God jul!

12 år

Att ha 19 december som bröllopsdag är inte världens lättaste dag att försöka hinna fira. Men ibland har man tur... och snälla föräldrar!

Templet - där vi blev man och fru för 12 år sen, god italiensk middag Linguini - mums, rekommenderas verkligen, konsert med Stephen Simmonds på Berns - bäst!!, och sova på Strand - tack Daniels flygpoäng!

Helt perfekt.

Och jag har världens bästa man, i alla kategorier! <3

En liten fundering

Igår hade vi fullt upp med att bli klara med allt, så vi kunde se Narnia tillsammans som familj. Vi LYCKADES (hurra, bara för det!). Tack vare det, och att vi sen fixade grejer på datorn, så missade vi att det varit en själmordbombar-attack i Stockholm. Såg en rubrik om det, med klickade vidare utan att lägga nån större vikt vid det. (Jag vet, det är lite konstigt, men jag var så inne i annat.)

Idag har jag haft fullt upp med barnen och kyrkan så jag har inte hunnit sätta mig ner för att kolla dn.se förrän nu på kvällen. Då läser jag artikel efter artikel om själmordbombaren och hur "terrorn kommit till Stockholm". Naturligtvis måste jag gå in på Aftonbladet också bara för att se och läsa lite till.

Plötsligt börjar jag bli lite rädd, tycka det är otrevligt, ja om jag ska tänka hela tanken fullt ut är det ju TOKLÄSKIGT! Ska jag behöva oroa mig för att Daniel åker till jobbet, är det säkert här i förorten, kan jag ta barnen - och mig själv för all del - in till stan, etc, etc.

Sen tänker jag tillbaka för hur det var för en timme sen, innan jag läst allt om det. Då var jag inte rädd och inte det minsta orolig... Är livet mer farligt NU när jag vet vad som hänt, än vad det var för en timme sen då jag inget visste??

En liten fundering i söndagskvällen. Måste nog tänka lite till på det. Vad säger du?

Fortsättning av bemödandet

Nätterna fortsätter med nattvandrande/skrikande barn. Det går sannerligen i perioder! Och nu är det en Period...

Men jag verkar ha slackat lite i min inställning till barn i sängen. Benjamin har flertalet nätter legat i MIN säng, brevid MIG!!! Vad har hänt? Jag som totalvägrat barn i sängen - alltid. Inte av brist på kärlek, utan på brist av sömn när någon som eventuellt ska "passas" ligger brevid mig.

Men nu verkar nya vindar blåsa i sovrummet. Jag har nämligen sovit, fast han legat där! (Sen kan det ha att göra med att han är liten som en sparvunge och ligger helt stilla och ligger väldigt nära skarven mellan våra sängar. Men ändå!)

Varför ens bemöda sig?

De flesta barn VILL HA ett eget rum. Vi var så lyckliga när vi flyttade till vårt lite större radhus och kunde erbjuda barnen denna önskeuppfyllan. Men ibland undrar man varför man ens bemödar sig.

Det tog lååååång tid innan den mindre tjejen accepterade att hon behövde sova i ett eget rum.

- Jag ville aldrig flytta ens. Och nu ska jag sova själv här! *gråt och tandagnisslan*

Stora tjejen har precis fått sitt rum uppe på vinden (förlåt, hon påpekar att det är hennes "våning"). Ikväll kröp hennes känslor för att sova däruppe fram:

- Det känns som om nån med grönt ansikte kommer komma upp för trappan och säga Oliiiiviiiiiaaaaa!

Så hon ligger nu i sitt "gamla" rum, som än så länge inte är ommålat och inflyttat av Benjamin.

Lagom tills jag trodde alla somnat så hörs en liten röst som börjar bli en vana här hemma.

- Mamma.... det är läskigt!
- Vad?
- Att sova själv i mitt rum.
- Men Olivia och Matilda är däruppe också i sina rum, och Jakob i sitt rum.
- Men det är läääääskigt att vara här själv.
- Lägg dig brevid Olivia då. Får hon det Olivia?
- Ja, så länge han inte pratar, som han brukar...

...lite senare, med en mycket nöjd och trygg röst från Olivias rum:

- Nu ska jag sova, mamma. Go' natt!

Och allt detta kringflyttande till trots hittar Daniel både ett, två och ibland tre barn i sängen. (De har lärt sig att pappa är snällare på natten...) Madrasser på hela golvet verkar vara den enda lösningen.

Och jag tar rummet på vinden - själv. ;)

Första advent

Som avslutningspsalm i kyrkan i dag sjöng vi Bereden väg för Herran. Mitt hjärta svämmade över. Mitt i allt som händer hela tiden, får vi ändå stanna upp en tid för att minnas, fira och hylla Kristus. Är det inte vackert så säg? Och överallt sjunger folk Nu tändas, Stilla natt, och Bereden väg. Visst är det många gånger av tradition, men budskapet är ändå detsamma i sångerna: Undret i att Guds son föddes till jorden, till frälsning för oss.

Jag hittade ingen länk med en samling människor som sjöng, så ni får "hålla tillgodo" med denna enkla, vackra stämma. Njut och gläds över den härliga tid vi går tillmötes.

God jul.

Vara tacksam

Igår när vi skyndande oss in från den virvlande snön, blåsten och minusgraderna utbrast Benjamin:

- Åh, vad det är varmt och skönt här inne!

Vi tar det nog för givet alldeles för mycket. Och lyckan av att ha fungerande värme. TACK OCH LOV för detta. Jag hatar att frysa inomhus, och jag behöver inte göra det. Vilket glädje.

Vi ska på Thanksgiving-middag hos kära svärföräldrarna på fredag och det har gjort att jag gått runt och tänkt på vad jag egentligen är tacksam för. Det finns så mycket. Mycket tar man bara för givet dessutom. Jag menar, bara en microvågsugn. Tänker jag på hur otroligt den underlättar för mig varje gång jag värmer välling i den? Nope. Vattenkranen med både varmt och kallt vatten. Och detta helt utan ansträngning från min sida. Skulle den krångla lyfter jag telefonen och ringer nån. Telefonen! Att bo i ett land där service finns! Tvättmaskinen! Torktumlaren! Ett helt golv! Bord och stolar att sitta vid i köket! Osv! Osv! Osv!

Men mest tacksam är jag ändå för min familj och mitt vittnesbörd om evangeliet. Dessa två saker är det viktigaste i mitt liv. Båda ger mig en inre glädje som inget i världen kan ersätta. Promise.

Vad är du tacksam för?

PS. De gula höstlöven känns lite passé... Nu har jag hittat den här designen. Gillar färgen!! Men jag saknar fortfarande mig vanliga, enkla design!!!

Om ni undrar hur glädje känns

- När pappa kommer hem blir jag JÄTTEGLAD!
- Hur känns det i kroppen då?
- Då slår det ett extra slag!
- Vad slår ett extra slag?
- Det där i kroppen som slår. Det slår jättehårt då. Så här!

Och så slår han blixtsnabbt och stenhårt ut med knytnäven i luften, med tillhörande ljudeffekt.

Så känns det i en fyraårings pojkkropp när pappa kommer hem.

Skolfoton

För första gången på länge tyckte jag att skolfotograferna gjort ett bra jobb. Jag är fullt medveten om att fotografen inte kan göra nåt åt barnens utseende, MEN som minsta krav tycker jag att de kan säga: "Sträck på dig." Dessvärre är det många som inte verkar bry sig om sånt.

Jag ringde till och med ett år till skolan och frågade hur det kunde motivera så fruktansvärd dålig ljussättning och framkallning (M var ljusrödstrimmig i ansiktet, något jag vet att hon inte är i vanliga fall!) Då svarade kanslisten att "Vi får skolkatalogen gratis och digitalkameror, så för oss är det värt att ta det onda med det goda!" Vad säger man till sånt? Mutor? Man kanske skulle ta och tipsa Institutet mot mutor. De verkar ju ha en hel del att säga nuförtiden.

Men i år så har fotograferna genomgått skolfotots grundkurs: Säg till barnen att sträcka på sig och ha vettig belysning. Kul.

Sen ska jag betala... HUR kan Sveriges befolkning (för vi är en ansenlig grupp mammor/pappor) godta att man ska betala 90 kr(!!) för ett kort som är 13x18 cm? HELT VANSINNE!!!

Det hela slutar ju med att jag betalar paketpriset ändå. Men det känns inte rätt. Om jag valde ut de kort jag och sedan barnet ville ha blev det 10 kr dyrare än paketpriset... Galet! Det var lättare när de var yngre och jag bara köpte en bild som bara jag brydde mig om.

Gårdagens kommentar

B kräktes och vi satt sedan och pratade om varför man kräks. I mina försök att vara pedagogisk säger jag nåt i stil med:

- När man får baciller som magen inte vill ha i magen kräks magen upp dem.

Det går en sekund och sedan säger han med lycklig "eureka"-min:

- Är det tjejbaciller?!

Bara skryt

I lördags hände det! Det har tagit mig drygt 16 månader (+ 9 gravidmånader också!!) att komma hit. Vissa månader har gått betydligt bättre än andra att träna för det, men skam den som ger sig!

JAG LYCKADES JOGGA MIN RUNDA - HELA VÄGEN UTAN ATT STANNA!!!!!

Mina fogar höll - YES. För ett och ett halvt år sen sa jag till mig själv att jag skulle vara mer än tacksam om jag ens skulle kunna gå till bilen igen utan foglossning. Jag är mer än tacksam - tro mig!
Ryggen höll - YES! Den har fått sig lite stryk av att bära en 16-månaderskille som är lite tyngre än jag är van vid.
Skorna höll - YES! De börjar bli lite väl utslitna. Nya står högst upp på önskelistan!)
JAG höll - YES!

Och jag klarade det!

Gratulationer och fortsatta välgångsönskningar mottages tacksamt i kommentarsfältet!

Familjetradition?

Min mamma är ensambarn (så gott som, hon har en nio år äldre bror). Hon fick en smärre chock första gångerna hon var hemma hos min pappa och hans föräldrar och fyra syskon på familjemiddag. Chocken, eller snarare förvåningen, blev ännu större när hon upptäckte att mamman i huset, alltså min farmor, åt EFTER alla andra. Hon tänkte: "Wow, hon är verkligen ödmjuk som äter efter att alla andra fått."

Åren gick och min mamma skaffade själv en massa barn, 6-7 stycken närmare bestämt. Plötsligt en dag fann hon sig själv ätandes efter alla andra... och döm av hennes förvåning när hon insåg varför hon gjorde det, och varför min farmor gjort det: Inte direkt av ödmjukhet utan FÖR ATT DET VAR SÅ SKÖNT! Inga hungriga barn som ska prata oavbrutet med en, bråka, skratta, skära åt, hyssja, svara på frågor, torka utspilld dricka, etc, etc.

Idag hade jag visserligen bara ett extra barn här, så det var inte 6-7 stycken. Men medan jag fortsatte steka klart pannkakassmeten fick barnen börja på de redan klara pannkakorna. Och jag gjorde ingen ansträning att sätta mig ner med dem för att äta. Jag såg till att alla fick socker eller sylt, mjölk och att alla blev mätta. När de sedan gått från bordet satte jag mig sedan ner för att äta själv: FÖR DET ÄR SÅ SKÖNT!

Jag har kloka förmödrar.

Trippa lätt på tå och plääh-plähh

Jakobs "första-gången" för idag:

-Vill du ha äpple?
-Plääh-plähh!

(Barnet ÄLSKAR frukt och grönsaker. Bara att vara tacksam!)

Jag satte ner honom på golvet. Tydligen sträckte han på foten för han "hamnade" på tå. Och minsann vilken lycka som lyste ur de små ögonen när han stolt fortsatte gå på tå. Fler gånger lyckades han med detta. (Men fråga honom inte om han kan gå på tå. Han fattar absolut ingenting, ser helt konfunderad ut och börjar sen "hoppa" med bubblande skratt. Hoppet består av att böja på knäna med fötterna fast förankrade i golvet.Vi får hoppas på ytterligare språkförståelse med tiden.;))

Söndagseftermiddag

Det händer så mycket hela tiden att jag inte vet riktigt vad jag ska skriva och när.

Men just nu vill jag bara stanna världen en liten stund och bara vara. Det har varit en fantastisk (kyrk)konferenshelg. Det är söndag eftermiddag, J och D sover, de andra barnen leker så skratten trillar nerför trappan, ljusen är tända och livet är gott. När man i vanliga fall alltid är i kyrkan den här tiden så är dessa timmar av LUGN en söndag en sällsam gåva. TImmarna på förmiddagen innan kyrkan är aldrig lika lugna. Jag njuuuuuuter.

Oj då, problem...

Jag började trycka runt i malldesignen bara för att se vad det var man kunde välja på. Och nu kan jag inte hitta tillbaka till min "vanliga" mall. Finns den inte längre? Och om jag har höstlöv (som visserligen är underbart vackra) nu måste jag ju hålla på att byta. Det var ju det jag inte ville!!!

Är det nån därute i cyberspace som kan "visa" mig hur man hittar tillbaka till min vanliga mall? Den enkla jag hittade var jätteful. Det låter ju helt korkat att jag inte hittar det, jag menar under vilken annan flik än malldesign skulle den finnas??

Men under tiden kan ni njuta av mina höstlöv.

Jag ÄLSKAR hur världen ser ut just nu. Denna tid på året blev min alldeles speciella när min mamma sa att "träden klär sig i guld för att du fyller år". Innan dess hade jag klagat åtskilliga gånger på att jag var den enda i familjen som fyllde år efter juli - alltså SIST av alla, HELA tiden. Men efter den förklaringen var det inga problem. Och den funkar fortfarande. Hösten är min!

Men är det nån som vet om min vanliga malldesign är borta för alltid??

Isåfall: Typiskt!

Vad är det med barnen av idag?

Ibland fascineras man av dagens barn. De vet så mycket, kan så mycket. Mobiltelefoner och internet är en del av den självklara världen. (Pröva förklara för ett barn att det faktiskt inte fanns mobiltelefoner när du var liten. Han/hon kommer inte tro dig. Åtminstone inte på en väldigt lång stund.) Det är häftigt när de vet saker man inte ens hade en aning om själv innan man var åtminstone tonåring.

Men andra saker får en att förfäras!

Häromdagen hade ICA erbjudande om 3 GB Gräddglass-paket för vad-det-nu-var. Jag blev alldeles varm i själen när jag tänkte på alla de paket jag och min storebror delat - med eller utan föräldrarnas vetskap. Ähum...

Hursomhelst, förfärandet börjar redan i glassdisken. B kan överhuvudtaget inte förstå varför jag envisas med att plocka upp de tre MINSTA paketen, när det finns stora glasstrutar brevid. Efter en omständlig övertalningsprocess (ok, den var inte så lång, men att behöva övertala ett barn om att köpa glass känns omständligt!) gick han skeptiskt med på att köpa "paketen som mamma säger att man ska få ett eget. Nej! Inte ett eget, ett HALVT!"

Väl hemma och efter kvällsmaten ska nu glassen tas fram. M som bara hört talas om glassen som ska fås efter maten utbrister: Va´? Ingen pinnglass??!!

Mamma och pappa skyndar sig att säga att man får ett EGET halvt glasspaket. Coolt va´? Mycket skeptisk till coolheten i detta säger hon "Oookeeej...?"

Mamman och Pappan tar glatt fram en kniv och ser vilken förbättring GB gjort sen sist de åt glassen. Det finns en linjal ditritad på paketet!!! Vilken lycka! "Tänk vad det hade underlättat när vi var små!"

- Men jag vill ha båda smakerna, utbrister M.
- Det går inte. Man får bara det ena eller andra paketet.
- Mäh, varför då?
- Joo, för att...ja, varför då egentligen? Visst, vi kan väl dela det delade paketet så att du får två. Men då måste du äta FORT så att inte glassen smälter ut på bordet.

Då hörs ett annat illvrål.
- JAG VILL HA GLASSEN I EN SKÅÅÅÅÅL!!!!!

Mamman och pappan tittar på varandra, skrattar lite åt sig själva och ger det stackars barnet en skål och häller ner glassen.

Sen avnjuter vi glassen på alla våra olika sätt och ser att den yngsta åtminstone inte har så mycket egna preferenser. Det finns alltså hopp!

Vi vuxna vet åtminstone hur glass ska ätas!

Dagens härligaste

B blir upplyft i farfars armar ute på trappan. Förvånad men alldeles lycklig utbrister han:

"-ÅH! Jag kan se hela världen här uppifrån!"

Världens bästa

Jag måste bara skriva det någonstans: Jag har världens bästa (utökade) familj! Som små snälla, godhjärtade tomtar finns de där när nöden, eller bara livet, kräver. Utan bekymmer, utan knot och dessutom med ett glatt leende. Vad svårt livet skulle vara utan dem, och vad TACKSAM jag är att de finns.

Familj = stor välsignelse!

Och jag blir nästan lika glad när jag flera gånger varje dag får gå förbi den här vackra solrosen (och andra) som står i grannens rabatt! Tänk så mycket vackert vi får omges av. Imorgon MÅSTE jag få med kameran på lämna-barn-rundan. Senaste två morgonar har det varit lite dimma och sol. Björkbacken vi åker förbi varje dag ser fullständigt magisk ut. Vackert, vackert.

Familjefoto

Jag tycker så mycket om fotografier. Jag kan inte så mycket än, men bit för bit lär jag mig. Eftersom jag gillar det så mycket så vill jag ha fina familjekort på väggen. Härliga foton fulla med färg och liv. Så klickade jag in pånienie dialogues och där var de! (Förutom att det råkar vara kort på HENNES familj.) Såna kort vill jag ha!

Nån gång ska jag få till det. Ballonger är egentligen inte nödvändiga, men den typen av kort vill jag ha.

Jag och barnen

Egentligen vill jag inte berätta om det senaste dygnet, för det är inte ett av de dygn jag är mest stolt över, mor-barn-relationsmässigt alltså, men slutet blev så bra så jag måste berätta om det ändå, bara för att komma ihåg det själv. Så ni får överse med inledningen, men slutet blir desto bättre.

Det började redan igårkväll. Jag och äldsta dottern kom inte precis överens... Jag blev verkligen tokarg på henne och hon på mig. Vi pratade om det senare på sängkanten och vi var såta vänner innan hon somnade. Allt bra så långt.

Imorse började/fortsatte det... Vet inte riktigt hur det gick till (men om jag får så skyller jag det gärna på sjukdomskänsla hos mig själv och alldeles för lite sömn tack vare barnskrik). Stämningen var mycket tryckt sista biten till skolan. Vi hann inte bli vänner sådär som man vill innan man släpper av sin dotter för en hel skoldag, men tillräckligt för att jag inte skulle ropa tillbaka henne. Kändes ändå mindre bra...

När jag sen skulle hämta henne stod hon på ett ställe och jag på ett annat. Ett stort missförstånd visade det sig senare. (Jag vill verkligen att hennes sim-kort kommer imorgon så att jag kan ringa henne på mobilen!) När jag till slut hittade henne var jag superirriterad för att hon inte stått på "rätt" ställe, och jag och de andra barnen suttit i bilen en halvtimme och väntat på henne. Hon å andra sidan blev arg för att jag plockade upp henne precis innan hon skulle åka bussen hem. (Den nyvunna friheten med att åka buss hem är fortfarande underbar.)

Så där sitter vi i bilen och det osar ur öronen på oss båda två. De andra två (J är fortfarande lite för liten för att hänga med på det här spelet, tack och lov!) är inte sena att hänga på oset, och tjafsar om allt och inget.

När de sen övat sången de skulle hos moster (det var därför jag skulle hämta henne), blir det inte bättre för att jag inte låter dem leka med kusinerna som de vill, utan de ska prompt med i bilen NU. För det är nu vi behöver åka och handla. Mer tjafs, skrik och ilska från de tre äldsta och mig. (Fast det var faktiskt inte jag som skrek.)

Nu både osar och blixtar det på oss alla fyra. Innan vi parkerar vid affären säger jag nåt i stil med: "Jaha, det här blir ju en härlig handling... Man kan ju undra vad som kom först. Att jag är arg, eller att ni inte gör som jag säger?!"

Det var som att morgonljuset plötsligt bröt igenom nattens mörker! Som i ett trollslag ser vi alla det komiska i sammanhanget: Vi vet inte varför vi egentligen är arga!

Vi börjar alla fnissa och diskutera vad som kom först. Men det fanns inget svar!

Så efter lite mer skratt konstasterade vi bara: "Jaha, då kan vi ju sluta vara arga!". Sen gick vi in och hade hur trevligt som helst.

Trevligheten fortsatte sedan hemma då de tre hjälpte mig att plocka ur all maten med hjälp av langen-går och lite mat-dans (?). Och hej, hå och lite tjim vad trevligt allt kan bli.

Jag älskar mina gullungar, och de älskar faktiskt mig! Vi skrattar, gråter, älskar och blir arga. Men det är VI! Och det vet vi om.

Och sen är det trevligt när Daniel och Jakob också är med på ett hörn. ;)

Nu är det gjort!

Åka efter bussen med bilen, inte hålla handen in till skolan, absolut inte ta kort utanför skolan, pirr i magen på både föräldrar och barn, klassrum med bänk, schema med slöjd, kolla att uppgifter stämmer, lämna barn i matkön med en sista uppmaning att ringa när hon är på väg hem, lämna skolan med barnet kvar, sätta sig i bilen och åka hem med en stilla undran: När blev hon så här stor?

(Eftersom inga kort fick tas, finns det inget att sätta in, så ni får själva göra er en bild av hur vår stora tjej ser ut på sin första stora-skola-dag.)

Vad hände?

Idag var det dags: äldsta flickan skulle busstränas!

Hur hamnade jag här?

Och det är inte bara enkelt och klack-spark-igt att låta ens första barn börja i fjärde klass med busskort. Jag känner mig verkligen tudelad i detta. Känslo-delen och logik-delen. Just nu leder känslo-delen: "MITT lilla barn, ensam i stora vida världen."

Och när jag sagt det kommer logik-delen in med en harkling och säger: "Ähum, ursäkta mig, men hon kommer att befinna sig ungefär 3 km hemifrån, istället för 2,5 som förut."

Och då svarar känslodelen: "Jag veeeet, men hon ska ta sig dit och hem själv, och vet du vilka skumma människor det finns i världen? Och vet du hur dumma tjejer (och killar med för den delen) kan vara mot en annan tjej? Och vet du att hon ska gå på en högstadieskola, fast hon bara går i fyran? Och vet du att de ska sjösätta en massa förändringar på skolan nu till hösten som ingen, precis ingen, vet hur de ska fungera i praktiken, alla bara hoppas? Och vet du att jag har engagerat mig ända sen hon började på kyrkis hur skolan varit, vilka fröknar, vilken pedagogik de har, hur arbetslagen ser ut, etc och nu vet ingen!!!?? Och vet du hon är mitt första barn som jag släpper iväg på det här sättet? Och vet du att jag tycker att det är LÄSKIGT!!!!??"

Sen tar logik-delen över igen: "Vet DU att du känner så här bara för att det är ditt första barn? När J börjar fyran kommer du knappt reagera."

Känslo-delen: "Jag veeeeet... det ordnar sig...nog?" ;)

Sen bestämmer jag att logik-delen får vinna den här gången också. Så nu ser vi bara framemot måndag.

Barnet ifråga sa självt efter "träningen": "Mamma, om du åker efter bussen med bilen på morgonen, så åker jag hem själv sen efter skolan! Det var ju inte svårt alls."

Så så hispigt var det. Inte alls.

Fast det är skönare när hon/de är alldeles här: I mina armar!!!

Lite reklam

En av mina kära svågrar, Jonathan, är just nu som volontär i Palestina. Läs om hans upplevelser och se vardagen i Palestina på hans blogg. Du hittar länken i blogglistan också. Vi människor lever verkligen olika liv! Det finns mycket att vara tacksam över.

Han kan gå!

Han överraskar även med en sväng!

Fotografi: Olivia Österlund

Sommarlov

Nu är jag och barnen inne på dag nummer 19 på landet. Och vi vill aldrig åka hem! Det finns inget bättre än det här just nu. Solen lyser dag efter dag, barnen leker och badar, morfar har frukostklubb med barnbarnen (idag tog de motorbåten till frukoststället), mormor har tuggummiklubb med barnbarnen (istället för presenter köper hon tuggummin på sina resor, som sedan utprovas av alla barnbarnen), vi myser, solar, vilar. Kort sagt: Har sommar sådär som man önskar att man får ha sommar. Vi är så tacksamma!

Nästa vecka åker Daniel (som jobbat hela denna tiden, men kommit upp på helgerna) till USA en vecka, så det blir minst en hel vecka till här. För vad ska vi göra hemma liksom. Efter det kaaaaanske vi åker hem. Och sen ska Daniel försöka ha ledigt i fyra veckor... Vi får se hur allvarlig jobb-abstinensen blir. ;)

Hoppas att du får njuta av sommar-Sverige!

Barn av idag

Efter en helt överljuvlig söndag på landet, med andlighet utöver det vanliga, sol, mys på filt, kanotfärd över "sundet", grillad pizza (jo, jag lovar det är döööögott), krocketspel och söndagsmys var Olivia galet uppspelt. Jag skickar ut henne med orden: "Spring fyra varv runt huset!"

Oväntat glatt säger hon "OK!" och springer mot dörren. Blixtsnabbt hoppar Matilda upp ur fåtöljen och kastar sig ut genom dörren: "Vänta på mig! Jag är programledare!!"

Jag stannar upp och undrar om jag faktiskt hörde rätt. "Sa hon 'programledare'??" Innan jag hunnit tänka klart kommer hon in genom dörren igen och säger "Jag måste ha min mikrofon!" och fiskar upp en tom hushållsrulle ur sin väska och springer ut igen.

Sen turas de om att springa varv efter varv, medan den andra högt, glatt och oväntat välformluerat refererar språngmarschen.

Snart är även Benjamin med i tävlingen. Ivrigt påhejad och med snälla storasystrar sätter han tydligen "rekord för fyraåringar att springa runt huset". Och i den rafflande finalen mot den förra vinnaren (Matilda) blir det..."oavgjort! Båda är vinnare. MEN, Benjamin har fortfarande kvar sitt rekord."

Sen det var högtidlig hyllning av vinnarna uppe på bergsknallen med fyrfaldiga hurra, applåder och extrauppvisningar av vinnarna (balansering på plankan över "ravinen"). Allt skickligt refererat och programledat av mikrofonhållaren.

Ser barnen lite för mycket fotbolls-VM, Let's Dance, Idol, etc??...

Men de hade vansinnigt roligt. Och vi som tittade på också. Daniel var tydligen med som den tredje deltagaren, men han kom på femte plats. ;)

Sommartystnad

Sooooommar, sommar och sol. Havet och vinden och doft av kaprifol!

Nja, inte riktigt, men det känns så. Och hur i hela världen ska man lyckas hitta tid till att blogga? Dessutom har verkligheten hunnit ikapp mig och jag aspirerar på att bli vuxen. Vuxen på riktigt: Jag går och lägger mig tiiiiidigt på kvällarna. (Nu skulle Daniel inflika och säga att "Så värst tidigt är det väl ändå inte..." och kanske inte det, men betydligt tidigare än...förut! Så det så!) Och då blir det ännu mindre tid till att blogga.

Men för den som är intresserad kan jag meddela att den första sommarlovsveckan avlöpt alldeles magnifikt! Det upprättade arbetsfördelningschemat (a.k.a. ansvarslistan) fungerar över förväntan bra, med resultatet att modern inte behöver städa och plocka ihjäl sig trots fyra hemmavarande barn.

Modern är djuuuuuupt imponerad över avkomlingarnas villighet och förmåga att städa. Hon har kanske gjort nåt bra nån gång trots allt. Till och med den annars högljudde 4-åringen S-T-Ä-D-A-R! Och då menar jag STÄDAR! Svosch, säger det så är han klar. Det är sensationellt, ska ni veta. När jag sa till 8-åringen att jag kunde plocka av bordet själv svarade hon: "Så jag behöver bara plocka upp det här lilla?" och pekade på 1-åringens alla leksaker på golvet och skorna i hallen. Som musik för en trött moder! När 9-och-ett-halvt-åringen sorterade vilken tvätt som skulle hängas respektive in i torktumlaren (och sen hängde tvätten) blev mitt öga nästan blött. DE KAN!

Modern rekommenderar å det varmaste arbetsfördelningsscheman!

Sen har vi prövat bada (var för kallt, men Jakob kröp glatt rätt i), suttit ute i solen och njutit i lekparken, pratat med grannar, haft barn som sovit borta, åkt buss till centrum (en attraktion för de tre yngsta i familjen), tagit hål i öronen på en, sovit, försökt knäcka Jakobs sov-kod med varierande resultat, skrattat, myst och känt tacksamhet över alla välsignelser som finns i det lilla och stora.

(Jovisst, jag har inte varit solskensglad hela tiden. Men när solen gått ner och jag känner mig lite somrig i skinnet och det är (nästan) varmt ute, då känns det som om jag varit det.)

Hur din första sommarlovsveckan varit?

Hurra!

Idag kom min första publicering i brevlådan! Hurra!

Kortet gör inte min glädje rättvisa, jag ser alldeles för städad ut. Kan vara för att kortet togs många timmar efter jag fått tidningen i brevlådan. Den där värsta superpirriga lyckan över det faktum att det står "text och bild av Helena Österlund" har hunnit lägga sig. Men ack, så roligt jag tycker att det är! Och bor man här hemma får man vackra rosor, bubbel och choklad första gången man blir publicerad. ;)

Om du inte bor i Haninge kan du läsa Magasin Haninge här. Klicka på den lilla studentbilden till vänster, så kan du "bläddra" dig fram till hela artikeln. Klickar du på länken på hemsidan förstasida får du inte alla intervjuer. Det var ju inte så avancerat denna gången, men nästa nummer eller så kommer den första intervju-artikeln. Hi, hi, hi.

Imorgon ska vi till Tyresö Medeltidsdagar. Då kom jag på att det är en bra idé att skriva om det i Magasin Tyresö (som "chefen" vill att jag också skriver för). Det tyckte chefen också. Vips så får jag betalt för att gå och titta på riddare med familjen. Hurra - igen!

Nästa vecka är det dags för att intervjua Tobbe Trollkarl (för Tyresö det med). Tjejerna är mäkta imponerade: "Mamma, du har verkligen världens coolaste jobb!" Tur att de är så lätta att impa på. Vi får väl se om det är lika lätt när tonåren kickar in... Jag ska njuta så länge.

Kvällsmys!

Lycka på en torsdagskväll.
En ny Bamse-tidning som läses av storasyster, samtidigt som man får avnjuta en kvällsmacka (=ovanlig lyx) bestående av Skogaholmslimpa (=galet lyxigt!!). Bättre kan det inte bli!

Godhet uttryckt i ord

Det finns så goda människor i världen, människor med djupa insikter som vi alla mår bra av att läsa och ta till oss.

"Jag kan inte hjälpa dig", är ett möjligt svar i en omöjlig situation, men med tillägget: "Jag stannar hos dig om du vill."

Så enkla, men så vackra ord!

"Jag stannar hos dig om du vill."

Det är mycket tidningar nu!

Tidning 1
Har precis skickat iväg foton och artikel/enkät om/av studenter. Tjoho!

Tidning 2
Tidigare ikväll blev familjen intervjuad av DN:s Insidan i två timmar. (Gissa om barnen var nöjda med att inte behöva gå och göra sig iordning förrän kl 21...)

På torsdag måste alla läsa DN. Tror jag. Hoppas att det blir bra. Vi ska få läsa artikeln imorgon innan tryck. Alltid skönt. Man vet ju aldrig hur saker och ting vinklas. Men hon var väldigt snäll och trevlig i alla fall.

Undrar så hur fotona blev. Benjamin förvandlades direkt till ett lejon och hoppade omkring, Jakob var sin vanliga "demolition-baby" och kröp över allt och alla samt åt allt på vägen, Matilda var "alldeles för trött" för att sitta rakt upp. Olivia var den enda som satt någorlunda vettigt av sig själv. Ja, Daniel och jag också. Tror jag.

Varför vi blev intervjuade? Insidan har en serie om familjer och pappor. Genom Haro (Therese Murphy) hittade de oss.

Imorgon fredag = jobb nr två

Fota mösspåtagning och intervjua fyra-fem studenter.

Iiihhhhh! Dessutom på min egna gamla gymnasieskola.

Kul.

Endast skrytbilder

I söndags försökte jag få alla barnen att se fina ut samtidigt - på bild. Lättare sagt en gjort. Man får vara snabb som attan och hoppas på det bästa. Men partisk som jag är tycker jag att de är fiiiina.


I vår familj kör vi med en av varje: En mörk flicka, en mörk pojke, en ljus flicka, en ljus pojke. Balans! ;)

*nöjt skratt*

YES! Artikeln OCH fotona dög mer än bra och jag har nu ett jobb som är E-X-A-K-T som jag vill ha det. Nån/några dagar i månaden, när jag själv vill, hur jag själv vill, hur mycket jag själv vill. Åh, nämnde jag att det är betalt också. Inte för att jag blir miljonär, men jag får en liten peng. Tjoohoooo!

Ni som bor i Haninge kan om nån månad eller så läsa om Sarah Sjöström med "text och foto av Helena Österlund". Weeeehoooo!

Ska jag kanske titulera mig som journalist/skribent/fotograf nu, så folk vet var de ska placera mig när vi presenteras?... Nääääh, jag kommer fortsätta att förvirra dem: "Jag är en hemma-mamma - som skriver!"

Nu gäller det bara att komma på alla kända och halv-kända människor som bor i Haninge - och Tyresö. Nån som känner nån sån?? Var snäll och lämna en kommentar! Jag behöver alla tips jag kan få.

*nöjt fniss*

Jag håller på att skriva min första betalda artikel. Det ni! Så roligt och spännande. Vi får se hur det hela slutar. Artikeln måste bli så bra att det blir jag som får jobbet som "Haninge-reporter", och inte nån annan. Spännande tider.

Får jag jobbet blir det E-X-A-K-T det jag vill ha. Någon/några dagars jobb när och var jag vill = min hjärna får vara lite kreativ på mina villkor. Plus att jag får en liten peng för det, och det är aldrig fel.

Håll tummarna, snälla.

Våra påskägg 2010

Barnen fick leta efter sina ute. Själv hittade jag mitt inne. ;)

Och idag vår

Är det det här som kallas aprilväder??

OM jag hade hunnit gå in och hämtat kameran skulle jag tagit kort på vår lilla gång här ute idag. Från brevlådan och in mot huset, fast bara halvvägs in, var det barmark. Sen kom en knivskarp skiljeline och innanför den låg det två cm nyfallen snö. S-K-U-M-T! Men sen dess har solen värmt med sina strålar och allting har smält, till min stora glädje.

Idag när jag hämtade barnen kände jag vårkänslorna spritta i mig. Energi, vad ska vi göra, solen lyser, livet kommer tillbaka, vi måste ta tillvara på detta, ljumma vindar mot min kind, nytt liv i min själ, våren ÄR på väg och det är ljuvligt.

Fast...

...idag var vintern tillbaka...

Men jag har sagt det förut och säger det igen: Hellre ordentligt med snö än bara slask. Så välkommen tillbaka vintern - om du tänker vara vinter. Och våren tar vi gärna tillbaka snart - när det är värme, sol och fåglar!

Första vårbilden

Jag vet, flera av er har säkert sett både krokusar och snödroppar. Men jag har bara än så länge sett lite grönt gräs på vår trädgårdsgång. Så jag var tvungen att ta kort. Det var dessutom igår. Då fanns det snö kvar. Idag är den (nästan!) ett minne blott. Tänk vad fort det kan gå när naturen väl bestämmer sig för vår.

Grammatik är krångligt

En mörk kväll på väg till landet syntes vägen oändlig för barnen. O kom på att vi skulle leka ordleken "Man-säger-en-matträtt-och-sen-får-nästa-säga-en-maträtt-på-den-första-maträttens-sista-bokstav". Ni fattar va´? Alltså; jag säger "lasagne", nästa måste säga nån mat som börjar på "e".

Glatt satte hela familjen igång. Snart-4-åringen led av att inte kunna delta. Men barn är kreativa och snart fann han sin plats i leken. Efter varje uttalad matträtt skrek han:

-Vann eller fusk??!!

Så fick den bosktavskunnige meddela den än så länge analfabeten om svaret var rätt eller fel.

(Räknas man som analfabet om man kan några bokstäver? Och när börjar man egentligen räknas som analfabet? 10 år? 12? 18? Nån som vet?)

Det spökar?

Stolarna dras fram och tillbaka, till och med två stycken på en gång.
Kökshandduken är borta.
Skåpet öppnas.
Grejer dras mystiskt ur skåpen.
Vispen hittas under soffan.
Napparna ligger varsomhelst.
Lämnas dörren till rummet öppet är det stökigt nästa gång man går förbi.

Men...mystiskt nog är dammråttorna också på andra ställen än de brukar.

Ett spöke med förkärlek för dammråttor?

Nej. Vårt hus är helt enkelt bebott av en ålandes nio-månaders-bebis!

Sista vinterbilderna

Nu när snön inte är sådär vacker, vit och fluffig längre läääääängtar jag bara till barmarkens tid. Det är inte kul att halka runt på glashal is. "Bambi på hal is" får ny betydelse. Men vintern har varit härlig och naturen är en underbar skådeplats!

Bannlys den söte

Visst är han söt och så (enligt flicka nr 2 "såååååå söt" till och med), men hans sång borde förbjudas. Inte för att den innehåller stötande ord, hemska saker eller nåt annat elakt (tror jag i alla fall, borde kanske kolla upp det...).

Nej, den borde förbjudas för den Ä-T-E-R sig in i hjärnan och sitter kvar.

Alla tre barnen (inkl snart 4åringen!!) går här hemma och trallar "Manboy, manboy, you can call me manboy" igen och igen och igen.

Jag blir tokig!

När jag för sjuttioelfte gången tröstade nån i natt, vad hörde jag då i min hjärna? Japp. "Manboy, manboy, you can calll me manboy."
Då vet man att det är dags att bannlysa sången. Fast han är söt.

(Och visst sitter du där och trallar själv nu, fast du bara läst om det. Beware, it'll eat you brain!!!!)

Sportlov och vinterns sista dag?

Sportlovets fredag till söndag drog vi till landet. Så skönt att komma bort och bara vara. Som extra bonus fick vi med oss faster Stephanie till barnens och vår stora glädje. Lördagen bjöd på vinterns allra vackraste (och sista?) dag. -3 grader, strålande sol, fågelkvitter, vindstilla, snö i drivor, en intensivt blå himmel. Kunde inte bli bättre. Naturen gör mig hel och lycklig!
Hopp ner för berget!

Så här djup var snön! Upp till halva låret på en vuxen! Halvvägs ner i snömassorna låg det skare som klarade barnens tyngd, men inte oss vuxna. Således blev alla lika långa!

Pulkatåg! Mycket poppis. (Fast pappa drog de flesta kilometrarna.)

Snudd på historiskt kort: Vi två som håller hand och man ser hela oss. Olivia lånade kameran. Annars brukar det bara bli vi två i närbild när Daniel sträcker ut handen och vänder kameran mot oss.

Måste ses!!!!

Kolla in min syster Sofias projektarbete (gjort tillsammans med Sebastian Herrey). Den är helt
F-A-N-T-A-S-T-I-S-K!!!
Titta och kommentera så att hon/de kan få höra hur fantastiska de är.

Oönskad from Monkey Brother on Vimeo.

Vilken kväll!

Jag har haft en vidunderlig kväll i moderskapets fröjder. Ikväll tog det vändningar som varken jag eller dottern hade kunnat ana eller förr upplevt. Vilken glädje, vilken fröjd, vilken resa, vilken upplevelse, vilken erfarenhet att få dela med en av dem jag älskar allra mest. Jag är förundrad över storheten/välsignelsen av att få vara mamma. Vi har varit med om något stort. Något underbart. Något fantastiskt. Något nästintill obeskrivbart.

Vi har varit med om att få vara mor och dotter!

Vi har bobblat!

Matilda har lääääänge låtit oss veta att hon minsann missade det enda bowling-kalaset hon blivit bjuden på. "Och jag har ALDRIG fått bowla!!"
Således bestämdes att familjeaktivteten i februari skulle bli just bowling. Benjamin, som aldrig är sen att hänga på nya saker, skrek glatt (utan att ha en aning om vad det var): "Jaaaa, vi ska BOBBLA!!!"

Och bobbling är ju helt perfekt för en familj. Har ni inte gjort det än, måste ni göra det snart. Alla har roligt, alla kan vara med på sina villkor, "staket" så kloten aldrig går i rännan, barnen är överlyckliga, föräldrarna supernöjda över hur lyckat allt är. Kort sagt; så perfekt. Dessutom finns familjepris.

Leta rätt på en bowlinghall nära dig, stretcha armen och åk!
Benjamin fixade att plocka upp klotet, transportera det till banan och rulla iväg det. För att ge det extra skjuts till klotet prövade han även att sparka till det. Det gjorde han bara två gånger...
En lycklig familj - B är bara arg för att vi ska åka hem.

Matildas kommentar efteråt: "Det var det roligaste jag nånsin gjort!"
Ni hör ju själva hur bra det är.

Försök få dom här i säng!

Åtta månader gos!

Sötare än socker och gulligare än nån annan!
Två tänder, ålar, svänger, rullar sig fram, älskar att skratta åt sina syskon, ler fortfarande mest hela tiden, kan faktiskt få tråkigt nuförtiden, har kommit på att han inte känner alla på en gång, är en hejare på att trumma med händerna mot bordet, vickar på huvudet fram-och-tillbaka som en nickedocka.

I love being a girl

Kolla in Evelinas inlägg om att vara flicka. Många tankvärda tankar.
Let's celebrate the girl in us!

Kaos eller livet just nu - allt hänger på attityden

20.30 Barnen sover - åtminstone de tre yngsta
20.45 Äldsta dottern kommer upp "jätteont i magen" - precis som de två yngre som sen kräktes... fram med spybunken
21.00 Äldsta dottern "kan verkligen inte sova. Får jag läsa 2 min? -OK."
21.15 Äldste sonen börjar skrika, EXAKT 0,5 sekunder senare börjar yngste sonen skrika
21.25 Mittemellan skriken hör jag att Daniel kommer in med vår nyinköpta begagnade torktumlare
21.30 Lyckats få tyst på äldste sonen - fyra ggr!!! Nästan lyckats få tyst på yngre.
21.31 Äldste son utbrister i ny gråtattack: "MEN JAG ÄR JU SÅ TRÖTT!!!!!" (Det är då man får bita sig i tungan för att inte skrika: MEN GÖR DET DÅ!)
21.35 Äldste sonen verkar lugna sig lite. Från äldsta dotterns rum: "Får man sova nu?! Svaret är: Tveksamt.
21.45 Äldste sonen somnar efter att pappa försäkrat honom om att han är hemma nu.
21.46 Ger upp och tar upp den gallskrikande yngste sonen. Han tystnar som på kommando och lägger huvudet på min axel och suckar gott. (F.ö. första dagen som han medvetet lägger huvudet på axeln och myyyyyyser!! Gosigt.) Äldsta dottern somnar.
21.55 Daniel sätter sig för att få klart rapporten före kl 23
22.00-22.59 Roar bebis, matar bebis, byter blöjor på bebis, viker en tvätt, hänger en annan, kollar på So you think you can dance, börjar bli galet trött - igen
23.00 Bebisen gnuggar sig i ögonen och ser misstänkt trött ut, Daniel ringer in till kvällens sista telefonmöte
23.05 Bebis i sängen, gråter lite
23.06 Bebis i sängen, skriiiiiker
23.07-23.32 Bebis i sängen, endast tyst om mamma sitter brevid och klappar på honom
23.40 Bebis i sängen, förlorar kampen mot de tunga ögonlocken
23.42 Mamma tror att hon ska få gå och sova, Daniel jobbar fortfarande
23.48 *dunk med huvudet i sängkanten* äldste sonen vaknar med en dröm och ett skrik...
23.49 Yngste sonen hakar på skriket
23.56 Båda skriker fortfarande

- to be continued -

00.10 Mamman vågar tro att alla sover och är ändå glad för att detta kaos är livet. Hon älskar ju sina ungar!

00.20 Glöm det där med att sova. Bebis vaknar igen...

Aj!

Ytterdörrar borde ha varningstext.
"Varning! Ta undan fingret innan du stänger dörren. Annars gör det ont!"

No (wo)man is an island

Alla har vi hört talas om dem: Vardagshjältarna. Men om någon funderat på vilka de egentligen är och hur de ser ut kan jag nu avslöja det:

Svärfar Christer och pappa Håkan - min hjältar!

Efter alldeles för många ensamma nätter med springande, mardrömda, skrikande, kräksande, törstiga och jag-vet-inte-allt-vad-det-har-varit barn kände jag i morse att trötthetens avgrund började bli alldeles för djup.
"Hur i hela världen ska jag få till den här dagen??"
Och vilka träder då in på scenen, helt utan bekymmer, besvär och andra åthävor? Pappa och Christer.

Pappa tog Benjamin. "Vi ska bygga hus!"
Christer tog tjejerna på sitt mycket efterlängtade teaterbesök med efterföljande hamburgare OCH akuthandling av mat till oss.

Jag la mig i sängen, bad att Jakob skulle sova åtminstone en kvart till och somnade. Eller dog. Jag vet inte riktigt vilket av de två det var: TVÅ timmar senare tittade jag upp till verkligheten igen. MAKALÖST!!!

(Jakob vaknade inte på ytterligare två timmar, så jag antar att nattens vakensessioner med tillhörande kräks tog även på hans krafter.)

Så hyllas de som hyllas bör: vardagshjältarna i våra liv! Utan dem skulle jag inte ha varit vid mina fulla sinnes bruk idag.

PS. Om ni undrar så kommer Daniel hem imorgon förmiddag. Han ska även få en eloge för den hemskickade blombuketten som kom i torsdags. MYCKET trevligt!!! Fram för mer blommor till folket.

Till Daniel

När du sitter och tittar ut genom fönstret ser du mogna apelsiner i träden.
När vi sitter och tittar ut genom fönstret ser vi det här:

När du öppnar dörren möts du av sol, värme och +15°C.
När vi öppnar dörren möts vi av det här:


Otroligt! Har aldrig sett ett sådant fönster, eller så mycket snö utanför dörren! Och då ska man veta att dörren ju sitter ca 20 cm över marken...

...mer än tusen ord

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Men en bild kan dölja minst tusen ord också.

Man kan antingen se en härlig vintermorgon då snön gnistrar, huset är inbäddat i snö efter nattens storm, barnen står klara för att gå till skolan och allt är frid och fröjd.

Sanningen bakom fotot är en genomsvettig mamma som hysteriskt skottat undan snön för att överhuvutaget komma ut till vägen, ungarna börjar 7.30(!!) och mamman är glad om dottern har båda gympaskorna i väskan (hon hade inga visade det sig), frukosten har de precis tryckt i sig. Samtidigt undrar mamman var den där mannen är, när han behövs för att skotta. Just det; in sunny California! Ha, ha, ha. Ironi, eller?

Men trots allt detta var jag tvungen att ta kort på det. Det såg ju så idylliskt ut. Och vem vet när det kommer vara en sån här vacker vinter igen? Och om det skulle bli det, kommer jag då att ha tid att ta ett kort kl. 07.20? Nej, troligtvis inte. Det är bäst att njuta av det här och nu.

Och trots stressen och svetten så var vi glada och barnen kom i tid till skolan. Poäng till mig! OK, till barnen också för att de var så duktiga att göra sig i ordning.

Bilder på vardagen

Jag har blivit inspirerad. Förra året följde jag en blogg där två kvinnor tog kort på sin vardag och la upp en bild i veckan. Någon annanstans såg jag nån som försökte lägga upp bilder varje dag. Jag vet inte om jag har som ambition att lägga upp bilder på regelbunden basis, men jag måste göra nåt åt det här hållet.

Varför? För att mitt minne är så kort och livet går så fort. Varje dag tänker jag minst en gång: Åh, detta måste jag minnas. Det här vill jag komma ihåg. Etc. Men jag inser när jag pratar med barnen, Daniel eller nån av släktingarna att jag glömmer så mycket. Jag antar att man inte kan hålla allt i huvudet. Så för att minnas dagens vardag kommer här en bild på Benjamins bästa just nu:

Spela spel på lego.com - allra helst med pappa och dricka julmust. (Det är bäst att hålla i pappa hårt så att han inte smiter...Pappan verkar väldigt intresserad. ;))
Adventsljusstaken är tänd för att krama det sista ur julen. (Men den är väl slut nu?! Fast barnen vägrade tar ner granen idag. Snälla?)