Åsikter kan förändras!

I många år (dvs så länge vi haft barn, i 6 1/2 år...) har jag deklarerat att jag verkligen inte tycker om att sitta i sandlådan och göra sandkakor, gunga barn etc. Jag har helt enkelt tyckt att det är urtrist! Men ibland dyker situationer upp i ens liv så att man får förståelse varför man haft en åsikt och får möjlighet att omvärdera sina åsikter å det djupaste. Just nu heter situationen Benjamin 13 mån!

Anledning till att jag haft åsikten: Jag tycker det ÄR trist och tjejerna har tydligen inte haft samma behov/inte krävt att man ska sitta där på regelbunden basis när de varit runt ett år. De har varit nöjda med att leka inne, eller ute, eller varhelst vi varit. När de blivit lite större har de själva lekt i lekparken utanför vårt köksfönster och jag gjort mina grejer inne. (Jo, jag har gungat dem innan de lärt sig att gör fart själva etc, men ni förstår vad jag menar...)

Anledning till att åsikten omvärderats: Vi har fått Benjamin!
Om han inte får komma ut blir han fullständigt rabiat! Han vrålar, skriker, ålar sig om vi försöker ta upp honom och framförallt dänger huvudet i allt han kommer åt! (Han börjar lära sig att vissa saker gör betydligt mer ont än andra att smälla pannan i.) Det ENDA som hjälper är att så fort som möjligt få på honom ytterkläder och ställa ut honom på trappan så han kan gå till lekparken. Då sprider sig ett lugn över hela honom och väl där kan han sitta stilla (!) och lyckligt hälla med sanden.

Lyckligt barn = lycklig mamma. Alltså tycker jag numera om att vara i lekparken!

Så har du vägarna förbi på eftermiddagen är det bara att komma. Vi är garanterat där - lyckliga!

(Jag återkommer om hur livet blir när han inser att det finns en värld utanför lekparken.)