Varför ens bemöda sig?

De flesta barn VILL HA ett eget rum. Vi var så lyckliga när vi flyttade till vårt lite större radhus och kunde erbjuda barnen denna önskeuppfyllan. Men ibland undrar man varför man ens bemödar sig.

Det tog lååååång tid innan den mindre tjejen accepterade att hon behövde sova i ett eget rum.

- Jag ville aldrig flytta ens. Och nu ska jag sova själv här! *gråt och tandagnisslan*

Stora tjejen har precis fått sitt rum uppe på vinden (förlåt, hon påpekar att det är hennes "våning"). Ikväll kröp hennes känslor för att sova däruppe fram:

- Det känns som om nån med grönt ansikte kommer komma upp för trappan och säga Oliiiiviiiiiaaaaa!

Så hon ligger nu i sitt "gamla" rum, som än så länge inte är ommålat och inflyttat av Benjamin.

Lagom tills jag trodde alla somnat så hörs en liten röst som börjar bli en vana här hemma.

- Mamma.... det är läskigt!
- Vad?
- Att sova själv i mitt rum.
- Men Olivia och Matilda är däruppe också i sina rum, och Jakob i sitt rum.
- Men det är läääääskigt att vara här själv.
- Lägg dig brevid Olivia då. Får hon det Olivia?
- Ja, så länge han inte pratar, som han brukar...

...lite senare, med en mycket nöjd och trygg röst från Olivias rum:

- Nu ska jag sova, mamma. Go' natt!

Och allt detta kringflyttande till trots hittar Daniel både ett, två och ibland tre barn i sängen. (De har lärt sig att pappa är snällare på natten...) Madrasser på hela golvet verkar vara den enda lösningen.

Och jag tar rummet på vinden - själv. ;)

Första advent

Som avslutningspsalm i kyrkan i dag sjöng vi Bereden väg för Herran. Mitt hjärta svämmade över. Mitt i allt som händer hela tiden, får vi ändå stanna upp en tid för att minnas, fira och hylla Kristus. Är det inte vackert så säg? Och överallt sjunger folk Nu tändas, Stilla natt, och Bereden väg. Visst är det många gånger av tradition, men budskapet är ändå detsamma i sångerna: Undret i att Guds son föddes till jorden, till frälsning för oss.

Jag hittade ingen länk med en samling människor som sjöng, så ni får "hålla tillgodo" med denna enkla, vackra stämma. Njut och gläds över den härliga tid vi går tillmötes.

God jul.

Vara tacksam

Igår när vi skyndande oss in från den virvlande snön, blåsten och minusgraderna utbrast Benjamin:

- Åh, vad det är varmt och skönt här inne!

Vi tar det nog för givet alldeles för mycket. Och lyckan av att ha fungerande värme. TACK OCH LOV för detta. Jag hatar att frysa inomhus, och jag behöver inte göra det. Vilket glädje.

Vi ska på Thanksgiving-middag hos kära svärföräldrarna på fredag och det har gjort att jag gått runt och tänkt på vad jag egentligen är tacksam för. Det finns så mycket. Mycket tar man bara för givet dessutom. Jag menar, bara en microvågsugn. Tänker jag på hur otroligt den underlättar för mig varje gång jag värmer välling i den? Nope. Vattenkranen med både varmt och kallt vatten. Och detta helt utan ansträngning från min sida. Skulle den krångla lyfter jag telefonen och ringer nån. Telefonen! Att bo i ett land där service finns! Tvättmaskinen! Torktumlaren! Ett helt golv! Bord och stolar att sitta vid i köket! Osv! Osv! Osv!

Men mest tacksam är jag ändå för min familj och mitt vittnesbörd om evangeliet. Dessa två saker är det viktigaste i mitt liv. Båda ger mig en inre glädje som inget i världen kan ersätta. Promise.

Vad är du tacksam för?

PS. De gula höstlöven känns lite passé... Nu har jag hittat den här designen. Gillar färgen!! Men jag saknar fortfarande mig vanliga, enkla design!!!

Om ni undrar hur glädje känns

- När pappa kommer hem blir jag JÄTTEGLAD!
- Hur känns det i kroppen då?
- Då slår det ett extra slag!
- Vad slår ett extra slag?
- Det där i kroppen som slår. Det slår jättehårt då. Så här!

Och så slår han blixtsnabbt och stenhårt ut med knytnäven i luften, med tillhörande ljudeffekt.

Så känns det i en fyraårings pojkkropp när pappa kommer hem.

Skolfoton

För första gången på länge tyckte jag att skolfotograferna gjort ett bra jobb. Jag är fullt medveten om att fotografen inte kan göra nåt åt barnens utseende, MEN som minsta krav tycker jag att de kan säga: "Sträck på dig." Dessvärre är det många som inte verkar bry sig om sånt.

Jag ringde till och med ett år till skolan och frågade hur det kunde motivera så fruktansvärd dålig ljussättning och framkallning (M var ljusrödstrimmig i ansiktet, något jag vet att hon inte är i vanliga fall!) Då svarade kanslisten att "Vi får skolkatalogen gratis och digitalkameror, så för oss är det värt att ta det onda med det goda!" Vad säger man till sånt? Mutor? Man kanske skulle ta och tipsa Institutet mot mutor. De verkar ju ha en hel del att säga nuförtiden.

Men i år så har fotograferna genomgått skolfotots grundkurs: Säg till barnen att sträcka på sig och ha vettig belysning. Kul.

Sen ska jag betala... HUR kan Sveriges befolkning (för vi är en ansenlig grupp mammor/pappor) godta att man ska betala 90 kr(!!) för ett kort som är 13x18 cm? HELT VANSINNE!!!

Det hela slutar ju med att jag betalar paketpriset ändå. Men det känns inte rätt. Om jag valde ut de kort jag och sedan barnet ville ha blev det 10 kr dyrare än paketpriset... Galet! Det var lättare när de var yngre och jag bara köpte en bild som bara jag brydde mig om.

Gårdagens kommentar

B kräktes och vi satt sedan och pratade om varför man kräks. I mina försök att vara pedagogisk säger jag nåt i stil med:

- När man får baciller som magen inte vill ha i magen kräks magen upp dem.

Det går en sekund och sedan säger han med lycklig "eureka"-min:

- Är det tjejbaciller?!

Bara skryt

I lördags hände det! Det har tagit mig drygt 16 månader (+ 9 gravidmånader också!!) att komma hit. Vissa månader har gått betydligt bättre än andra att träna för det, men skam den som ger sig!

JAG LYCKADES JOGGA MIN RUNDA - HELA VÄGEN UTAN ATT STANNA!!!!!

Mina fogar höll - YES. För ett och ett halvt år sen sa jag till mig själv att jag skulle vara mer än tacksam om jag ens skulle kunna gå till bilen igen utan foglossning. Jag är mer än tacksam - tro mig!
Ryggen höll - YES! Den har fått sig lite stryk av att bära en 16-månaderskille som är lite tyngre än jag är van vid.
Skorna höll - YES! De börjar bli lite väl utslitna. Nya står högst upp på önskelistan!)
JAG höll - YES!

Och jag klarade det!

Gratulationer och fortsatta välgångsönskningar mottages tacksamt i kommentarsfältet!