God jul!

Bilden ser ut som den gör, dvs med föräldrarna i förgrunden och barnen sådär lite vid sidan av, bara för att jag precis börjar lära mig Photoshop och det är så här långt jag kommit just nu... Men god jul på dig och jag önskar dig ett riktigt härligt 2008.

Lucia-bus

Mamman: "Barn, ni får INTE hoppa i sängen!"
Barnen: "Näää'rå, mamma!"
Pappan: "Schhhhhhh barn, säg inget..."

Sen ser mamman det här:







Busiga barn är lyckliga barn (och pappor med för den delen).

Sen önskar vi er alla en GLAD LUCIA med Sveriges sötaste Lucia:

Juletid!

Så är äntligen första advent här och det lackar mot jul. HURRA! Det är ändå nåt visst med denna tid på året. Man blir nog aldrig för gammal för att känna det där julpirret när man sitter med årets första pepparkaka och julmust framför sig, och sen långsamt tuggar i sig julkänslan. Tänk att en liten kaka kan föra med sig så många minnen, känslor och drömmar. Det är en underbar tid.

Och nu får man ju faktiskt säga

GOD JUL!

Om nån undrar vad man pratar om hela dagarna...

Tack Nina för länken!

Lycka är...

...att få vakna till en snövit värld

...att få leka med sin lillkille och ha varsin burk på huvudet, tappa dem, och se/höra honom skratta så att han trillar omkull

...att få mysa med sin mindre tjej sådär som bara hon kan

...att få sitta med sin stora tjej i famnen och känna hur hon somnar lugnt

...att få vara en hemma-mamma

...att mannen har ett jobb han tycker om


Jag är lycklig jag.

Dagens konstaterande

Det ÄR mycket roligare att äta mörk choklad till lunch än nåt sånt där ordentligt!

Fast kanske inte senare när blodsockret ropar nere från fotknölarna och kräver att få komma upp... Men just där och då är det rent ljuvligt.

Som en atlantångare på Göta Kanal

Ibland kan jag fascineras över det här med läggning och barn. Igårkväll t.ex. gick allt så smidigt, inget tjafs, inget tjat och alla tre var klara med tänder, händer, toa, dricka och mediciner (förkylningstider i öron och luftvägar ni vet...)på en kvart! Den yngste hade till och med redan lagt sig. Ta-da, vi är så bra på det här!

Sen kommer kvällar som ikväll. Inget är egentligen annorlunda, men ändå känns det som om jag försöker styra en atlantångare uppför Göta Kanal. Minsta lilla rörelse på rodret, om än bara på en millimeter, resulterar i total kantring, som i sig bidrar till ytterligare förseningar. Och eftersom det är svårt att hålla koll så att rodret inte rör sig ens en millimeter blir det rätt många kantringar och förseningar.

Varför?

Det är frågan föräldrar försökt fundera ut i åratal. Någon som kommit på ett svar??

Fördelen med större barn (läs "över två och ett halvt år") är dock att de är så stora att man med myndig kaptensstämma kan meddela besättningen att om inte en skärpning från deras sida snart inträder, kommer kaptenen snart att ryta riktigt ordentligt. Eftersom vi trots allt stävar åt samma håll och de inte är intresserade av att höra kaptenens riktiga ryt flyter maskineriet betydligt smidigare efter det.

Och ja, kl 20.10 var allas tänder borstade, händer tvättade, alla druckit och kissat och fått ev mediciner, OCH vi läst både skrifter och saga och sagt go´natt. Den yngste hade då dessutom legat i sängen i 40 minuter redan. Så visst var det inte så många förseningar i TID. Men i tålamodskänslan desto fler.

Så varför styr man ibland en smidig kajak på öppet hav och ibland en atlantångare uppför Göta Kanal!

Jultomtar i oktober...

Jag är skeptisk, MYCKET skeptisk. Till vad? Att tomtar i oktober ska få oss att vilja börja pynta inför julen redan nu.

Jag har egentligen redan sett det, men inte hunnit ägna det någon större tanke. Anledningen till att det skett just idag tror jag är för att min hjärna desperat letar efter nåt annat att tänka på än feber, snor, hosta, slem, kräks, onda öron och trånga luftrör. Ja, barnen har varit sjuka i en dryg vecka och jag har inget annat gjort än varit hemma och tagit hand om sånt.

Men idag var alla tre tillräckligt friska för att vi skulle våga oss ut på en liten promenad till ÖB och köpa sköljmedel! Dagens höjdpunkt och utflykt. (Man får andra prioriteringar efter en vecka inomhus.)

När vi med en utslagen B i vagnen, en slem-och astmahostande M och en relativt okej O (att hon inte hör nåt pga av all vätska i öronen märks ju inte så mycket) kliver in på ÖB ser vi dem: TOMTARNA! Trots M's hosta som ekar i gångarna smyger sig en lätt olust känsla över mig, och då inte över hostan för den ger sig ju snart, utan över tomtarna. Det är FEL med tomtar i oktober. Det bara är så och går inte att förneka.

Visst förstår jag att affärerna ser en vinst i att börja redan nu och på så sätt kränga några fler tomteluveklädda stenar med ludd på och lite massproducerade tomtar à la Coca Cola till stackars värnlösa konsumenter som inte förstår bättre. Och visst har jag börjat tänka på julen själv så smått i form av julklappar. Men vem har i ärlighetens namn börjat fundera på vad som finns i julpyntslådan? Julklappar - ja, pynt - nej!

Jag är absolut inte motståndare till julpynt. Tvärtom! Vad vore en julmånad utan pynt? Inget alls. Men snälla låt oss få njuta av jul och pynt när första advent närmar sig, och inte i oktober. Det blir bara fel!

Och nej, argumentet för att det skulle kunna göra höstrusket lite mer uthärdligt är bara bluff. Tomtar i oktober bidrar bara till olustkänslor.

Däremot stora, gula lövhögar att få springa igenom med sina barn - det bidrar till att höstrusket känns riktigt mysigt! (Fast de samtidigt högt och ljudligt sjöng "Midnatt råder"...;))

Betraktelser gjorda i Paris

Saker som är bättre en weekend i Paris än en weekend i Stockholm
Baugetter - smakar godast i Frankrike
Varma soldagar - man behöver inte ens jacka!
Nattsömn - man får sova ostört och så länge man vill
Händer - man får hålla den man älskar mest i handen heeela tiden
Montmartre - finns inte ens i Stockholm
Lugna promenader - när går man en lugn promenad bara för lugnets skull hemma?
Franska - pratas inte så ofta i min närhet hemma
Restauranger - man får äta på restaurang fler ggr än man får på ett helt år hemma
Tunnelbanesystemet - oslagbart bra och enkelt och typ dygnet runt
Inga tider att passa - man får göra det man vill när man vill
Lustiga situationer - uppstår gärna när en fransman som påstår sig kunna engelska ska förklara något och man inser att han inte fattat ett smack vad man frågat om
Fransktalande äkta man - underlättar nåt vansinnigt i detta land
Långa samtal - man får prata och diskutera saker utan att bli avbruten
Minnen - som skapas och som minns
Seine - rekommenderas promeneras vid, stanna när man vill och gå vidare när man vill
Gamla vänner - kan dyka upp helt oväntat, men ack så trevligt
Guldgula höstlöv - en ytterst viktig komponent på min födelsedag som även finns i Paris

Saker som är mindre bra en weekend i Paris
Inga tider att passa - efter en hel helg med denna filosofi blir det ett hårt uppvaknande när man missar flyget hem...

Saker som är bäst med Stockholm
Snälla släktingar - som hjälper till med barnvakteri, även om det blir tolv timmar längre än man tänkt
VÅRA BARN - det finns ju trots allt inget bättre än små barnarmar runt halsen och en liten röst i örat som viskar: "Jag älskar dig!"

Barnslig lycka

I fredags hade min älskling ordnat en ÖVERRASKNINGSFEST för MIG! Jag inträder på söndag nämligen i den högaktningsvärda skaran av 30-åringar. (Och ska sanningen fram så önskade jag mig en överraskningfest - fast man egentligen inte kan önska sig en sådan. Det går ju emot hela syftet med överraskning.)

Men hur det nu var så lyckades Daniel med konststycket att TOTALT lura mig (vilket aldrig hänt under alla de år vi känt varandra, för han har alltid varit värdelös på att ljuga). Jag hade till och med gått och hyrt en DVD som vi skulle titta på, eftersom vi "råkade" vara barnfria sånär som på Benjamin. När allt var färdigt för att börja titta på filmen knackar det på dörren och ett helt gäng börjar sjunga för mig. Och sen kom det ännu fler och några till. LYCKA!

Alla borde få en överraskningsfest då och då. Men mår bra av det helt enkelt. Jag blev sådär lycklig som man blev när man var liten och fyllde år, sådär så det spritter i hela kroppen och man får och ska suga i sig all uppmärksamhet och kärlek. UNDERBART!

När jag sen fick min present av Daniel kom det nästan en liten tår i ögat. För sådär allra längst inne har jag närt en dröm om att åka med honom till Paris som 30-års present, men samtidigt ännu en gång insett att den ekonomiska verkligheten inte alltid följer ens drömmar (läs Daniel hade inget jobb på sex månader)...
"Men en natt på landet utan barn skulle göra mig själaglad", har jag tänkt lite mer realistiskt. Men så fick jag öppna ett guldpaket där det låg två pass, två flygbiljetter till Paris och en hotellbokning!!!!

Fattar ni, jag behöver inte ens ta med mig lakan till ett vandrarhem!!! Jag ska få sova i en hotellsäng med min man brevid mig, utan barn OCH få äta hotellfrukost! Dessutom i två nätter! Lycka i hela kroppen, säger jag bara. Överlyxigt lyxigt. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant, men imorgon måste jag börja packa. För i övermorgon åker jag och min fransktalande man till Paris. Han kan prata franska med alla och jag kan gå brevid och bli än mer imponerad av min man. Tänk så bra.

Måste kanske damma av skolfranskan långt därinne i hjärnans mörka skrymslen. Hur var det nu?..."Je m'apelle Helena. Bonjour. Je parle francais (hur gör man lilla knorren på c:et??) un peu". Eller kanske ännu hellre: "Je ne parle pas francais". Hi, hi. Allt för att Daniel ska få briljera inför sin fru med sina språkkunskaper hela helgen (han hävdar med bestämdhet att han inte kan så bra längre, men det tror jag inte ett smack på!)

Så fler baugetter och lyxhelger till småbarnsföräldrar! Och fler överraskningsfester till alla!

PS. TACK alla ni som kom och skickade hälsningar på olika sätt. Ni har verkligen gjort mig lycklig.

PS igen. Det är ingen som har nån miljon eller två att ge oss till ett sött litet hus vi varit på visning för. Utan att överdriva tror jag att lyckan i min kropp skulle bli ännu större då. ;) Det är inget stort och märkvärdigt hus, det råkar bara ligga i Stockholm och därför jättedyrt. Men ack så fint och alldeles perfekt för vår lilla familj. Å andra sidan kan ju inte alla ens drömmar slå in samtidigt. Då skulle man ju inte ha några kvar! Så jag åker glad och lycklig till Frankrike istället.

Ett gott skratt förlänger livet

Fy bubblans vad roligt jag haft ikväll! Om rubrikens ordspråk stämmer kommer jag leva många år till!

Hjälpföreningen (alltså kvinnornas förening i kyrkan) hade en kväll "av skratt och av glädje". Och vad vi har skrattat. Så detta är dagens (eller egentligens kvällens, eftersom kl är 22.04) tips: Samla ett gäng av dina vänner, gärna i olika åldrar och situationer - det ger en extra krydda, och låt var och en svara på t.ex dessa frågor:

Vem är en glädjespridare för dig?
Vad gör dig glad när du är ledsen eller nedstämd?
Vad har du för drömmar i livet?
Berätta ett roligt minne från din barndom.
Kan du en rolig historia?
Berätta om ett tillfälle när du gjorde bort dig.

Alla får skriva ner svaren på lappar, lägga dem i olika burkar och sen drar man en varsin lapp och läser vad som står.

Tro mig, svaren blir totalt skiftande och roligare och roligare allteftersom kvällen går. Vi skrattade så vi grät och alla hade träningsvärk i kinderna när vi gick hem. En underbart roligt kväll som kommer finnas kvar länge i våra hjärtan. Det finns så mycket att glädjas åt och att skratta åt, och delad glädje ÄR dubbel glädje. Det fick vi bevisat ikväll.

Skratta på!

Jag ler fortfarande. :)

Alla är värda ett sånt tillfälle

I julas såg jag och min älskling "The Holiday" med Cameron Diaz och några till. Jag har hört olika åsikter om filmen som sådan, men det finns en scen som fastnade. Det är när den gamle mannen efter lång och gedigen förberedelse öppnar dörrarna intill rummet där det sitter hundratals människor som väntar att få hylla honom och det han gjort i sitt liv. Stråkarna spelar (tror jag iaf) för glatta livet, alla reser sig upp och applåderar, mannen kliver rörd och stolt upp på scenen och tar emot folkets jubel. (Se filmen, jag hittar inte klippet på YouTube.)

Just den där känslan som han har just då; "jag har gjort någonting fantastiskt och det tycker dessa också", och alla som hyllar, just Det önskar jag att ALLA människor skulle få uppleva någon gång i livet. Vi gör alla så mycket bra i våra liv, i stort och smått, och är värda folkets jubel lite då och då. Vad tycker du? Låt oss jubla lite åt varandra lite oftare!

Anledningen till att jag kom att tänka på det var att jag läste ett inlägg av Humanistmorsan. (Jaaa, jag har äntligen lärt mig hur man gör direktlänkar!) Klicka på länken och kolla in ett praktexempel på vad jag menar!

Titta på det, njut och jubla. Kom ihåg att jubla lite åt dem du har närmast. Och glöm inte bort dig själv, du är värd lite jubel du med.

Man ser det man vill se

Den lille pojken ser plötsligt något som glittrar i höstsolen. Av detta glitter börjar benen springa och hoppa av glädje. Armarna vevar i eufori. Munnen skrattar högt. Ögonen glittrar i kapp med solen. Där är det igen! Han springer ännu fortare av ren och skär lycka. Han vet att något fantastiskt väntar. Något som är underbart att känna, höra och uppleva. Nu är han snart där. Bara några steg till för att nå denna lycksalighet. Alldeles inom räckhåll finns promenadens höjdpunkt. Han tar det sista steget och... lyfts helt oväntat upp av mammans armar och hör en barsk röst som säger: "Nej, Benjamin!" Förtvivlan fyller nu den lille gossens inre. Han förstår ingenting. Han var ju så nära. Färden dit hade ju gått så bra, inte snubblat någon endaste gång. Hela hans existens hade detta glitter som mål, och nu är det utom räckhåll. Med gråt och tandagnisslan ser han den underbara erfarenheten försvinna i fjärran. Han undrar varför han inte får bli ett med detta underbara.

Han hade ju sett hur lycka såg ut!

Mamma hade sett en vattenpöl.

Dagens kommentar

Hörde på P1 ett inslag om Maglarps Nya Kyrka som nu ska rivas, efter 30 års juridiska tvister. Slutkommentaren kom från en riktig skåning, som på den bredaste skånskan ni kan tänka er, svarade journalisten på varför det är så få människor som idag tror på Gud.

"Jamen, de har ju slutat med kristendom i skolan. Det gör ju att en hel generation växer upp och inte tror på Gud. Vad ska de då säga när de träffar Honom?!"

Störtskön och mycket tankvärd kommentar!
Vad ska du säga när du träffar Honom? Nåt att tänka på...

Inget ont som inte har nåt gott med sig

Daniel är iväg på sin första veckolånga resa för nya jobbet. Matilda tycker inte riktigt om när mor eller far måste åka iväg. Efter en lång ramsa som lät så här: "Du får inte åka, du får inte åka, du får inte åka, osv..." (lägg till barnagnällsljudet själv), så högg hon av ramsan mitt i ett "du får inte åka", blev tyst en sekund och sa sen:

-Det är förresten bra att pappa åker.
-Jasså, varför då?
-Jo, för om jag drömmer läskigt får jag ju ligga i hans säng brevid dig hela natten!

Det gäller att kunna se solglimtarna i mörkret...:)

Andras bloggar glädjer

En del av er som läser min blogg lämnar ju faktiskt kommentarer då och då (hint, hint till er som inte gör det... kommentarer gör min dag...;)). En som gjort det är min vän Marie (länk i listan - jag vet fortfarande inte hur man gör för att göra direktländar i texten), som visar sig ha en blogg, som visar sig handla om hennes intresse matlagning, som dessutom visar sig innehålla recept! Jag är alltid för att få nya idéer till den ständiga frågan: Vad ska jag laga till middag?? Och minnsann om det inte dessutom fanns ett falukorvsrecept! Hurra.

Jag är ingen korvätare, men barn är barn och så även mina barn. Dvs de äter gärna korv. Så glad i hågen prövade jag hennes korvgryta och alla, jag säger ALLA, åt och var glada. Till och med de som annars är kända för att vara väldigt petiga med maten. Tre kusiner som befann sig hemma hos oss vid middagstid åt också glatt. Så två tummar upp för Maries korvgryta och två tummar upp för bloggare som delar med sig av sitt kunnande, till glädje för mig och andra.

PS. Har ni två barn runt ett och ett halvt vid bordet är det ingen bra idé att servera ris till... Jag överdriver inte när jag säger att det såg ut som ett krig hade utkämpats på köksgolvet - med ris! Tack och lov för dammsugare.

Jag är fast i bloggarna

Det är så roligt att läsa andras bloggar! Ofta blir det att jag går in på andra bloggar och klickar vidare och klickar vidare, och vips (!) har det gått en timme. Och eftersom jag min vana trogen alltid börjar försent på kvällen med detta (men när ska jag annars göra det??) så blir det alltid försent att skriva ett inlägg.

Men jag kan inte låta bli. Jag menar, vem kan låta bli att glädjas åt någons grav-test som ÄNTLIGEN blivit positivt (har ingen aning om vem hon är, men hon var tre bloggar bort), eller titta på någons mycket sneda Paris-kort, eller om någon totalt okänd persons "trevliga heminredning" (fast jag måste säga att den mest var rörig), eller någons super-pyssliga-snygga kort eller scrapsidor, eller läsa om någons problem att välja svenska sånger till en "svensk-grupp" i Canada, ABBA och Carola och sen vad mer?, eller.... Ja, ni kanske fattar. Men det är så roligt.

(Daniels kommentar var just: "Otroligt vad folk fläker ut sig!" Och ja ibland kanske det går till överdrift. Men å andra sidan kan jag sitta här och glädjas över att en kvinna nånstans i världen äntligen fått ett positivt grav-test efter många års längtande. Det hade jag ju inte kunnat gjort annars. :))

Jag måste nog lägga till några fler länkar i min egen länklista för att spara mig lite tid. Som det nu är så måste jag först klicka på nån av mina egna länkar och sen vidare för att hitta mina favvosar. Ja, så får det bli.

Håll till godo att klicka på några fler av mina bloggar jag läser nu och då. (Alltså klicka på valfri länk under rubriken "Andra som bloggar".) Och nej, de står inte i någon inbördes ordning, utan bara på måfå allteftersom jag lagt till dem. (Något jag själv brukar undra över när jag ser andras länklistor.)

Musik gör mig glad

Jag var på en mycket efterlängtad konsert med Ninni Bautista på Mosebacke i måndags. När jag satt där och bara NJÖÖÖÖÖT i fulla drag av en fantastisk sångerska och lika bra bandmedlemmar insåg jag (ännu en gång) att musik kan vara som balsam för själen. Man kan fyllas av härliga minnen och känslor. Glädjas över det stora och lilla man har. Låta kroppen (eller i alla fall själen) slå runt i en lyckodans - för det är så det känns när jag hör bra musik!

Det bästa betyget jag kan ge till en aktivitet är om jag "glömmer" det som varit före och efter. Ni vet, man tänker inte på nåt annat än det som är just NU. Man tar hand om resten sen. Och precis så var det i måndags. Dagen, som i och för sig varit alldeles bra, fanns inte precis då och inte resten av kvällen heller. Bara stunden och musiken alldeles just DÅ.

Och vilken musik sen! Ninni är bäst helt enkelt. Visa, kärleksballad, lite rockigare, disco, you name it och hon sjunger det som om hon aldrig gjort annat. Och om man nån gång vill höra hur man "river av en låt" ska man be henne sjunga en t.ex. Beatles-låt. Sällan har jag hört något så bra avrivet. Och allt det andra. Helt suveränt.

Mer bra musik till folket. Mer Ninni till folket.

Finns det "barnpris" på Operan

Benjamin är inte direkt känd för att sitta still någon längre stund - milt uttryckt. Men även de bästa kan överraska, helt oväntat.

Han hade badat (dvs stått upp och vridit på kranarna, plaskat med benen, hällt ut vatten på golvet, druckit badvatten, illvrålandes blivit duschad i håret och nu upplyft och myser i handduken). Vi satte oss i soffan. Jag slår på TV:n i ett försök att få sitta still en liiiiten stund innan maten ska lagas. Ibland har man nämligen tur och programmet handlar om bilar/motorcyklar eller dylika ting, och Benjamin står åtminstone still i några minuter, dvs jag får sitta ner.

Jag får på 1:an först och det är nån operakonsert som visas. Av nån anledning väljer jag att inte slå över till nästa kanal direkt, utan låter det stå på i kanske 3 sekunder. Och tro't eller ej; Benjamin är fast! Jag skojar inte, jag menar verkligen "fast" som i "sitter still". Han sitter still i en hel KVART i mitt knä och lyssnar, tittar, leder sång med mig och dirigenten, sjunger och tar in musiken. Jag måste upprepa det: i en hel kvart! Det kanske inte låter länge, men tro mig, det är nästan en hel evighet i detta sammanhang.

Så min fråga är: Vet nån om Operan har barnpris på sina årsabbonemang? Det skulle definitivt vara ett kulturalternativ för vår lille grabb.

Dock undrar jag lite om lämpligheten i texterna. Sångerna var nämligen denna gång textade. Passar det för en 16-månaders kille att lyssna till strofer som "....jag kysser dig het med mina läppar", "...jag dansar för dig med passion", "...saknaden av dig får mitt hjärta att brista itu"? Jag är lite tveksam. Men sitter killen still, så varför inte? Dessutom sjungs ju allt på utrikiska.

PS. Om nån inte förstod det, kan jag tillägga att det var suuuuupermysigt. Tänk er själva att sitta med din favoritlillkille i knät och leda sång, skratta, mysa, sjunga och bara vara. Han e' för go' den lille killen. Och kanske en framtida Placido Domingo (som var en av sångarna), vem vet?

Prisa nässprayens uppfinnare!

Kvällen närmar sig så sakteliga, och så även nästäppan. Ni vet hur det känns. För varje andetag får luften mindre och mindre plats att strömma upp i näsan. Det blir tätare och tätare. Men ändå märker man det inte förrän man upptäcker att man går och flämtar genom munnen.

Det är då jag går fram till vårt lilla medicinskåp och finner den lilla, men ack så användbara, vita flaskan med blå etikett: NÄSSPRAYEN! Två duschar i ena näsborren, två i den andra, vänta en liten stund och sen ANDAS!

Frid över livet och välbehag till alla.

När jag dör ska jag personligen leta rätt på nässprayens uppfinnare och varmt trycka hans/hennes hand och säga tack. Nån mer som hänger med?

Pojkar är blåa, flickor är rosa

Pojke - blir hysterisk i leksaksaffär för att bilarna sitter fast i kartongerna
Flicka - blir hysterisk i leksaksaffär för att dockorna sitter fast i kartongerna

Pojke - drar dockvagnen i lekparken som ett terrängfordon "Kan den rulla utför berget?!"
Flicka - drar dockvagnen i lekparken som en barnvagn "Nu sover min bebis!"

Pojke - står hänförd brevid en grannes moppe och gör motortrogna ljud i fem minuter
Flicka - springer förbi moppe utan att ens registrera den

Pojke - ser ut som om han kommit till himlen när moppen startar
Flicka - håller för öronen och börjar gråta när moppen startar

Pojke - ser varenda lastbil/motorcykel/buss inom en kilometers radie när vi åker bil/vagn
Flicka - sjunger sånger med mamma när vi åker bil/vagn

Pojke - ligger på golvet och drar en bil fram och tillbaka
Flicka - sitter på golvet och vaggar sin docka fram och tillbaka

Det bara är så!
Och tur är det.

Spännande utmaning

Jag har blivit utmanad av Pernilla (Mitt i livet-länken här brevid) på en väldigt annorlunda men rolig utmaning. Jag ska skriva om "När jag var liten…". Här är reglerna för utmaningen:

Fundera ut ett ämne som du vill att någon ska skriva om och/eller fotografera.
Välj ut cirka fem bloggare som du tror skulle vilja skriva om ämnet och tala om att de är utmanade.
Längst ned i inlägget klistrar du in listan över tidigare ämnen.
Du som blir utmanad får skriva så långt eller kort du vill om ämnet. Du kan skriva och/eller fotografera. Du får välja fem nya bloggare, men fler eller färre går också bra. Har du blivit utmanad flera gånger får du välja det ämne du tycker är roligast och skriva om det.

Mitt ämne är: "Just då var jag verkligen lycklig..."

Och de jag utmanar att skriva om "Just då var jag verkligen lycklig..." är:

Johanna (Höglunds Kinaresa)
Katrin (Ville och Saga-mamman)
Rebecca (Min saga)
Maria (en bekant jag hittat i bloggsfären www.vitez.blogg.se)

(Kan fler börja blogga så jag kan utmana fler nära vänner, tack. Och kan nån lära mig hur man gör länkar på en Mac? Jag kan inte!!)

Lista över tidigare ämnen:"Ett sommarminne""Första gången...""Mina drömmar…"När jag var liten"

Här kommer mitt bidrag:

När jag var liten var min värld fylld av bröder. Den ena vildare än den andra. Jag var en riktig flick-flicka med dockor, prinsesskronor, lila och rosa. Dessutom blyg och rädd för det mesta. Det passade ju liksom inte in med pojkmentaliteten... Men jag har en väldigt pedagogisk mor som insåg just det. Hon hittade på en liten melodisnutt som vi brukade sjunga vid tillfällen som blev sådär...väldigt grabbiga. Melodin kan ni ju inte få skriven här, men texten löd: "Livet är fullt av brorsor som sabbar allt man gör!"

Nu kanske detta låter väldigt deprimerande, men så är inte fallet. I och med denna lilla snutt som vi sjöng med glimten i ögat var det hon och jag mot resten, och jag fick bekräftelse på att den lilla flick-flickan jag var. Och minsann älskade jag mina bröder innerligt och hjärtligt och gör så än idag!

När jag sedan var nästan 10 år uppfylldes mina önskningar och det kom en liten syster! Och sen efter tre år en till! (Ja, vi är rätt många - 7 st faktiskt, varav 6 lever.) Ni kan ju ana min tillfredställelse. I många år var jag väl mer extra-mamma än syster, men allteftersom åren gått så har vi kommit varandra "närmare" i ålder. Och jag har två egna SYSTRAR som jag alltid älskat innerligt och hjärtligt.

Det är nåt visst med syskon. Det är en förunderligt härlig företeelse som kan ge en mycket glädje och kärlek!

Väntans tid är ÖVER!!!!

Haaaalleluja! Haaaaalleluja! (Ni hör väl att det är Händels Messias-kören som sjunger?!)

Daniel ÄR rätt man för jobbet. "It was a no-brainer to decide that you were the one for the job." Från och med den 1 sept är Daniel välkommen att börja jobba för dem. Hurra! Undrens tid är inte förbi.

Så vem vet, nu kanske vi vet var pengarna ska komma ifrån varje månad, under en tid längre än ett halvår i taget... Det känns som en så ovanlig tanke att jag knappt vågar tro på den än. Men Daniel säger att det är sant, så jag kan ju inte göra annat än att tro honom.

Halle-e-juuu-aaaa! (Det var slut-hallelujat).

I väntans tider

Nej, jag är sannerligen inte gravid! Däremot VÄÄÄÄÄNTAR vi på besked om ett jobb som Daniel sökt. Tycker ni som vi, att de borde ha kunnat bestämma sig om Daniel är rätt man för jobbet efter FEM intervjuer med olika medarbetare. Vi vet inte vad vi ska tro längre. Det började med en intervju med rekryteringsfirman och två till med företaget, som blev tre intervjuer, som blev till fyra, som blev fem! Och idag kom chefen som bestämmer tillbaka från semester, men än så länge inget besked.

Än så länge väljer vi att tolka antalet intervjuer positivt. Dock undrar jag hur länge man kan vänta innan man spricker. Det känns som om jag varit på bristningsgränsen sen i maj... Så tydligen kan man expandera betydligt mer än man tror! Men denna vecka måste nånting hända. Pappaledighetsdagarna är slut nästa vecka...

En kväll hemma hos oss

Benjamin drar fram över köksgolvet, marscherandes med höga knän (kan han ens sånt?) och skriker i takt. Då har han duschat två gånger på mindre än 23 minuter. Första gången pga av en kissolycka i matstolen, andra gången pga en o'boy-olycka över hela magen, blöjan, ben och golv. Nu skriker han som en stucken gris av trötthet och ilska över att pappa inte plockar upp honom NUUUUU på en gång.

Matilda som lyckats duscha och under högljudda vrål fått ögonen fulla med tvål - avvärjt av mors vana hand, står nu i sitt rum och kvittrar av lycka, högre och högre så att lillebror överröstas: TITTA VILKEN FIN TURBAN JAG KAN GÖRA!!!!

Olivia som också duschat och under högljudda skrik fått tvål i ögonen - avvärjt av mors vana hand, står nu i badrummet och sjunger av hjärtats hela livslust: ...JAG VILL JU VARA LIKA REN SOM JORDEN EFTER REGN!!!!...

Daniel och jag tittar på varandra över det nersölade kvällsmatsbordet med skrikande och sjungade barn i öronen, funderar vilken överlevnadsstrategi vi ska ta till just i detta nu. Bestämmer oss med en gemensam blick och SKRATTAR.

Vad annat kan man göra?

På semester

Om det nu fortfarande är någon som läser min blogg - efter att jag inte bloggat på mer än 2 veckor - så kan jag bara säga att jag tagit semester. Vi bor på landet och kommer ALDRIG hem. Jo, kanske till skolstarten, eftersom Olivia säger minst en gång varje dag att "när jag börjar skolan efter sommaren är jag en ETTA". Och eftersom jag är en sån god mor så är vi väl hemma då... Dessutom är det väl lag på det va'? Vad händer egentligen om man inte kommer till skolan pga av att mamman inte vill åka hem från landet? Nej, det är bäst att vara hemma då. Men tills dess (eller kanske liiiite tidigare) är vi här!

Och varför ska man vara nån annanstans? Här ligger vattnet precis vid huset. Vill nån bada eller åka båt är det bara att gå i. Vill nån få kakor av mormor är det bara att fråga. Vill nån åka båt med morfar och köpa glass är det bara att åka. Är det nån som vill bara göra ingenting är det bara att börja. Livet är toppen! När dessutom solen lyser är det fulländat. Om nån någon dag saknar solen kan ni läsa på www.pillerillmittilivet.blogspot.com ett underbart brev till solen.

Fram för mer sommar!

Sommarens utmaning: Lys!

I DN härom morgonen hittade jag följande utdrag. Ta dig en liten stund och läs igenom det. Det är oerhört tankvärt! Och sen låter vi alla våra ljus lysa - för varandras skull.

"Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss; skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande?
Egentligen , hur kan vi undgå att vara det?
Du är ett barn av Gud.
Att du spelar liten gör inte världen bättre.
Det ligger inget stort i att krympa , så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra. Vi föddes till att förverkliga Guds härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss – den finns i alla.
Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedelbart andra tillåtelse att göra detsamma.
När vi gjort oss fria från vår egen rädsla gör vår närvaro andra automatiskt fria."

Hämtat ur det tal som Nelson Mandela höll när han blev det fria Sydafrikas första president. Orden är inspirerade av den amerikanske författaren och föreläsaren Marianne Williamsson.

Ja, det är fantastiskt klokt sagt! Sätt igång och lys!

Man kan var rik på olika sätt

Semester är ljuvliga saker! Det är nåt visst att få gå på en alldeles vit sandstrand som sträcker sig långt bort mot horisonten, alldeles brevid ligger de gräsbevuxna sanddynorna, solen lyser ner med det där speciella ljuset från en klarblå himmel och vågorna slår in mot stranden. Där gick vi, jag och min lille son, alldeles själva en morgon och vi upptäckte hur det känns när vattnet slår in över fötterna. Åh, vad spännande. Efter en liten stund kunde jag inte bärga mig längre. Jag var tvungen att ta några glädjeskutt i vågorna och skratta mot livet.

Senare var vi hela familjen i vattnet och njöt allihop. Benjamin skrattade oavbrutet en hel timme över att få känna vattnet stänka åt alla håll när man springer genom det. Matilda hittade en ny favoritlek (samma som min i barndomen): att hoppa över vågorna. Olivia hoppade, busade och njöt av att finnas. I sådana tillfällen är man rik!

Lite bilder på våra rikedomar

Vi flyger!

Lycka!

Liv!

Vacker!

Fyra härliga solglimtar just ikväll

* Matilda har strålande lycklig fyllt fem år och nu äntligen (hon har väntat i hela fem dagar) firats med sång, glass och paket på VUXENKALASET. Mycket viktigt att säga det med stora bokstäver. De vuxna är kusiner, mor-och farföräldrar, mostrar, fastrar, etc.
Det har varit så underbart att detta år se vår annars lite tillbakadragna-i-stora-sammanhang-tjej sprudlande stå i mitten av all uppmärksamhet och bara suga i sig. Mår barn bra, mår mamma bra (och kanske till och med bättre).

* Sommaren är här och jag har återupptäckt och konstaterar högt att jag älskar sommarkvällar. Att få gå ut i vår frimärksstora trädgård och vattna våra små rabatter och blomlådor med vattenkannan och vattenspridaren i högsta hugg gör mig helt enkelt lycklig. Tro nu inte att jag äger ett stort trädgårdsintresse. Daniel är den som tänker, gräver, planterar, planterar om, etc. Min lott är helt enkelt att vattna. Och det gör jag så gärna. Jag är så nöjd och lycklig att barfota gå runt vårt hus och känna ljumma sommarvindar på armar och ben.

* I och med det roliga bröllopet i Köpenhamn så får vi anledning att köra söderut i landet, och till med utomlands, ända till Danmark! Jag vet att det inte är så långt bort, men just nu känns det så underbart roligt att få komma bort på en minisemester och se nåt annat än vårt kära hus och välkända gator.

* Eftersom vi åker förbi Burlöv (lite norr om Malmö och 61,8 mil härifrån - har kollat det på Eniro) kan vi åka förbi Triumphs affär där och plocka upp ett badlinne till mig som är totalt slut i hela Stockholm. Jag kan ärligt säga att jag ALDRIG åkt 61,8 mil för att köpa nåt. Men nu när vi ändå faktiskt har vägarna förbi... Och den snälla, snälla tjejen i affären lovade att hålla den till mig till på fredag. Coolt va´? Tänk att nåt så enkelt kan göra mig så glad. Men tillräckligt långa badlinnen med "inbyggd" BH som dessutom sitter bra är svåra att hitta. Ibland måste man helt enkelt åka genom halva landet. :)

Ja, ja...

För att kompensera de två tidigare kvällarna brydde han sig inte ens om att somna ikväll. Istället skrek låg han och grät lääääänge (säger jag hur länge låter det hemskt) och sen övergick det till fullständig hysteri och då fick han komma upp. Detta hände två gånger dessutom...

Men nu har jag lagt honom igen och han har varit tyst exakt 9 minuter, m.a.o. sover han sött! Och klockan är 22.45... Och nu ska jag gå och borsta tänderna ifred!

Go´natt!

PS. Men passa er vad söt han är, den lille älsklige kvällsterroristen! :)

Ögonblick som sparas i hjärtat

Efter två barn tror man att man fattar hur man gör för att få barn att sova. Sen kom Benjamin och han var inte som de... Mycket tankverksamhet och huvudbry har gått åt till att försöka lösa mysteriet "barnet som inte vill somna".

Den mest svårlösta biten i pusslet är att på kvällen somnar han i lagom tid, men vaknar ALLTID efter 40 minuter och då fullständigt hysterisk. Eftersom napp inte är nåt han förstår och magen efter 40 min fortfarande är full av välling, så det inte går att trycka ner nåt mer, och han är okontaktbar, finns ingen annan råd än att ta upp honom... Sen lallar han runt, trevligare än nånsin och leker för sig själv (!) i typ en och en halv, två timmar. Kul att ha en glad kille, men otroligt irriterande att aldrig få möjlighet att få sitta ner utan barn förrän 22-2230!

Men under har inte slutat ske! Igår kväll tog jag upp honom som vanligt och väldigt lugnt sätter mig i soffan och letar fram ett program som råkade handla om båtar, dvs vatten, dvs hela hans uppmärksamhet riktas dit. Han sitter still (!) brevid mig och när gråten lugnat sig och den förlösande "nu-är-gråten-slut"-sucken kommit tar jag honom lugnt tillbaka till sin säng och han går med på att läggas ner, utan att bli hysterisk igen, och somnar! Och detta efter bara 10 min!

Ikväll toppades det hela med att jag inte ens behövde gå ur rummet. Han var inte ens hysterisk, utan nöjde sig med att gråta lite lugnt i jämförelse med alla andra gånger (dvs han behöver inte knocka sig själv och mig genom att dunka huvudet fram och tillbaka, inte kasta sig ner mot golvet, sträcka sig efter dörren så jag nästan tappar honom, ålar sig inte ur armarna, etc). När han mot alla odds tystnat med huvudet på min axel, satte jag mig på sängkanten och vaggade honom till tonerna av "Sov du lilla videung", något som heller aldrig förr skett, eftersom så fort någon sjunger måste han dansa med och det vill han inte när han är hysterisk, vilket leder till än mer gråt och hysteri. Men nu sitter vi mage mot mage, och hans små armar kramar mig och lugnet runt oss är fysiskt kännbart. Efter tre nynningsverser vågar jag knappt andas, för då kanske förtrollningen bryts. Men jag fattar mod, lägger ner honom i sängen, stoppar om honom och han somnar lugnt.

Utanför kan ett krig ha rasat, men just då är det bara VI i hela världen och ingen annan. Allt är förlåtet och allt är bara kärlek och lycka. Just då finns inga problem i världen som är värda att oroa sig för, inga bekymmer som tynger. Just i det nuet har själen ro, sinnet frid och hjärtat svämmar över av kärlek. Allt är väl.

Det, mina vänner, är ögonblick som sparas i hjärtat.

Det finns solskensdagar!

Jag vill bara säga att idag har varit en bra dag!

Det är förunderligt härligt hur Herren kan hjälpa en i ens kall. Det är så coolt när bitarna läggs på plats och inspirationen flödar och man vågar handla därefter. Det blir så bra.

Det är så förunderligt härligt hur det finns fantastiska människor runtomkring en som man får lära känna och ge/få stöd och hjälp och kärlek. Det blir så bra.

Det är så förunderligt härligt hur bra man kan få må ibland, när molnen på ens himmel, åtminstone för en dag, har dragit förbi. Det blir så bra.

Det är så förunderligt härligt hur lätt allting kan bli när solen lyser och man orkar. Det blir så bra.

Det är så förunderligt härligt hur välsignad man kan vara mitt i allt livet! Det blir så bra.

Nån som håller med idag!?

Vad mycket dumt det finns på TV

Idag har jag varit magsjuk. Yiack! (Men det går inte att överskatta lättnadskänslan man får efter att ha suttit med huvudet i toalettstolen.) Så mycket av min dag har ägnats åt den ofattbara lyxen (som dock är svår att njuta av när man inte ätit på alldeles för länge) att läsa en bok och se på TV.

Efter några timmar blir det rätt trist det också. ALLT är likadant. En snyggt producerad show med snygga människor som beter sig så roligt/perfekt/korkat som ingen gör i verkligheten. En smårolig kock som i flashiga vinklar ringlar olivolja över den perfekt upplagda salladen och enkelt toppat med lättstekta kammusslor (vem slänger ihop sånt en vardagskväll egentligen?). En stackars människa som inte får sluta prata förrän hennes 25 minuter långa program är över och någon har fått "25000 in på kontot idag". En svettig man ute i ödemarken försöker se avslappnad ut framför ett gäng galna apor som hittat sin fristad i en engelsmans park för nyligen upphittade apor. (Jag vet; det är fascinerande, och inte minst viktigt, med djur och natur, men erkänn att det finns en viss överrepresentation av rädda-aporna-program!)

Men så zappar jag förbi Kunskapskanalen. Och minsann, helt otippat, finner jag ett program (visserligen hippt animerat emellanåt) om intelligent design. Va´? Ett program som faktiskt handlade om nåt OCH var intressant, på en och samma gång! Och detta på Kunskapskanalen! Jag tillhör annars de som ratat K-kanalen, för det är så TRIST. Men efter alla exakt likadana program kändes det riktigt uppfriskande att lära sig nåt och få använda de små grå.

Är det vuxenpoäng för sånt? I så fall skaffade jag några såna idag - trots magsjuka. Men fram för mer annorlunda program.

Oj, en tanke slog mig just: Det kanske finns en poäng med public service ändå! Ännu fler vuxenpoäng...

Mors dag är bra och vi ska lära oss danska!

Att först få sova länge och sen få vakna av tre små lyckliga barn och en man, alla sjungandes med frukostbricka (inklusive färska jordgubbar!!) gör vilken mamma som helst glad. Små barn är mysiga och stora barn likaså, för då kan de diktera för pappan vad han ska skriva på kortet till mamman! Gullungar. Jag kan inte annat än älska dem. Och sen en härlig familje/släktlunch av alla pappor för alla mammor. Härligt.
(Dessvärre missade min egen pappa lunchen tack vare SAS-strejken...)

Och nu till den största och roligaste nyheten: Min kära svägerska Stephanie och hennes Robert är nu officiellt FÖRLOVADE! Så nu stundar bröllop i Köpenhamns tempel. Lycka och hurra. Eller som en annan svägerska säger: "Happy joy!" (Underbart uttryck va?) Så som sagt, nu måste vi lära oss att förstå danska - eftersom Robert är dansk om ingen fattade det!

Jag HAR gjort försök genom åren till att förstå detta broderstungomål, men misslyckats kapitalt och generad fått fortsätta konversationen på engelska... Men nu blåser nya vindar i vårt hem och jag gör mitt bästa för att förstå vår nyaste och käre svåger. Som tur är är han en god man och talar långsamt när språkförbistringen blir för stor. Och faktiskt går det bättre än jag trodde. Så ge mig ett litet tag så ska jag nog fixa det. Men det är mycket kärt besvär för något så underbart roligt. Så välkommen Robert och hela det danska språket till vår familj. Vi är sååå glada.

Världen är så stor, så stor

När man väntar på att middagen ska koka färdigt kan man roa sig med denna karta. Det finns MYCKET kvar att se. Kul va´? Klicka på rutan under världen och se hur mycket du har kvar att se.

Hemafton

Visionen: familjen samlad runt bordet i gemytlig stämning. Mor ger vackert förbered lektion. Barnen, far och mor diskuterar evangeliets rikedomar och vittnesbörd skapas och stärks i fullständig harmoni med Anden.

Verkligheten (ibland): På golvet sitter en lillebror som skriker hysteriskt, trots en fars ihärdiga försök att roa med leksakerna. Systrarna sitter troget vid bordet och försöker höra vad mor säger. Efter några minuter har båda tröttnat. Syster 1 beklagar sig högljutt ännu en gång över att syster 2 minsann fått lägga ut två bilder på raken och avslutar inlägget med gråt. Syster 2 gråter/surar hon också av någon annan obegriplig anledning . Mor försöker hålla humöret uppe och komma ihåg vad det var för tanke med lektionen egentligen. Ja, visst ja, lektionen skulle handla om vördnad och avslutas med att hela familjen skulle lära sig den i sammanhanget mycket passande sången: "Vördnad är kärlek" ...

Att ha hemafton är ibland som att styra en fullriggad femmastare (finns det segelbåtar med fem master? Vi är i alla fall fem personer i vår familj) genom en storm - med alldeles för litet roder!

Men skam den som ger sig: vi kan sjunga sången hjälpligt nu i alla fall. Och poängen om att vördnad är en känsla och inte bara att sitta stilla kom fram - innan alla tre grät...

En stund i soffan med vänner

Medan jag suttit i soffan och tittat på House för att vänta på att Benjamin ska komma på att han verkligen är jättetrött och sluta prata, sjunga, smågnälla i sängen, har jag samtidigt umgåtts med mina vänner - på deras bloggar! Det är verkligen jättekul att få reda på hur vänner mår och vad de gör, och detta utan att hålla i telefonen (för ibland är man så trött att man inte orkar ringa). Är det nån fler som läser här och bloggar och jag inte har din adress. Säg till. Det är så kul att läsa om hur du mår.

Själv har jag haft en (halv)dag på stan med vår stora tjej. Konstigt att ha en sån stor tjej redan. Först kollade vi upp att hennes f.d. brutna fotled växer bra - tänk vad bra sjukvården ändå är i Sverige. Sen fick jag fästingsspruta och det var sedan dags för lunch. Jag tyckte en 10-kr hamburgare kunde duga. Men inte min lilla glamour-Olivia. "Vi kan väl gå på restaurang! Jag har ALDRIG varit på restaurang... med dig." Som tur var har hon inte så höga krav! Panini (mack- och salladställe) var en oerhörd lyx, och att sedan få sitta på Konserthustrappan i solskenet kunde göra vem som helst lycklig.

Sen väntade PANDURO. Jag har fått ett barn som ÄLSKAR att pyssla. Stackars barn. Med en mamma som klarar max en halvtimme pyssel och sen måste det vara klart, annars börjar det klia i huvudet eller nåt. Men den halvtimmen är icke att föringa - då tycker jag att det är roligt, men sen... Och nej, vi äger inte X antal tusen kr att lägga på pysselsaker - till Olivias stora besvikelse. Mina pedagogiska försök till att förklara detta innan inträdet i affären ska till nästa gång utvecklas till kontanter i handen. En 6-åring greppar tydligen inte helt kontokortkonceptet... Men pyssel inhandlades: omålade träbokstäver som stavade hennes och Matildas namn plus färger att måla dem med, för att sen sättas upp på sänggaveln. Lagom pris och pysseltid (enligt mamma) och JÄTTEROLIGT (enligt Olivia).

Sen skulle vi inhandla nya gympadojjor - historiskt i sig eftersom vi annars är trogna kunder på secondhand/klädbytardagar/goda vänners generositet. Släpp in en 6-åring som älskar vackra saker och med en beslutsångest ärvd av två föräldrar, i en skoaffär där hon ska få VÄLJA nya skor on a budget... Upplagt för besvikelse igen... Men till slut lyckades vi hitta ett par skor som vi båda kunde enas om. Lagom pris (enligt mamma) och JÄTTESNYGGA (enligt Olivia - och mamma).

Men allt som allt var vi nöjda med dagen. För att göra henne helt lycklig satt vi på bussen hem och drömde om alla affärer vi ville ha och gå in och hämta grejer i när vi vill. Pysselaffär, bokaffär, skoaffär, klädaffär, mataffär (för det är ju bra att ha ändå), simhall - nej, ett badhus med massa pooler, pappersaffär, baddräktsaffär osv, osv. Fantasi är bra att ha ändå. Hon är för go´.

Men nu sover Benjamin, det inhandlade pysslet (som tog en halvtimme för mamma och och min lika pysselintresserade Matilda att göra och 1 1/2 timme för Olivia, för hon utvecklade idén till nåt mycket bättre) har torkat och jag ska gå och sova.

PS. Jag har behövt lämna in vår kamera på lagning. Det ska ta 2-3 veckor... Jag vet inte hur jag ska klara mig. Tänk om Olivia under tiden föräras Nobelpriset i litteratur, Matilda får en slot på en stand-up scen och Benjamin lär sig göra handvolter på en hand! Hjälp! Hur ska det gå? Nån som kan låna ut en kamera?

Dagens solglimt inne med ösregn utanför

Benjamins nya passion (till min stora lycka) är att läsa böcker. Under högljutt bubbeldaddaprat hämtar han en bok och sätter sig i knät och låter fram nåt som aboslut betyder: "Börja läs nu!" Och sen sitter vi där och härmar kossor, lamm, hästar (avgjort det svåraste ljudet att härma!) och grisar. Hittar han sin favoritbok ingår även struts, kameleont, näbbdjur och lunnefåglar. De hoppar vi raskt över och bläddrar till ko, hund och kattsidan. Ibland undrar man vad pekboksförfattarna tänker på!

Sen hittade vi en nalle som vi fått av Sjökvistarna i form av en nallehund. Den blev genast en favorit efter att vi lärt oss att myyyyysa med den. Han släpade runt den i hela huset och visade den alla favoritplatser: utrymmet mellan fåtöljen och bokhyllan, utrymmet mellan spjälsängen och fåtöljen där. Att klämma sig in där, och även under trappan, är jättespännande. Ännu roligare blir det när mamma frågar "Var är Benjamin?" ungefär tio gånger och sen ger han sig till känna med busglittriga ögon och ett leende som smittar alla.

Efter det hittade han ett papper och en penna. Det fascinerar mig fortfarande att barn kan lära sig saker utan att jag/nån egentligen visat dem. Minsann om han inte sitter där och ritar med pennan fram och tillbaka. Vem visste att han kunde det? Så nu har vi Benjamins första teckning. Väldigt expressiv. Och så oväntat med ett hål i mitten. Jag undrar hur han tänkte då. Absolut en framtida konstnär.

Lyckliga är vi mammor (och pappor för all del) som får vara med våra små telningar. Andra intressen och jobb i all ära, men att sitta på mattan med sin ettåring och se och höra hur han trivs och älskar livet är det inget som slår.

Åsikter kan förändras!

I många år (dvs så länge vi haft barn, i 6 1/2 år...) har jag deklarerat att jag verkligen inte tycker om att sitta i sandlådan och göra sandkakor, gunga barn etc. Jag har helt enkelt tyckt att det är urtrist! Men ibland dyker situationer upp i ens liv så att man får förståelse varför man haft en åsikt och får möjlighet att omvärdera sina åsikter å det djupaste. Just nu heter situationen Benjamin 13 mån!

Anledning till att jag haft åsikten: Jag tycker det ÄR trist och tjejerna har tydligen inte haft samma behov/inte krävt att man ska sitta där på regelbunden basis när de varit runt ett år. De har varit nöjda med att leka inne, eller ute, eller varhelst vi varit. När de blivit lite större har de själva lekt i lekparken utanför vårt köksfönster och jag gjort mina grejer inne. (Jo, jag har gungat dem innan de lärt sig att gör fart själva etc, men ni förstår vad jag menar...)

Anledning till att åsikten omvärderats: Vi har fått Benjamin!
Om han inte får komma ut blir han fullständigt rabiat! Han vrålar, skriker, ålar sig om vi försöker ta upp honom och framförallt dänger huvudet i allt han kommer åt! (Han börjar lära sig att vissa saker gör betydligt mer ont än andra att smälla pannan i.) Det ENDA som hjälper är att så fort som möjligt få på honom ytterkläder och ställa ut honom på trappan så han kan gå till lekparken. Då sprider sig ett lugn över hela honom och väl där kan han sitta stilla (!) och lyckligt hälla med sanden.

Lyckligt barn = lycklig mamma. Alltså tycker jag numera om att vara i lekparken!

Så har du vägarna förbi på eftermiddagen är det bara att komma. Vi är garanterat där - lyckliga!

(Jag återkommer om hur livet blir när han inser att det finns en värld utanför lekparken.)

Olika sorts vänner

En vän delar man livets svåra bitar med.
En annan vän skrattar man ofta med.
En vän har man tillfälle att ofta hjälpa.
En annan vän får man ofta hjälp av.
En vän bara är man tillsammans med.
En annan vän gör man saker med.
En vän delar man vardagen med.
En annan vän träffar man bara på fester.
En vän pratar man ofta med.
En annan vän pratar man sällan med.
En vän finns nära.
En annan vän långt borta.
En del vänner gör man allt det här med.
En del vänner gör man bara några delar med.

Men oavsett vilken sorts vän så blir jag lycklig av vänner.

Doktorn ordinerar

När man vaknar och är tokförkyld, ont i halsen och allmänt smårutten, samtidigt som man hör att alla tre barnen hostar och snörvlar, kan man känna att man inte vill vara med. Men det har definitivt sina mysigheter. Till exempel:

Benjamin är lycklig och go´ för att ha sina systrar hemma hela dagen. Lullar runt och leker, pratar, skrattar och har inte det minsta tråkigt (läs vrålar inte så mycket).

Matilda hittade ett stetoskop och bestämmer att mamma behöver undersökas och lagas ("Ja, men bara om jag får ligga ner."). Olivia blir genast assisterande doktor och mamma placeras i soffan.

Sen får jag bedövningssprutor (sprits), sömnmedicin (låtsasskruvmejsel) så jag inte känner när de opererar magen med strykjärn och skruvmejslar. Lyxig ansiktskräm (slickepott), fixade öron för jag hör visst inte så bra, ryggen undersöks och stryks bra, fötterna lagas genom att kittlas, lite pill här och lite pill där, och minsann om jag inte mår mycket bättre!

Så vid förkylning ordineras tre lyckliga barn (ja, även Benjamin hjälpte till att stryka och banka mamma hel), en soffa, en uppsjö leksaker och köksredskap och en stor dos fantasi. Funkar varje gång.

Saker som gör mitt mammahjärta lyckligt

När 6-åringen efter att ha legat på min arm och berättat om sitt stora problem, vänder sig om och tittar på mig med lyckliga ögon och säger:
"Jag kan inte förstå att allt känns så mycket bättre när man pratat om det!"

När 4 (snart 5)-åringen spontant utbrister efter att ha fått syn på sig själv i spegeln:
"Åhhh, vad gullig jag är!"
Och sen slänger upp ytterdörren och högt ropar till sin syster samtidigt som hon springer ut för att omfamna världen:
"Tjaba´! Visst e´jag gullig, eller hur!"

När 1-åringen tittar på mig och stolt säger:
"Da-da-da-da-da-daaaa, ma-ma."

Lycklig valborg!

Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag tittade ut genom vardagsrumsfönstret och såg det här. Våren är ljuvlig.

Nattliga erfarenheter

Ibland vaknar man upp (bokstavligen) till nya erfarenheter som man inte ens visste om att man kunde få.

En sådan erfarenhet är att du måste ha minst tre extra madrasser i huset. Annars hamnar DU på mattan i vardagsrummet.

Madrass nummer 1: ett barn passar på att kissa på sig under natten, utan att säga nåt om det förrän på morgonen. Då kommer hon stolt ner för trappan och deklarerar hur snyggt hon klarat upp det hela. "Vet du hur jag fixade det? Jag gick in i garderoben och bytte trosor (dvs de helt nerkissade låg kvar på mattan...). Sen la jag ut täcket över det kissiga och la mig ovanpå! Bra va´? Jag blev inge´blöt alls."
Ja, vad annat finns att göra än att berömma henne för uppfinningsrikedomen och sedan (utan att svära!) byta lakan, tvätta lakan, tvätta madrass nr 1 igen...det är nämligen inte första gången kissiga madrasser tvättas i det här huset.

Madrass nr 2: ett yngre barn kan sedan få maginfluensa och spy ner sin madrass fullständigt (för naturligtvis ligger inte den plastade frottén på plats...) Ta (utan att svära!) skrikande, nerspydd, droppande bebis till badrum, duscha bebis, duscha madrass nr 2, torka säng och golv, tvätta lakan/täcke/kudde, bädda nytt, lugna bebis, försäkra sig om att allt kräks är slut, efter en låååååång stund lägga barnet i sängen, lägga sig själv, nästa hinna somna och sedan höra det omisskänliga "PLASK" och gråååååååt.

Madrass nr 3: Ta (utan att svära nu heller) skrikande, nerspydd droppande bebis till badrum, duscha av bebis, duscha madrass nr 3, torka säng och golv, tvätta lakan/täcke/kudde, bädda nytt, lugna bebis, försäkra sig om att allt kräks är slut, efter en låååååång stund lägga barnet i ...ja, vart då?

Så då står du där mitt i natten, i vårt inte alltför stora badrum, med 1 st nerkissad vanligt stor madrass, 1 st nerspydd spjälsängsmadrass och 1 st nerspydd liten barnmadrass som vi haft under sängen för eventuella nattvandrande barn. Vågar du lägga kräkandes barn i din egen säng, med noll möjligheter att tvätta även den i badkaret? Nej. Får du plats på den andra lilla barnmadrassen som ligger under sängen? Nej. Vågar du lägga dig i soffan med kräkandes barn? Nej.

Svaret blir att ta den andra lilla barnmadrassen under sängen, lägga äldsta barnet (som varken spytt eller kissat på sig) på den, ta hennes stora madrass och lägga den och dig själv på vardagsrumsgolvet med bebis på dubbelvikt täcke brevid. Och allt detta innan kl 0200 på natten. (Sen kan man som bebis pröva mammas reflexer i sömnen genom att kräkas galla några gånger i timmen. Bara för att se om hon hinner få av en från täcket innan gallan landar. Gick rätt hyfsat och vid 0430-snåret ville även bebis sova.)

Så skaffar du fler än ett barn måste du ha minst tre extra madrasser i huset. Annars riskerar DU att hamna på mattan - utan madrass.

PS. Är det för övrigt nån som har nåt knep hur man får skumgummimadrasser torra under tre dygn? Vi har inte lyckats än i alla fall. Men rena är de.

I väntan på the the top shot job...

I många år har vi haft vårt egna, mycket skämtsamma, ordspråk här hemma "När du får ditt top shot job, då..." och så får man fylla i med valfri önskan. Något som kan roa och uppmuntra emellanåt. I sin hängivna strävan att hitta detta top shot job (som egentligen stavas tåpp sjchått jåbb) söker min man med ljus och lykta på internet. Och vem vet, målet kanske finns i sikte snart. För hoppets ljus börjar sannerligen lysa när man hittar dessa jobberbjudanden:

Marknadsförare på älgskadefondsföreningen med lokalisering i Åshede
- vad i hela världen gör man där?? Står vid vägkanten med plakat "Vi är älgskadade"? Och Daniels uppgift blir att se till att typsnitten är uppdaterade och färgerna ser bra ut.

Vill du arbeta med internationella kontakter? Trelleborg ISP Nordic & Baltic, säljer ett brett sortiment industriförnödenhetsprodukter i form av slang, gummiduk, gummimattor, antivibrationselement mm
- låter inte det frestande? "Men om du köper 200 gummimattor nu slänger jag in ett gäng antivibrationselement gratis?" Tänk att få lära sig vad det heter på 7 språk.

Eller varför inte söka favoriten:
konditorsbiträde i Helsningborg!
- jag kan riktigt se Daniel stå där bakom disken, solen strålar in genom fönstret och Agda Larsson kommer in och undrar om de gulliga marispankaninerna är den nye konditorsbiträdets förtjänst.

HAHAHAHAHA!!! Jag har skrattat så jag gråtit (bokstavligen). Om nu någon har personliga kontakter med någon av dessa ovannämnda jobb så ber jag om ursäkt för mitt ohyggliga skrattande. Föreningen/företagen gör säkerligen mycket gott.Det är bara det att jag i mitt huvud klistrat in Daniel i dessa sammanhang och fått mig ett gott skratt. (Så idén med bloggen verkar funka.)

Är det däremot någon som har ett jobb där man kan klistra in Daniel så hör av er. Alla svar beaktas, även reklamutdelare i Hässelby.

Ett till inlägg och en fråga...

Är det nån som vet hur man får klockan på inläggen rätt? Har vi inte västeuropeisk sommartid i vårt land? Tydligen inte eftersom inläggen visar att klockan är 21-nånting, när den i själva verket är 22-nånting. Nån som vet hur man gör??

(Å andra sidan så är klockan inte alltför sent då, något som gynnar mitt ständigt dåliga samvete att jag aldrig går och lägger mig i tid.)

Min första blogg

Som seden bjuder när jag ska skriva nåt är klockan alltid försent. Men jag vill bara meddela dagens garv:

Gubbängens kapell har sedan ett antal år tillbaka fyra handikappsparkeringar (räkna antalet konsonanter i följd i det ordet!). Något som jag och säkerligen alla med mig stödjer. Det vi däremot undrat över är antalet. Varför 4 av totalt ca 15 st parkeringsrutor?

Men ikväll har jag fått svaret. Det är för att gravida mammor (och tro mig, de är många i vår församling!!) ska få gott om utrymme att komma ur bilen. Ungefär som ICA Maxi:s familjeparkering.

När jag försenad kommer till kvällens möten möter mig denna syn: Sju bilar står fint parkerade inom vars och ens parkeringsruta. I mitten av denna bilrad står en vit Volvo 945 i eget majestät, perfekt parkerad med parkeringsrutans linje EXAKT under bilen. Således kan bilens ägarinna, som är synnerligen höggravid, enkelt svänga sina svällda ben ur bilen och graciöst kliva ur, utan att riskera grannens billack. Ursmart. Jag kan inte säga annat.

Tack familjen H för detta asgarv i kvällens timma. Jag har äntligen förstått.

(Undrar bara vad som händer på söndag om alla de övriga 7 som är gravida gör likadant...;))

Go'natt!