Planer smids

Här hemma råder full aktivitet inför köpandet av JB-biljetterna. Pappan har i sin godhet ringt Globen och kollat läget. Man kan köpa biljetter på ticnet-ombud också! Fyra möjliga i Stockholm. Och även i Gävle där vi har medkumpaner. Spänningen är total hos tjejerna. Och hur de överhuvudtaget ska kunna sova en blund för mig är en gåta. Och även för dem.

Kl 0330 går bilen till utvalt ställe. Kan ju inte avslöja här vilket det blir. Man vet aldrig hur många JB-fans som läser den här sidan. Mwoahahaha!

Och ja, det är TUR att de har en sån underbart snäll pappa. Känner inte många som skulle göra detsamma. Eller det kanske jag visst gör, vad vet jag.

Telefonerna är laddade (deras också, för de kan ju ringa i kön!), datorerna redo. Kl 1000 smäller det. Big time.

Kan jag bara säga en sak till angående detta: Fatta vad Justin måste jobba!!! En världsturné är väl ingen liten sak från början. Man antar ett ganska tufft schema är lagt från början. Vet ni hur många extra-konserter killen satt in? Trettio stycken! Fattar ni? Så många arenor är redan utsålda att de lägger in 30 spelningar till. Visst, fanns det med i planeringen från början. Men ändå. Galet många.
Och visst, det är väl inte direkt synd om honom. Han tjänar säkert miljoner flera gånger om etc, etc. Men det är nog rätt mycket jobb också. Kan inte vara bara lättförtjänta pengar.

Bäst jag går och sover nu. Kan ju inte vara trött på jobbet imorgon.

Det här med idoler

När jag var typ 12-13 år (tror jag) försökte jag allt jag kunde att bli en hängiven NKOTB-fan (för er oinvigda står bokstäverna för New Kids on the Block). De var det "första" pojkbandet som satte många flickhjärtan i brand. Jag ville också vara en flicka med brännande hjärta.

O, those were the days...(som de såg ut!!!)

Jag köpte skivorna, tidningarna, hade affischer på väggarna OCH jag gick på konserten i Globen. Jag och en klasskompis stod och skrek tillsammans med tusentals andra tjejer över dessa pojkar. Någonstans mitt i konserten när vi stod på våra stolar och skrek, slog det mig: "Jag tycker inte att det är så mycket att skrika över."

Naturligtvis slutade jag inte skrika, och inte satte jag mig ner heller för att vänta på att konserten var över. Nej, jag stod kvar. Det är ändå en upplevelse att stå där och höra låtarna live. Låtarna man kan utan och innan. Och SE dem. Efteråt köpte jag till och med en halsduk att nåla upp i taket.

Men en tid efteråt tog jag ner halsduken och la skivor och tidningar i en låda.
Jag var klar.

Jag la allt fint i en låda. Någon gång tänkte jag visa mina framtida barn när deras mamma (försökte) var ett fan till NKOTB.

Nu har nästa generation tagit vid. Fast mina flickor är betydligt bättre på det här med brännande flickhjärtan än jag var.

Först och främst har de tapetserat en varsin vägg med affischer. Skivorna spelas högt. Böckerna (jadå, denna lille pojkspoling har redan hunnit ge ut två böcker om sig själv) är införskaffade, lästa och placerade på finplatsen. DVDn spelas. Lila är extra kär färg - precis som artisten själv tycker. Osv, osv.

Vem? Oj, har du inte fattat det än... JUSTIN BIEBER - såklart!

Den ende - enligt dagens generation

Idag kom beskedet de aldrig trodde de skulle få höra: fredagen den 1 feb, kl 10.00 släpps biljetterna till Justin Biebers tredje (3!) konsert i Globen. De andra två konserterna sålde slut på någon timme redan i somras. Sedan dess har de (nästan) gråtit och svurit här hemma över världens orättvisa att de inte äger någon biljett.

Men idag tändes alltså hoppet. De bokstavligen hoppade runt i köket, skrattade, fnittrade och kramades inför utsikten att hålla en JB-biljett i handen. Tror att någon gjorde några lyckorullningar på golvet till och med. (OBS! Vi har dem inte än!!!) Sedan övade de på hur de skulle reagera när de fick resp. inte fick någon biljett. (De verkar inte behöva några dramalektioner, om man så säger.)

Sedan har de planerat (utan vårt fulla medgivande än, ska tilläggas) hur de ska sova i kön utanför biljettkassan torsdag natt till fredag. Naturligtvis går det ju inte att göra utan förälder. Ni kanske kan gissa vem som sa tvärt "nej" och vem som sa "tjaaaaa, vi får väl se". Mannen ligger således väldigt nära att bli kidnappad till Globen imorgon kväll.

Åh, sa jag att det blir minusgrader natten till fredag? "Åh, men det spelar ingen roll. Trallala! Vi tar bara sovsäckar, filtar och jackorna med. Det där ordnar sig, mamma! Vi kommer ju inte sova något ändå. Och du mamma, du sitter med telefonen i högsta hugg och ringer som en tok så att vi verkligen kan få biljetter. Åhhhhh, jag kommer gråta oavsett om vi får eller inte får biljetter. Iiihhhhhh!"

Jaaa då, mina små prinsessor, mamma ska ringa för allt vad hon är värd för att ni ska få skrika på Globen i april. Det är ändå något visst med det.

Wish me luck!


Måste nog leta fram den där lådan också. Så jag kan visa dem att deras mamma (försökte) var ett hängivet fan till NKOTB.

Jag & mina killar-mys

Såg det här kortet i telefonen idag och blev alldeles varm. Igen. Förra veckan var de hemma och var sjuka. Kan ju vara trist, trist, trist. Men ibland finns det solglimtar som det här. Vi satt i soffan och myyyyste. Det betyder kramas, sitta i knät, läsa sagor, prata, skratta, kramas igen och myyyyysa. Det, mina vänner är det absolut bästa som finns. Sådant gör min själ lätt och mitt hjärta fyllt. Behöver inget mer än det.

PS. T upplyste mig på FB om att "känguru" stavas just så: KÄNGURU. Så nu vet jag det. Hur "autokorrigering" ska stavas utan att programmet säger att det är fel är fortfarande högst osäkert.

PSS. Jag återkommer om min duktighetsfråga. Snart. När jag hinner. Det är så svårt att få tid innan kl 22.00 med några längre reflektioner.

PSSS. Jag har blivit så bra på att släcka innan 2200 att det inte ens känns svårt längre! Tänka sig. Glömmer till och med bort att det "ska vara och kännas svårt så jag måste skriva om det på bloggen för att inte glömma av varför jag gör det". På helgen känns det lite som en waste of time att vara uppe längre, för jag vet hur länge jag behöver sova på morgonen efter (som visserligen är skönt, men ändå) för att inte vara så trött. Men hittills har jag inte kommit så långt att jag släckt före 2200 en fredag eller lördag. Dock är detta stora framsteg.

PSSSS. Jag och Olivia lyckas träna på SATS som vi kommit överens om också! Det är inte klokt. Roligt har vi. Svettas gör vi. Och faktiskt blir vi starkare. Idag gjorde vi knäböj och utfall med extra vikter. Tjoho, vad DUKTIGA vi är.

Galet roliga och TOTAL onödiga fakta

Sparat från tidningsurklipp. Man kommer nog aldrig ha praktiskt användning för denna nya kunskap, men det är bra intressant. Man kan liksom bara inte tro att det är på riktigt.

Förresten ska man aldrig säga aldrig; under ett parti Trivial Pursuit kan det mesta komma till användning. Eller hur, familjen S?

OK, redo för totalt värdelöst, men ack så spännande fakta? Då kör vi:

  - En ankas kvackande ekar inte, och ingen vet varför. (Är inte det galet spännande? Och att ingen vet!...)

 - Elefanter är de enda djur som inte kan hoppa. (Det kanske vi ska vara glada för.)

- Fjärilar smakar med fötterna. (Glad att inte vi människor gör det.)

- En snigel kan sova i tre år. (Och jag trodde jag hade stort sömnbehov.)

- Alla isbjörnar är vänsterhänta. (Var jag isbjörn i mitt förra liv då?)

- En struts öga är större än dess hjärna. (Hur kan den ens gå då?)

- Kackerlackan har en otrolig överlevnadsförmåga. Även om den mister huvudet kan den leva i flera veckor - tills den dör av svält. (Men hallåååååå, vem skapade den här varelsen??)

- En krokodil kan inte sticka ut tungan. (Vem prövade lipa åt den för att se om den lipade tillbaka, eller hur kollades detta?)

- Hajen är den enda fisken som kan blinka med båda ögonen. (Hur vet de andra fiskarna vilket öga de skall blinka med då? Artikelförfattaren kanske glömde att lägga till ett "samtidigt" på slutet.)

- Många hamstrar blinkar med ett öga åt gången. (Ska kolla in den nyaste familjemedlemmen snarast.)

- Noshörningarnas horn består av sammanpressat hår. (Hur är det möjligt?)

- En guldfisk kommer bara ihåg de tre senaste sekunderna i sitt liv. (Men det visste vi väl i alla fall.)

- Det är möjligt att leda en ko uppför en trappa, men inte nerför. (Stackarn som kom på det. Jobbigt att bära en ko.)

- Jättebläckfisken har världens största ögon. (Man kan inte låta bli att undra hur stora de är. Och vilka ögonlock.)

- Elefanten är ingen sjusovare. Han nöjer sig med två timmars sömn per dygn. (Tänk om man kunde klara sig på det!)

- Grodor använder sina ögonglober för att trycka ner maten i magen när de sväljer. (Ser bara en tecknad groda framför mig som preeeeessar ner en stor tugga och ögonen nästan trycks ut. Det ligger sanning i den bilden alltså.)

- De djur som har den största hjärnan i proportion till sin kropp är myran. (Vilka mirakeldjur de är.)

- I Japan kan du hyra en hund. Det kostar ca 20 kr per timme. (Vad finns det inte för ovanliga innovationer i Japan?)

- Om en hummer förlorar ett öra så växer nytt snart ut igen. (Undrar om de inte skrivit fel här. HAR humrar öron, undrar jag!)

- Vissa ankor har 360-graders synfält. (Kan de se in i hjärnan då, eller? Fattar inte.)

- En råtta kan trampa vatten i tre dagar i sträck. (Inte för att jag är någon djurvän, men det här experimentet skulle jag inte ha velat vara med om att se. Det känns lite för rått!)

- Grodor byter kön om det är ont om det andra könet. (Så var kvoteringen löst!)

- Krokodilen äter sten, för att smälta maten bättre. (Stenkista får en ny innebörd.)

- En albatross kan sova medan den flyger. (Praktiskt!)

- Kängrun kan inte gå baklänges. (Varför säger min autokorrigering att jag stavat "kängru" fel? Och tydligen också "autokorrigering". Ironi på hög nivå.)

Så nu vet vi! Bland annat att grodorna, av alla varelser, har löst jämställdhetspolitiken. Inte illa. Har fått förnyad respekt för dessa kväkande djur. Kanske alla genusforskare och feminister ska ta sig ett snack med närmsta groda. ;)

När är du duktig?

Häromveckan när jag gick på löpbandet på gymmet, kom min favoritinstruktör förbi. Eller ja, hon skulle dammsuga löpbanden och stannade och pratade en stund. Jag ÄLSKAR hennes pass med en slags hatkärlek (i bemärkelsen blodsmak och total utmattning efteråt). Jag berättade om mina nya träningsrutiner med dottern och att jag nu inte kan komma på tisdagar kl 10 längre, utan ska försöka komma på onsdag eftermiddag istället. Om jag får till middagen innan och de äldre är hemma för att passa de yngre. Och alla är friska. ;)

Då säger hon: "Åh, vad du är duktig!"
Jag svarar utan att tänka: "Nja, det vet jag inte! Men jag försöker."

Det där har satt sig lite i huvudet sen dess. När ÄR jag egentligen duktig? När tycker jag att jag är duktig? Varför svarade jag, utan att tänka: "Det vet jag inte." Och menade att jag inte var det. Vad får mig att känna mig duktig? Kan man känna sig duktig jämt? Är det något att sträva efter, att känna sig duktig jämt? Vill man fortsätta att utveckla sig om man känner sig duktig jämt?

Jag har inte kommit fram till några konkreta svar. Har DU några svar eller tankar och funderingar kring det här? Kan du inte snälla kommentera och hjälpa mig att komma lite längre i dessa tankar.

Jo just det, en fråga till: När man blir äldre säger alla att man blir snällare mot sig själv. Är detta något man också blir snällare mot sig själv i? Varför tycker vi inte att vi är duktiga?

Typiskt!

Igår fick jag inte till nåt inlägg, men tänkte kompensera genom att göra två idag.
Först ett klipp på Jonas Gardell. Det här var så roligt att jag bokstavligen skrattade så jag grät första gången jag såg det. Rekommenderas varmt.

Ursäkta svordomarna.

Alltså...

...nu har jag försökt skriva ett inlägg i 45 minuter som ska vara vettigt. Det går inte. Min hjärna är trött. Har varit supermom idag. Faktiskt hela veckan, om jag får säga det själv, när mannen varit bortrest.
11 barn har passerat här hemma idag (inklusive mina egna). 6 av dem har sängplats här hemma. Alltså mina egna fyra och två extra. De sista är snart i säng.
Mannen klev in genom dörren vid 19-tiden.
*poff*
Då kopplade supermom ur.
Nu behöver hon sova.
God natt!

(Ikväll är det ju fredag, så fast kl är 2300 så har jag inte jobbat över idag. ;) Jag FÅR vara uppe så här sent ikväll.)

Jobbat över

Hinner inte skriva nåt inlägg idag. Har jobbat över. Hemmamamma-jobbet har inga fasta tider om man så säger. ;)
Kram och god natt. (Första kvällen jag inte hunnit släcka före kl 22.00...men ibland är det nödvändigt.)

Underskatta aldrig ett barn!

Det finns så mycket som sägs som om hur man ska vara som förälder. Läste idag senast i Aftonbladet att det inte GÅR att göra rätt. Hur man än försöker. Till syvende och sist är det ändå DITT barn och DU som måste fixa det här. Så bra som ni kan.

Och vet ni, det går!

Jag var färdig att lämna ett av barnen till mormor tio minuter efter att jag hämtat denne. Jag kokade redan. Men jag höll mig. Istället åkte jag hem och ringde henne. Hon har nämligen en del kloka åsikter om sånt här. Vi kom fram till att det som behövdes var....*trumvirvel*...ett ordentligt snack. Utan krusiduller. Vänligt, men bestämt berätta att och varför.

Sagt och gjort.

Efter att jag lagt på telefonen hade vi ett snack.

Och nu vet jag, ännu en gång, att det funkar att ha ett snack med barn i alla åldrar. På barnets nivå såklart. Men det fungerar!!! Man ska aldrig, aldrig, aldrig underskatta ett barns förmåga till att förstå, ta till sig och vilja att göra om.

Naturligtvis måste jag nu påminna och återknyta till samtalet. (Har redan fått göra det ett antal ggr.) Men snacket gick fram. Och vi är på samma lag. Igen. (Tack och lov.)


(För övrigt har jag typ antagit en utmaning att blogga varje dag i hundra dagar. Men jag vågar inte riktigt skriva det officiellt. Men jag börjar idag, med de andra, så får vi se...;) Det är som sagt svårt att få till bloggtid när jag ska sova kl 22, och jag alltid bloggat på kvällarna förr... Nya tider, nya vanor? Vi får se.)

Sängkantsprat

Det finns inget bättre! Att prata på sängkanten med sitt/sina barn innan de ska sova. Det är allt jag vill säga.

Närheten, uppriktigheten, kontakten, viktigheten, skratten, tårarna, högt, lågt, allt däremellan, jordiska, himmelska, kärleken.

Tack, käraste mor, för att du lärde mig var de viktigaste samtalen sker.

Bussar

Ingen bra dag för bussar (igår) när de bussburna döttrarna ringer hem varsin gång från varsin buss:

- Mamma, bussen krockade med en bil!

- Mamma, det luktar rök i bussen. Jättemycket!

Som tur var kom båda hem utan skador eller blåmärken. (Bara lite ont i pannan från den krockade bussen.)
Men det får en onekligen att tänka till. En olycka händer så lätt. Eller många om man var i Helsingborg igår... Vi ska vara glada för alla dagar vi är hela och lyckliga. Glöm inte det.

Om ett träd faller i skogen...

Jakob 3 år och pappa för en dialog:

- Pappa, har du dammsugit mitt rum?
- Ja.
- Nej, du har inte det.
- Jo, jag gjorde det förut, när du var därnere.
- Men jag hörde inte det. Alltså har du inte gjort det.

Spridda tankar

Ok, fortsättning på mitt sömn-nyårslöfte: Jag har klarat alla kvällar även denna vecka! TJOHOOOO! Kl 22.00 har det varit släckt i mitt rum och jag har legat i sängen. Som underbara Fru H brukar säga: "Om jag blir kär i mig själv? Självklart!"

När flickorna sen kommer på att man inte kan sova i sitt eget rum utan måste sova i mitt rum (ja, det har varit mitt denna vecka då D har varit utomlands) precis kl 21.59, då får de snällt finna sig i att fixa madrass och diverse kuddar i mörkret. Har mamma släckt så har hon, tydligen. (Kan för övrigt meddela att det är rätt trevligt med spontana pyjamas-partyn med döttrarna.)

MEN mitt idoga arbete att upprätthålla mitt nyårslöfte innebär även problem: min egna tid (alltså tid utan vakna barn) försvinner fullständigt. Det är åtminstone alltid ett barn vaket när jag går och lägger mig. Inte för att hon behöver så mycket passning och så, men det är ett ständigt arbete tills alla sover och sen tandborstning etc för mig och hopp i säng. När ska jag t.ex. andas, tänka eller blogga då? Tydligen på fredagkvällen denna vecka i alla fall.

För övrigt kan jag meddela att en mjölkkindtand behöver vridas exakt sju gånger för att lossna.
Och att jag hört en av de gulligaste fel-sjungningar jag nånsin hört; häromkvällen när jag tröstade ledset barn i dennes säng hör jag treåringen (som i princip ALDRIG sjunger, så bara det var stort att höra) med sin ljuva stämma sjunga högt, rent och tydligt: "Sa-a-a-Lta Lucia! SaLtaaaaaaa Lucia!" Om och om igen.

Shall this too pass?

Man ska inte säga så mycket ibland...

Just nu, kl 21.17 (!), ligger snart alla barn i sängen. Hur många som sover? INGEN!!!!

Det är lätt att käckt kläcka ur sig: This too shall pass, men en HELT annan sak att ha tålamod till det. Speciellt när fyra ungar samtidigt bestämmer sig för att pröva hur mycket tålamod en mamma har en vanlig onsdagskväll i januari. Gaaaahhhhh - är ungefär så mycket jag kan kläcka ur mig nu. Käckt va'?

Jag har nu ångat ur mig lite, samtidigt som jag skrivit det här. Får återkomma en annan kväll, eftersom jag är behövd.

This too shall pass - I've heard...

This too shall pass!

En kvinna i min närhet, T, yttrade/yttrar denna mening när man ojjar/oroar sig över något barnen gör eller inte gör. This too shall pass!

Det är något av det klokaste jag hört när det gäller barnuppfostran. För det gör det. Pass, alltså. De allra flesta perioder, de konstigaste saker går över när det gäller barn. Om man ger dem obegränsat med kärlek och allt annat de behöver förstås. I all sin ofullkomlighet.

Dessvärre inser man inte sanningen i dessa klokord förrän några av ens egna barn har passerat dessa "this" några gånger. (Hängde ni med?)

Det fjärde barnet i huset är i åldern då det är sååååå svårt att orka vara vaken en hel dag. Det bara går inte. Hur envist han än hävdar att han INTE behöver vila. Ändå kraschar han i soffan varenda dag. Eller i bilen för all del. Och det är helt omöjligt att få liv i honom. Och lyckas man kan man förbereda sig på en lång stund av gråt och tandagnisslan över denna hemskhet man just begått mot honom. (OK, inte alltid, men ofta.)

Oavsett hur länge han sovit är det som fördömt att få honom att somna i tid på kvällen. 5 min sovstund eller 30 min. Spelar ingen roll. Det lustiga med honom är att han bara sitter i sin säng när han sedan ska sova. Går runt lite och tar en leksak, eller arton, och sitter där och leker. Tyst, tyst så ingen ska höra. Med jämna mellanrum kan man höra honom tassa fram för att kolla läget. Vi säger till honom att gå och lägga sig. Och han gör det. För att fortsätta leka. Tyst, tyst.

Kruxet? Att han kan hålla på till 2230! Utan ansträngning. Och gissa hur eftermiddagen blir imorgon... Samma visa, om igen.

Men; this too shall pass!

Jag vet det, så därför står jag ut. Om några månader är det ett minne blott, som skulle gått förlorat om jag inte skrivet ner det här. För jag är inte lika flitig att ta kort på vardagssaker nu, som när tex M var i samma ålder. Finns riktigt gulliga bilder på henne i hennes söta barnfåtölj där hon sover sött, precis innan middagen. Men gissa vad, hon gör det inte längre. It passed!

Edit: Borde kanske påpeka att kvinnan i min närhet själv hört det av en annan klok kvinna under tiden hon bodde i USA. Vad hon heter vet jag dock inte, så jag kan tyvärr inte ge henne cred för det. Nån som vet? Äras den som äras bör, ni vet.  

Jo'rå s'atte....

Det går bra nu. Nyårslöfte nr 2 uppfyllt för veckan: Träna två ggr på SATS med Olivia.

Jo, det är sant. Hon har pratat om, diskuterat, lagt fram argument, tjatat liiiiite och haft tålamod. Och till slut biföll vi hennes önskan: ett medlemsskap på SATS. Men då måste man träna två ggr i veckan för att det ska löna sig. Och visst se'ru: två stämplar denna vecka sitter där de ska.

Faktiskt jättekul att träna med sin dotter. Det har tagit emot lite, för träningen har varit min egentid. Där jag kunnat rensa hjärnan och tänkt egna tankar. Men det går faktiskt med sin dotter bredvid. Dessutom blir det lite roligare. Vi peppar varandra. Två gånger iaf. ;) Fortsättning följer på det med.

Framåt och uppåt.

Jag har lyckats!

Ja, i alla fall två kvällar av två.

Så här är det; jag är en kvällsmänniska. Det spelar ingen roll hur trött jag varit under dagen, på kvällen piggnar jag till! Och vem, jag bara undrar VEM vill lägga sig när man inte är trött??? Ja, inte jag i alla fall.
Sen haver vi en hoper barn som naturligtvis inte varit några direkta sova-genom-hela-natten-barn. Mardrömmar, förkylningsastmahosta och öroninflammationer. Det har varit deras melodi.
Lägg till en pappa som är precis lika mycket kvällsmänniska som mamman. Om inte ännu mer.
Resultat: en inte helt lyckad kombo alla dagar.

Plötsligt under hösten/vintern drabbades jag av vuxenpoäng-tankar: "Tänk om jag skulle ta och lägga mig i tid istället..."

(Om min pappa skulle läsa det här skulle det vara som ljuv musik för hans öron. Hans ständiga mantra på dalmål klingar fortfarande i mina öron när jag är uppe försent och jag vet hur mycket jag får betala för det nästa dag: "Gå och lägg dig!")

Efter en del tankeverksamhet hur jag denna gång skulle lyckas bestämde jag mig:
Söndag-torsdagkväll SKA jag släcka kl 22.00 under hela januari.
(Med undantag för 1 januari då goda vänner letade sig söderut till oss för att spela traditionsenligt Trivial Pursuit.)
Sedan ska jag utvärdera och se vad som ska gälla för februari. 

Så denna vecka HAR jag lyckats de två kvällar jag haft som mål. 2-0 till mig alltså.

Det här var en av anledningarna till att jag bestämde mig för att börja blogga igen. Om jag skriver på det bloggen blir det "officiellt" och jag måste göra det. Det blir ju pinsamt annars.

Två kvällar har jag alltså släckt kl 22.00. Har väl inte somnat på en gång. Men igår sov jag nog vid 22.30 och sov ändå till kl 09.00!! (Hur mycket sömnbehov har jag egentligen?)

På söndag fortsätter kampen.

Alla glada tillrop, hejarklackar och peppning mottages tacksamt! Det här är nåt helt nytt för mig. Jag skulle till och med drista mig till att säga att det här är STORT!