torsdag 10 maj 2007

Åsikter kan förändras!

I många år (dvs så länge vi haft barn, i 6 1/2 år...) har jag deklarerat att jag verkligen inte tycker om att sitta i sandlådan och göra sandkakor, gunga barn etc. Jag har helt enkelt tyckt att det är urtrist! Men ibland dyker situationer upp i ens liv så att man får förståelse varför man haft en åsikt och får möjlighet att omvärdera sina åsikter å det djupaste. Just nu heter situationen Benjamin 13 mån!

Anledning till att jag haft åsikten: Jag tycker det ÄR trist och tjejerna har tydligen inte haft samma behov/inte krävt att man ska sitta där på regelbunden basis när de varit runt ett år. De har varit nöjda med att leka inne, eller ute, eller varhelst vi varit. När de blivit lite större har de själva lekt i lekparken utanför vårt köksfönster och jag gjort mina grejer inne. (Jo, jag har gungat dem innan de lärt sig att gör fart själva etc, men ni förstår vad jag menar...)

Anledning till att åsikten omvärderats: Vi har fått Benjamin!
Om han inte får komma ut blir han fullständigt rabiat! Han vrålar, skriker, ålar sig om vi försöker ta upp honom och framförallt dänger huvudet i allt han kommer åt! (Han börjar lära sig att vissa saker gör betydligt mer ont än andra att smälla pannan i.) Det ENDA som hjälper är att så fort som möjligt få på honom ytterkläder och ställa ut honom på trappan så han kan gå till lekparken. Då sprider sig ett lugn över hela honom och väl där kan han sitta stilla (!) och lyckligt hälla med sanden.

Lyckligt barn = lycklig mamma. Alltså tycker jag numera om att vara i lekparken!

Så har du vägarna förbi på eftermiddagen är det bara att komma. Vi är garanterat där - lyckliga!

(Jag återkommer om hur livet blir när han inser att det finns en värld utanför lekparken.)

3 kommentarer:

Rebecca sa...

Nej men hej och vad roligt! Det här med blogg är ju vanebildande så du kommer få många besök, så kul att få följa ens vänner fast man ses och hörs så sällan. Jag blir glad av att läsa din blogg, små underbara berättelser och tankar som skrivs hjärligt! och jag kan inte annat än hålla med det du skrev om bloggandest varför: man ser alla upp mer än ner.
Ses igen! Kramis

PERNILLA sa...

Hej Helena!!!

Nu har jag allt hittat dig. Välkommen till bloggeriandet!!! Billigare terapiform får man leta efter. Gissa hur många timmar jag suttit i sandlådan med Julius?

Monica sa...

Titta, nu sprider det sig som ringar på vattnet. Hej, hej Helena! Kul att läsa om era äventyr. :-)