I väntans tider

Nej, jag är sannerligen inte gravid! Däremot VÄÄÄÄÄNTAR vi på besked om ett jobb som Daniel sökt. Tycker ni som vi, att de borde ha kunnat bestämma sig om Daniel är rätt man för jobbet efter FEM intervjuer med olika medarbetare. Vi vet inte vad vi ska tro längre. Det började med en intervju med rekryteringsfirman och två till med företaget, som blev tre intervjuer, som blev till fyra, som blev fem! Och idag kom chefen som bestämmer tillbaka från semester, men än så länge inget besked.

Än så länge väljer vi att tolka antalet intervjuer positivt. Dock undrar jag hur länge man kan vänta innan man spricker. Det känns som om jag varit på bristningsgränsen sen i maj... Så tydligen kan man expandera betydligt mer än man tror! Men denna vecka måste nånting hända. Pappaledighetsdagarna är slut nästa vecka...

En kväll hemma hos oss

Benjamin drar fram över köksgolvet, marscherandes med höga knän (kan han ens sånt?) och skriker i takt. Då har han duschat två gånger på mindre än 23 minuter. Första gången pga av en kissolycka i matstolen, andra gången pga en o'boy-olycka över hela magen, blöjan, ben och golv. Nu skriker han som en stucken gris av trötthet och ilska över att pappa inte plockar upp honom NUUUUU på en gång.

Matilda som lyckats duscha och under högljudda vrål fått ögonen fulla med tvål - avvärjt av mors vana hand, står nu i sitt rum och kvittrar av lycka, högre och högre så att lillebror överröstas: TITTA VILKEN FIN TURBAN JAG KAN GÖRA!!!!

Olivia som också duschat och under högljudda skrik fått tvål i ögonen - avvärjt av mors vana hand, står nu i badrummet och sjunger av hjärtats hela livslust: ...JAG VILL JU VARA LIKA REN SOM JORDEN EFTER REGN!!!!...

Daniel och jag tittar på varandra över det nersölade kvällsmatsbordet med skrikande och sjungade barn i öronen, funderar vilken överlevnadsstrategi vi ska ta till just i detta nu. Bestämmer oss med en gemensam blick och SKRATTAR.

Vad annat kan man göra?

På semester

Om det nu fortfarande är någon som läser min blogg - efter att jag inte bloggat på mer än 2 veckor - så kan jag bara säga att jag tagit semester. Vi bor på landet och kommer ALDRIG hem. Jo, kanske till skolstarten, eftersom Olivia säger minst en gång varje dag att "när jag börjar skolan efter sommaren är jag en ETTA". Och eftersom jag är en sån god mor så är vi väl hemma då... Dessutom är det väl lag på det va'? Vad händer egentligen om man inte kommer till skolan pga av att mamman inte vill åka hem från landet? Nej, det är bäst att vara hemma då. Men tills dess (eller kanske liiiite tidigare) är vi här!

Och varför ska man vara nån annanstans? Här ligger vattnet precis vid huset. Vill nån bada eller åka båt är det bara att gå i. Vill nån få kakor av mormor är det bara att fråga. Vill nån åka båt med morfar och köpa glass är det bara att åka. Är det nån som vill bara göra ingenting är det bara att börja. Livet är toppen! När dessutom solen lyser är det fulländat. Om nån någon dag saknar solen kan ni läsa på www.pillerillmittilivet.blogspot.com ett underbart brev till solen.

Fram för mer sommar!