ingen ska höra. Med jämna mellanrum kan man höra honom tassa fram för att kolla läget. Vi säger till honom att gå och lägga sig. Och han gör det. För att fortsätta leka. Tyst, tyst.

Kruxet? Att han kan hålla på till 2230! Utan ansträngning. Och gissa hur eftermiddagen blir imorgon... Samma visa, om igen.

Men; this too shall pass!

Jag vet det, så därför står jag ut. Om några månader är det ett minne blott, som skulle gått förlorat om jag inte skrivet ner det här. För jag är inte lika flitig att ta kort på vardagssaker nu, som när tex M var i samma ålder. Finns riktigt gulliga bilder på henne i hennes söta barnfåtölj där hon sover sött, precis innan middagen. Men gissa vad, hon gör det inte längre. It passed!

Edit: Borde kanske påpeka att kvinnan i min närhet själv hört det av en annan klok kvinna under tiden hon bodde i USA. Vad hon heter vet jag dock inte, så jag kan tyvärr inte ge henne cred för det. Nån som vet? Äras den som äras bör, ni vet.  

Jo'rå s'atte....

Det går bra nu. Nyårslöfte nr 2 uppfyllt för veckan: Träna två ggr på SATS med Olivia.

Jo, det är sant. Hon har pratat om, diskuterat, lagt fram argument, tjatat liiiiite och haft tålamod. Och till slut biföll vi hennes önskan: ett medlemsskap på SATS. Men då måste man träna två ggr i veckan för att det ska löna sig. Och visst se'ru: två stämplar denna vecka sitter där de ska.

Faktiskt jättekul att träna med sin dotter. Det har tagit emot lite, för träningen har varit min egentid. Där jag kunnat rensa hjärnan och tänkt egna tankar. Men det går faktiskt med sin dotter bredvid. Dessutom blir det lite roligare. Vi peppar varandra. Två gånger iaf. ;) Fortsättning följer på det med.

Framåt och uppåt.

Jag har lyckats!

Ja, i alla fall två kvällar av två.

Så här är det; jag är en kvällsmänniska. Det spelar ingen roll hur trött jag varit under dagen, på kvällen piggnar jag till! Och vem, jag bara undrar VEM vill lägga sig när man inte är trött??? Ja, inte jag i alla fall.
Sen haver vi en hoper barn som naturligtvis inte varit några direkta sova-genom-hela-natten-barn. Mardrömmar, förkylningsastmahosta och öroninflammationer. Det har varit deras melodi.
Lägg till en pappa som är precis lika mycket kvällsmänniska som mamman. Om inte ännu mer.
Resultat: en inte helt lyckad kombo alla dagar.

Plötsligt under hösten/vintern drabbades jag av vuxenpoäng-tankar: "Tänk om jag skulle ta och lägga mig i tid istället..."

(Om min pappa skulle läsa det här skulle det vara som ljuv musik för hans öron. Hans ständiga mantra på dalmål klingar fortfarande i mina öron när jag är uppe försent och jag vet hur mycket jag får betala för det nästa dag: "Gå och lägg dig!")

Efter en del tankeverksamhet hur jag denna gång skulle lyckas bestämde jag mig:
Söndag-torsdagkväll SKA jag släcka kl 22.00 under hela januari.
(Med undantag för 1 januari då goda vänner letade sig söderut till oss för att spela traditionsenligt Trivial Pursuit.)
Sedan ska jag utvärdera och se vad som ska gälla för februari. 

Så denna vecka HAR jag lyckats de två kvällar jag haft som mål. 2-0 till mig alltså.

Det här var en av anledningarna till att jag bestämde mig för att börja blogga igen. Om jag skriver på det bloggen blir det "officiellt" och jag måste göra det. Det blir ju pinsamt annars.

Två kvällar har jag alltså släckt kl 22.00. Har väl inte somnat på en gång. Men igår sov jag nog vid 22.30 och sov ändå till kl 09.00!! (Hur mycket sömnbehov har jag egentligen?)

På söndag fortsätter kampen.

Alla glada tillrop, hejarklackar och peppning mottages tacksamt! Det här är nåt helt nytt för mig. Jag skulle till och med drista mig till att säga att det här är STORT!