Vi skrapade ihop oss och och åkte till sats. Väl där gick jag bara snällt mot min kropp (läs: långsamt). Olivia trampade duktigt på och drog och slet i maskiner. Efter en liten stund jag lämnade sats. Inte med fötterna, men med tankarna. Det var helt fantastiskt!
Jag hade hörlurar med mig. Tänkte lyssna på radion (jag vet, pensionärsvarning, men det är faktiskt roligt ibland). Plötsligt ser jag Sarah Dawn Finer på TVn. Och radiosymfonikerna. Och Tommy Körberg. Hmmm. Pluggar i hörlurarna i "TV-högtalar-apparaten" istället.
 |
| Ni ser ju hur fort det gick på bandet sen. ;) |
Där försvann sats, ont, feberkänsla, kallt, mörker och gnälliga barn. En hyllning till Quincy Jones. Lycka! Stegen blev lättare. Märkte att jag svängde lite mer på armarna. Fantastisk musik framförd av fantastiska musiker. Tankarna fick luft och flög högt. Energin återvände. Det tråkiga rann av mig. Lyckokänslor. Jag kan klara allt jag vill. Strunt i allt tråkigt. Nu kör vi.
Om du är i Sverige kan du klicka här för att se programmet. Jag gillar Sarah Dawn Finer! Tommy glänste kanske inte just här. Men strunt i det. Musiken svänger och gör mig lycklig! Musik är förunderlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar