Livet från den ljusa sidan

Det mesta i livet handlar ju om ens inställning. Detta försökte jag omsätta i praktiken när jag gav mig ut i höststormen - åh, förlåt jag menar vinterstormen med regn, mörker och stormvindar! - för att jogga runt min lilla runda. Vädret kändes allt annat än inspirerande, men skam den som ger sig. Här är mina solskensglimtar från rundan:

Man springer dubbelt så långt än när det inte blåser!
När stormbyarna kommer farandes som en vägg rakt framifrån, måste man ta i dubbelt så mycket för att komma lika långt som annars. Solglimt: Man springer dubbelt så långt utan att för den sakens skull springa en centimeter längre. Hur skönt är inte det?

Man hinner inte tänka på hur trött man egentligen är!
När det konstant blåser i öronen hör man inte hur man själv flåsar. Och all energi går åt till att försöka hålla rak kurs. Solglimt: Det är först när man stannar som man märker att man är döööötrött.

Alla eventuellt läskiga människor är inomhus!
Jag kan säga att antalet människor man möter en mörk stormkväll är försvinnande få. Och de som är ute går bara där för att de måste ta sig från A till B på kortast möjliga tid. Solglimt: Man behöver inte ödsla energi på att oroa sig.

Man får se oväntat roliga scener!
Jag vill inte förlöjliga människor som hänfallit till cigarettberoendet, men har ni sett en människa försöka tända en cigarett i full storm? Det ser vansinnigt roligt ut, speciellt när denne någon inte ger sig på hela den stund som det tar för mig att springa ikapp och förbi. Solglimt: Man kan få sig ett gott skratt helt gratis! (Dock inte åt personen! Bara det hon gör...)

Man känner sig så nedrans bra!
Aldrig har det varit så skönt att sjunka ner på vardagsrumsgolvet efteråt. Man ligger där och bara känner hur endorfinerna sprutar runt i kroppen. Solglimt: Man kan klappa sig själv på axeln och säga: Bra gjort!

Pröva själv! Jag lovar att det fungerar. :)

Ibland tar det tid...

...innan vetenskapen kommer på det alla redan vet. Är det någon som suttit på en cirkus och njutit av clownnumret? Är det någon som sett ett barn uppskatta läskigt målade (ofta gamla) män i konstiga kläder spruta vatten på en? Men nu har vetenskapen tydligen bevisat att barn inte gillar clowner.

Men att använda denna rapport för att ta bort clowner på sjukhus tycker jag ändå vore bra synd. Åtminstone de på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. När O bröt sitt ben och skulle opereras mötte vi sjukhusclownerna och vilken lycka det var. Clownerna där har fattat vad barn tycker är roligt och hur de tycker att det är roligt. På ett trevligt och roligt sätt, utan att vara för påträngande(!!), knöt de ballonger, pratade, frågade och fick henne att skratta. Och den läskiga situationen var inte så läskig längre.

Så fram för fler sjukhusclowner och bort med läskiga cirkusclowner! Här är AL Barnsjukhusclownerna:

Tillägg till "En stilla (för)undran

På listan över sjukdomar som uppstår när D är bortrest kan vi nu lägga till: ÖronINFEKTION - till skillnad mot öroninflammation.

Ja, ja, är det inte det ena så är det det andra...

Sen vet jag inte om det räknas som någon sjukdom; men att tjejerna vaknar kl 05.00 en varsin morgon och är absolut oförmögna att somna om, är det helt friskt? De tycker att det var helkul i alla fall, för då kunde de få se sin älskade High School Musical 2 INNAN skolan/förskolan. (Och ja, jag fortsatte sova.)

Framtida mammor i antågande

Som mamma vill man ju gärna lära sig barn att ta hand om sina syskon och känna ansvar. Då har det ju hänt att jag bett barnen att ta hand om/passa/kolla B så att han inte springer bort från lekparken. Ofta möts jag av svaret: "Men neeeej!" med stort eftertryck och känsla. Beroende på situation så får de eller jag sin vilja igenom, men inom sig undrar man om de ska lära sig att känna ansvar för sina syskon. Idag sa jag dock ingenting till M och kusin C när de bestämde att de skulle äta mellis-picknick i lekparken.

(Varför picknick när det är mörkt, tre grader plus, mulet och superfuktigt/kallt ute är det ingen som förstår. Men barn är barn och har dessa två bestämt sig finns inget som avskräcker. Det skulle i så fall vara "läskiga Max", 6 år, som bor granne "och han har sagt att han ska bryta av mina fingrar förra gången jag var här!")

Men kallt väder och läskiga killar eller inte så breddes mackor, äppelbitar skars och saft blandades (ja, ibland måste barn få dricka vanlig hederlig sockersaft!). B såg ju naturligtvis vad som var på gång och var inte sen att göra sin vilja hörd. Han skulle också ut! Jag sa inget om att jag inte skulle ut, utan klädde på honom också, och skickade ut dem alla tre.

Efter en liten stund tittar jag ut för att se huruvida han redan sprungit bort eller inte. Då ser jag att flickorna har baxat upp B i bebisgungan och står båda två och gör fart på varsin sida. Mellan gångerna de behöver knuffa springer de fram och tillbaka till bordet och bänkarna, där de brer ut filten som duk och dukar upp picknicken.

Sen sätter de sig där, äter mellis och ser ut att prata om livet i största allmänhet. Då och då tittar de över åt gungans håll. Behövs det mer fart springer de varannan gång och gör mer fart och springer sen tillbaka och fortsätter matpratandet. Gång på gång på gång.

Hmmm, kan det vara så att de har sett sina mammor göra likadant... Och därmed kanske även ordspråket "Barn gör inte som du säger utan som du gör" fått ytterligare än dimension.

En stilla (för)undran

En del av mannens nya jobb är resor till höger och vänster i världen under kortare eller lite längre perioder. Vi har alla anpassat oss bra till denna helt nya del för vår familj. Annars har vi varit bortskämda med en man/pappa som forskat (läs: varit hemma extremt MYCKET).

Men det som jag undrar och förundras över är att något av barnen ALLTID blir sjuk när han åker! Oftast B. Det har inte varit några allvarliga incidenter på något sätt, men det är lite underligt.

Idag åkte mannen iväg, idag på eftermiddagen får B feber. En annan gång var det M som fick feber, en annan gång kräktes nån, en annan gång hostade alla tre i kapp, etc. Det gör inget, men varför inträffar det exakt samma dagar som pappa är borta? Och aldrig annars. Först trodde jag att det bara var en slump, men kan slumpen verkligen uppstå 5 gånger (eller hur många ggr han nu rest sen i september) i rad? Jag ställer mig skeptisk.

Nån som har någon vettig förklaring?

Tiden är ur led...

...och glad är jag för det! För SOLEN lyser idag. Denna härliga företeelse som så sällan sker i vårt land just nu. Redan till frukost kunde man ana att molnen från igår bokstavligen var bortblåsta. Och nu när vi går mot ljusare tider var inte himlen beckmörk utan bara lite sådär mörkblå när vi gick till bilen. LYCKA!

Men det "leda" är att smältvattnet droppar och rinner i dikena och jag hörde till och med den där vårfågeln som alltid hörs när det börjar närma sig vår. Missförstå mig inte, jag har inga som helst problem med det. Tvärtom känner man hur man tinar även inombords. Det jag har problem med är att vi fortfarande har tre månader kvar innan april och den Riktiga Våren är här... Vet ni hur många slaskdagar det hinner bli? Ja, alldeles för många.

Men det tänker vi inte på idag för idag lyser SOLEN!!! Underbart.