Som mamma vill man ju gärna lära sig barn att ta hand om sina syskon och känna ansvar. Då har det ju hänt att jag bett barnen att ta hand om/passa/kolla B så att han inte springer bort från lekparken. Ofta möts jag av svaret: "Men neeeej!" med stort eftertryck och känsla. Beroende på situation så får de eller jag sin vilja igenom, men inom sig undrar man om de ska lära sig att känna ansvar för sina syskon. Idag sa jag dock ingenting till M och kusin C när de bestämde att de skulle äta mellis-picknick i lekparken.
(Varför picknick när det är mörkt, tre grader plus, mulet och superfuktigt/kallt ute är det ingen som förstår. Men barn är barn och har dessa två bestämt sig finns inget som avskräcker. Det skulle i så fall vara "läskiga Max", 6 år, som bor granne "och han har sagt att han ska bryta av mina fingrar förra gången jag var här!")
Men kallt väder och läskiga killar eller inte så breddes mackor, äppelbitar skars och saft blandades (ja, ibland måste barn få dricka vanlig hederlig sockersaft!). B såg ju naturligtvis vad som var på gång och var inte sen att göra sin vilja hörd. Han skulle också ut! Jag sa inget om att jag inte skulle ut, utan klädde på honom också, och skickade ut dem alla tre.
Efter en liten stund tittar jag ut för att se huruvida han redan sprungit bort eller inte. Då ser jag att flickorna har baxat upp B i bebisgungan och står båda två och gör fart på varsin sida. Mellan gångerna de behöver knuffa springer de fram och tillbaka till bordet och bänkarna, där de brer ut filten som duk och dukar upp picknicken.
Sen sätter de sig där, äter mellis och ser ut att prata om livet i största allmänhet. Då och då tittar de över åt gungans håll. Behövs det mer fart springer de varannan gång och gör mer fart och springer sen tillbaka och fortsätter matpratandet. Gång på gång på gång.
Hmmm, kan det vara så att de har sett sina mammor göra likadant... Och därmed kanske även ordspråket "Barn gör inte som du säger utan som du gör" fått ytterligare än dimension.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar