Sol, värme, ljusa kvällar, lek i parken, svettas, dricka saft, sommarklänning, shorts, glass, ledig, inga fasta tider, kvällskvitter från fåglarna, öppna fönster, smutsiga fötter, sandiga händer, sommarbrun. Åh, vad det är häääääärligt med....
...nej, vänta förresten. Sa inte barnen att det var skola igen på tisdag??
Det är inte sommarlov än alltså. Typiskt!
onsdag 1 juni 2011
tisdag 10 maj 2011
40 par skor
Vad gör man om man vinner 40 par skor?
Har vansinnigt roligt antar jag. Och alla i familjen kan få sina drömskor!
Vill du också ha chansen att vinna så gå in här.
Har vansinnigt roligt antar jag. Och alla i familjen kan få sina drömskor!
Vill du också ha chansen att vinna så gå in här.
söndag 1 maj 2011
Botad
Jag har, av okänd anledning, haft en ovilja att bjuda folk på mat hemma hos oss. Lite besvärligt när man ändå vill umgås med sina vänner hemma hos oss OCH äta mat samtidigt. Jag vet verkligen inte varför, eller vilken del av middagsbjudandet jag inte gillat. Den närmsta förklaringen får väl bli prestationsångest...men det stämmer ändå inte riktigt. Dock nåt åt det hållet.
Vid nyår var vi tillsammans med familjen S. Det har blivit en tradtion. Alla barn leker glatt, föräldrarna har trevligt OCH äter god mat. Mamma S är en fena på att laga mat. Hon till och med ÄLSKAR att stå i köket och småpyssla, och storpyssla med för den delen. Och det blir alltid såååå gott och trevligt. Jag erbjuder min hjälp och får till mina bitar, men känner mig alltid osäker. Och fråga inte mig hur mycket av ingrediens X som behövs för att utfodra mer än sex personer. Jag vet inte.
I år kände jag: -Nehej, nu får det väl vara nog! Jag vill kunna laga mat till andra än min familj, utan att tycka illa om det.
Jag satte upp ett hemligt mål: Detta år ska jag botas från denna "bjuda-folk-på-mat"-ovilja.
Och idag kan jag glatt, och stolt, förkunna för världen att jag är botad! Jag trodde mig vara botad redan för några veckor sen. Men först idag blev jag helt övertygad då jag helt problemfritt bjöd över en familj på middag. Blev inte ens stressad - det minsta.
Så vem vet, du kanske blir bjuden på middag av mig nån dag. ;)
Vid nyår var vi tillsammans med familjen S. Det har blivit en tradtion. Alla barn leker glatt, föräldrarna har trevligt OCH äter god mat. Mamma S är en fena på att laga mat. Hon till och med ÄLSKAR att stå i köket och småpyssla, och storpyssla med för den delen. Och det blir alltid såååå gott och trevligt. Jag erbjuder min hjälp och får till mina bitar, men känner mig alltid osäker. Och fråga inte mig hur mycket av ingrediens X som behövs för att utfodra mer än sex personer. Jag vet inte.
I år kände jag: -Nehej, nu får det väl vara nog! Jag vill kunna laga mat till andra än min familj, utan att tycka illa om det.
Jag satte upp ett hemligt mål: Detta år ska jag botas från denna "bjuda-folk-på-mat"-ovilja.
Och idag kan jag glatt, och stolt, förkunna för världen att jag är botad! Jag trodde mig vara botad redan för några veckor sen. Men först idag blev jag helt övertygad då jag helt problemfritt bjöd över en familj på middag. Blev inte ens stressad - det minsta.
Så vem vet, du kanske blir bjuden på middag av mig nån dag. ;)
torsdag 14 april 2011
Andra gånger
Andra gånger är det precis tvärtom. Allt flyter på, alla är glada och framförallt: Det är vååååååår! Barnen springer, leker, hoppar, sparkar boll, gungar, njuter UTE! Gården kryllar av barn och lite otippade kombinationer av barn sparkar fotboll på planen, busar i övergivet hus(?!) - vem är modigast, "hänger" helt enkelt.
Roligast i kväll var att se Jakob springa fram och tillbaka, fram och tillbaka med en fotboll. Nerför lilla, lilla backen jagade han den samtidigt som han brölade rakt ut av sann lycka att få springa så fort de små benen bar honom. Varje gång han sparkade bollen sträckte han upp de korta armarna i luften och ropade: MÅÅÅÅÅÅL! Med det bredaste leendet i parken.
Vi känner liiiiivet i oss!
Roligast i kväll var att se Jakob springa fram och tillbaka, fram och tillbaka med en fotboll. Nerför lilla, lilla backen jagade han den samtidigt som han brölade rakt ut av sann lycka att få springa så fort de små benen bar honom. Varje gång han sparkade bollen sträckte han upp de korta armarna i luften och ropade: MÅÅÅÅÅÅL! Med det bredaste leendet i parken.
Vi känner liiiiivet i oss!
onsdag 13 april 2011
Ibland
Ibland är det svårt att vara mamma. Riktigt svårt. Och då finns det inga tonåringar i det här huset än... Men förhoppningsvis fortsätter vi att lära oss hela tiden, så att mina kanter och andras kanter inte tar emot varandra så mycket.
För att försöka komma dit pratar vi. Försöker förstå oss själva och varandra. Till slut kan vi i alla fall skiljas för natten med pussar och kramar och goda känslor. Vi är inte perfekta och har inte alla smarta svar på en gång, men vi älskar varandra!
För att försöka komma dit pratar vi. Försöker förstå oss själva och varandra. Till slut kan vi i alla fall skiljas för natten med pussar och kramar och goda känslor. Vi är inte perfekta och har inte alla smarta svar på en gång, men vi älskar varandra!
lördag 2 april 2011
Framförhållning
Efter att ha suttit klistrad och haft miljoner frågor i 45 minuter framför TV:n som visade en dokumentär om Lennart Nilssons bravader att ta kort på celler(!) har Benjamin bestämt sig:
- Jag ska bli doktor!
Så nu var det klart.
Dock var han först väldigt orolig att man behövde bli gammal för att man bli doktor. (Lennart och de andra gubbarna de intervjuade var just det: gubbar!) Men efter försäkran från mor om att så inte var fallet, plus en uppräkning på "doktorar" vi känner som INTE är gamla, blev han lugnad. Genast fortsatte han:
- Jag ska bli barndoktor. Och då ska jag säga till barnen att medicinen de ska få är glass! Fast ibland ska jag säga (här kisar han med ögonen och vickar på pekfingret): "Du behöver en operation!"
- Kanske kan de få glass efteråt.
- JAAA! "Du behöver en operation, men seeeen får du glass!"
När den läkarstuderande morbrodern sedan avslöjade att barn faktiskt får glass efter operationen, var allt klart. Han (Benjamin) hade ju redan klurat ut hur det funkar att vara doktor! Glass till barnen, vad mer finns det att lära sig liksom?
Överst på önskelistan (ja alltså efter Ninjago-legot "det STOOOOORA, mamma") står nu en bok om kroppen. "Jag ska lära mig allting, mamma!"
- Jag ska bli doktor!
Så nu var det klart.
Dock var han först väldigt orolig att man behövde bli gammal för att man bli doktor. (Lennart och de andra gubbarna de intervjuade var just det: gubbar!) Men efter försäkran från mor om att så inte var fallet, plus en uppräkning på "doktorar" vi känner som INTE är gamla, blev han lugnad. Genast fortsatte han:
- Jag ska bli barndoktor. Och då ska jag säga till barnen att medicinen de ska få är glass! Fast ibland ska jag säga (här kisar han med ögonen och vickar på pekfingret): "Du behöver en operation!"
- Kanske kan de få glass efteråt.
- JAAA! "Du behöver en operation, men seeeen får du glass!"
När den läkarstuderande morbrodern sedan avslöjade att barn faktiskt får glass efter operationen, var allt klart. Han (Benjamin) hade ju redan klurat ut hur det funkar att vara doktor! Glass till barnen, vad mer finns det att lära sig liksom?
Överst på önskelistan (ja alltså efter Ninjago-legot "det STOOOOORA, mamma") står nu en bok om kroppen. "Jag ska lära mig allting, mamma!"
torsdag 31 mars 2011
Gratis träningstips
När du efter flera månaders uppehåll inte tränat triceps-muskeln specifikt, GLÖM INTE att stretcha muskeln efter träning!
Vardagliga sysslor kan annars bli en pina.
Det var allt för denna gång.
Vardagliga sysslor kan annars bli en pina.
Det var allt för denna gång.
lördag 19 mars 2011
Onödig upptäckt om gener
Idag anföll ett skåp mig. Bakifrån. Rätt i bakhuvudet. Utan att jag hade den blekaste aning om att det (an)föll...
Det gjorde ont. Riktigt ont.
Jag kunde bara skrika aj, aj, aj, aj rakt ut, samtidigt som tårarna sprutade. Det gick inte att hejda.
Till min förvåning hörde jag att jag lät precis som en dotter gör när hon gör sig riktigt, riktigt illa. Tänk att sånt kan sitta i generna.
(I framtiden ska jag vara lite mer medlidsam när mina barn slår sig. Det gör faktiskt tok-ont att slå sig så man får en rejäl bula. Jag hade liksom glömt av det. För hur ofta får man en sån nuförtiden? Tänk efter... Just det, bra länge sen.)
Det gjorde ont. Riktigt ont.
Jag kunde bara skrika aj, aj, aj, aj rakt ut, samtidigt som tårarna sprutade. Det gick inte att hejda.
Till min förvåning hörde jag att jag lät precis som en dotter gör när hon gör sig riktigt, riktigt illa. Tänk att sånt kan sitta i generna.
(I framtiden ska jag vara lite mer medlidsam när mina barn slår sig. Det gör faktiskt tok-ont att slå sig så man får en rejäl bula. Jag hade liksom glömt av det. För hur ofta får man en sån nuförtiden? Tänk efter... Just det, bra länge sen.)
torsdag 10 mars 2011
Himlen är nära
Idag har varit en glädjens och sorgens dag samtidigt.
Bror och svägerska fick välkomna sin lilleman till jorden idag. En riktig liten goding som vi redan älskat i flera månader. Och nu är han äntligen här.
En nära familj fick säga farväl till sin älskade make och far igår. En riktig stor man som spridde glädje runt sig som ingen annan jag känner. Han är inte här mer.
Himlen lämnade ner en av sina änglar och tog hem en annan.
Tårar - av lycka och sorg, samtidigt.
Himlen är nära idag.
Bror och svägerska fick välkomna sin lilleman till jorden idag. En riktig liten goding som vi redan älskat i flera månader. Och nu är han äntligen här.
En nära familj fick säga farväl till sin älskade make och far igår. En riktig stor man som spridde glädje runt sig som ingen annan jag känner. Han är inte här mer.
Himlen lämnade ner en av sina änglar och tog hem en annan.
Tårar - av lycka och sorg, samtidigt.
Himlen är nära idag.
fredag 25 februari 2011
Birro gör Sverige bättre!
Om du inte redan har läst Birros krönika, så gör det nu! Den mannen kan förklara svåra saker på ett väldigt enkelt sätt. Heja!
onsdag 16 februari 2011
Handbagaget
Inte en enda blöja, napp eller leksak!
En bok, en tidning, plånbok och pass.
Jag bara ler och känner lugnet infinna sig.
En bok, en tidning, plånbok och pass.
Jag bara ler och känner lugnet infinna sig.
VA?!
Det blev onsdag kväll även denna vecka. Jag kan säga att jag haft mina starka tvivel om att denna kväll skulla komma. Men plötsligt är den här. Jag har packat klart - tror jag. En stooor väska med alldeles för mycket kläder. Men det gör inget. Det är bara mina kläder som ska fylla den. Hahahahaha.
Det är lite gulligt att höra att barnen fakiskt kommer sakna mig. De har liksom aldrig behövt sakna MIG i en vecka. Pappas resor är de vana vid vid det här laget.
Den sötaste kommentaren står Benjamin för:
- Mamma, när du är borta kommer jag inte säga nånting. Jag kommer inte prata nåt.
- Jasså...?
- Nej, ingenting. Sen ska jag bara sitta i pappas knä så här (blundar och ser helt utslagen ut).
- Jaha... varför då?
- För att....
(Jag kunde riktigt se hur han försökte komma på orden han letade efter. Det var sååå svårt. Försökte hjälp honom på traven.)
- Är det för att du kommer sakna mig?
- Jaaaaaa!
Och sen kröp han ihop i min famn.
Det är så lätt att smälta ett modershjärta.
Det är lite gulligt att höra att barnen fakiskt kommer sakna mig. De har liksom aldrig behövt sakna MIG i en vecka. Pappas resor är de vana vid vid det här laget.
Den sötaste kommentaren står Benjamin för:
- Mamma, när du är borta kommer jag inte säga nånting. Jag kommer inte prata nåt.
- Jasså...?
- Nej, ingenting. Sen ska jag bara sitta i pappas knä så här (blundar och ser helt utslagen ut).
- Jaha... varför då?
- För att....
(Jag kunde riktigt se hur han försökte komma på orden han letade efter. Det var sååå svårt. Försökte hjälp honom på traven.)
- Är det för att du kommer sakna mig?
- Jaaaaaa!
Och sen kröp han ihop i min famn.
Det är så lätt att smälta ett modershjärta.
tisdag 15 februari 2011
Tid är relativt!
I vanliga fall brukar jag registrera att det är söndag kväll och måndag morgon. Sen blinkar jag och det är torsdag kväll. Varje vecka är det likadant.
Förutom den här veckan. Aldrig har en vecka gått så långsamt. Nästan inte ens när jag varit gravid och väntat på den där Dagen då Bebisen Kommer. Det här är nästan rekord i långsamhet.
Vad som händer på torsdag? Oh, jag vågar knappt berätta. Det har tagit mig en hel vecka för att ens få in i mitt förstånd att det faktiskt ska hända. Jag är fortfarande inte säker på att det är sant. Speciellt inte när det är -20 utanför fönstret och snön faller.
Men Daniel säger att det är sant. Och mamma.
Jag ska åka till Kanarieöarna!
En hel vecka!
Utan barn!
Med mamma och lillasyster!
Fattar ni? Det gör inte jag. I alla fall inte riktigt. Jag menar, hur gör man utan barn i en hel vecka? Jag vet inte om jag kommer ihåg hur man gör. Och var hittar man sina sommarkläder? De finns väl inte så här års. Vart då i så fall?
Iiiihhhhhhh!
Men hur denna dag med tre genomsnoriga, förkylningsastmiga, febriga barn ska ta slut vet jag inte. Och sen en hel dag till.
Ja, ni hör ju vilka problem jag har.
Förutom den här veckan. Aldrig har en vecka gått så långsamt. Nästan inte ens när jag varit gravid och väntat på den där Dagen då Bebisen Kommer. Det här är nästan rekord i långsamhet.
Vad som händer på torsdag? Oh, jag vågar knappt berätta. Det har tagit mig en hel vecka för att ens få in i mitt förstånd att det faktiskt ska hända. Jag är fortfarande inte säker på att det är sant. Speciellt inte när det är -20 utanför fönstret och snön faller.
Men Daniel säger att det är sant. Och mamma.
Jag ska åka till Kanarieöarna!
En hel vecka!
Utan barn!
Med mamma och lillasyster!
Fattar ni? Det gör inte jag. I alla fall inte riktigt. Jag menar, hur gör man utan barn i en hel vecka? Jag vet inte om jag kommer ihåg hur man gör. Och var hittar man sina sommarkläder? De finns väl inte så här års. Vart då i så fall?
Iiiihhhhhhh!
Men hur denna dag med tre genomsnoriga, förkylningsastmiga, febriga barn ska ta slut vet jag inte. Och sen en hel dag till.
Ja, ni hör ju vilka problem jag har.
fredag 11 februari 2011
Snöänglar finns på riktigt
Oftast när man hör talas om oväntad hjälp från någon snäll medmänniska tänker man sig dem i vuxen form. Eller hur?
Men jag kan tala om att de kan komma i alla storlekar.
Snötäcket har ju återigen lagt sig tungt över Stockholmstrakten. Våra radhus är byggda så att det blåser in snö precis vid dörrarna och gången fram till vägen. (Vet inte om det är så för alla hus, men här är det så.) Så det var härliga halvmetern att skotta. Jag veeeet att gången ut till vägen inte är lång, men min rygg har inte haft sin bästa vecka om man så säger, och då är allt som kräver en spade långt.
Men jag hade en liten plan att ta lite i taget och njuta av att vara ute under tiden.
Döm av min förvåning när inte ett, inte två, utan TRE små grannbarn med varsin spade i högsta hugg springer till vår tomt och säger: "VI KAN HJÄLPA DIG!"
Och som de hjälpte! Vi stod där och skottade så snön rök, och vips var gången skottad! Dessutom bredare och finare än den varit på hela vintern, tror jag. Trevligt hade vi också. PLUS att solen behaga lysa med sina vackra strålar på oss. Det kunde inte bli bättre helt enkelt.
Sen följde en av flickorna med mig till garaget för att få fram garagedörren efter plogbilens inte så ordentliga framfart. Där träffade jag en snöängel i vuxen storlek som också högg i.
Så ännu en gång: barn ska inte underskattas. De kan vara en snöängel nära dig.
Men jag kan tala om att de kan komma i alla storlekar.
Snötäcket har ju återigen lagt sig tungt över Stockholmstrakten. Våra radhus är byggda så att det blåser in snö precis vid dörrarna och gången fram till vägen. (Vet inte om det är så för alla hus, men här är det så.) Så det var härliga halvmetern att skotta. Jag veeeet att gången ut till vägen inte är lång, men min rygg har inte haft sin bästa vecka om man så säger, och då är allt som kräver en spade långt.
Men jag hade en liten plan att ta lite i taget och njuta av att vara ute under tiden.
Döm av min förvåning när inte ett, inte två, utan TRE små grannbarn med varsin spade i högsta hugg springer till vår tomt och säger: "VI KAN HJÄLPA DIG!"
Och som de hjälpte! Vi stod där och skottade så snön rök, och vips var gången skottad! Dessutom bredare och finare än den varit på hela vintern, tror jag. Trevligt hade vi också. PLUS att solen behaga lysa med sina vackra strålar på oss. Det kunde inte bli bättre helt enkelt.
Sen följde en av flickorna med mig till garaget för att få fram garagedörren efter plogbilens inte så ordentliga framfart. Där träffade jag en snöängel i vuxen storlek som också högg i.
Så ännu en gång: barn ska inte underskattas. De kan vara en snöängel nära dig.
Märkligt
Daniel tog taxi och tåg till Arlanda och är på väg i ett flyg till Åre - utan problem.
Jag och barnen kom inte ens fram till garaget. Det var helt igensnöat. Alla grannar som redan försökt komma iväg avrådde mig att ens försöka. "Vi har alla fastnat och stått och grävt fram varandra i en halvtimme, och då har vi ändå inte kommit iväg. Gå hem."
Så dagar som dessa kan man tydligen flyga till Åre, men inte åka bil 2 km till skolan...
Jag och barnen kom inte ens fram till garaget. Det var helt igensnöat. Alla grannar som redan försökt komma iväg avrådde mig att ens försöka. "Vi har alla fastnat och stått och grävt fram varandra i en halvtimme, och då har vi ändå inte kommit iväg. Gå hem."
Så dagar som dessa kan man tydligen flyga till Åre, men inte åka bil 2 km till skolan...
torsdag 10 februari 2011
Så det blir "vöst" då eller?
På väg hem från Matildas pianolektion berättade jag om mamman i artikeln jag länkat till här nedan. Hennes ögon blev större och större för varje detalj i berättelsen. Sen glasklart säger hon:
- Mäh, vad taskigt! Man måste väl inte vara dum bara för att ens barn ska lära sig piano! Man kan väl hjälpa lite lagom.
Så vi fortsätter (?) med vår mellanväg. Inte helt väst, inte helt öst, utan lite "Vöst" helt enkelt.
(Fast nu när jag rannsakar mig själv så är jag betyyyyydligt mer väst än nåt annat. Jag är en av de där mammorna som låter barnen testa det de vill. Fast jag har åtminstone EN regel jag inte ruckar på: Har man börjat på något går man hela terminen ut. Och man går varje gång, så länge man inte är sjuk. Punkt slut. Ingen diskussion. Och OK, en regel till: De har bara fått ha en aktivitet i taget. Fast denna termin har vi frångått det lite. De spelar varsitt instrument på min systers och svågers musikskola, utöver sin musikal eller tennis. Men det är så nära "hemma" man kan komma att det knappt räknas som aktivitet utanför hemmet.)
- Mäh, vad taskigt! Man måste väl inte vara dum bara för att ens barn ska lära sig piano! Man kan väl hjälpa lite lagom.
Så vi fortsätter (?) med vår mellanväg. Inte helt väst, inte helt öst, utan lite "Vöst" helt enkelt.
(Fast nu när jag rannsakar mig själv så är jag betyyyyydligt mer väst än nåt annat. Jag är en av de där mammorna som låter barnen testa det de vill. Fast jag har åtminstone EN regel jag inte ruckar på: Har man börjat på något går man hela terminen ut. Och man går varje gång, så länge man inte är sjuk. Punkt slut. Ingen diskussion. Och OK, en regel till: De har bara fått ha en aktivitet i taget. Fast denna termin har vi frångått det lite. De spelar varsitt instrument på min systers och svågers musikskola, utöver sin musikal eller tennis. Men det är så nära "hemma" man kan komma att det knappt räknas som aktivitet utanför hemmet.)
onsdag 9 februari 2011
Väst vs öst
Läste idag artikeln jag bara hört om på radion. Du måste läsa den! Tänk att man kan ha så olika tillvägagångssätt för att uppfylla samma önskan: det bästa för ditt barn.
Man kanske kan hitta sin egen väg nånstans i mitten... Jag tror faktiskt inte att man måste "turn our house into a battle zone" för att flickan inte får ihop båda händerna i pianostycket. Men det kan vara svårt att veta hur mycket man ska tjata också...
Definitivt en tankeställare. Världen ser inte likadan ut överallt.
Längtar efter grönt. Därav den nya designen. Tänk om det blir vår nån gång... Känns som om vi för evigt frusit fast i det här mellanläget. Is, snö, is, is, is, och ibland en liiiiiiten glimt av tö. Men bara lite så att hoppet väcks, för att sen döda det lika snabbt i takt med att snöflingorna faller. Men med lite grönt återuppstår hoppet.
Man kanske kan hitta sin egen väg nånstans i mitten... Jag tror faktiskt inte att man måste "turn our house into a battle zone" för att flickan inte får ihop båda händerna i pianostycket. Men det kan vara svårt att veta hur mycket man ska tjata också...
Definitivt en tankeställare. Världen ser inte likadan ut överallt.
Längtar efter grönt. Därav den nya designen. Tänk om det blir vår nån gång... Känns som om vi för evigt frusit fast i det här mellanläget. Is, snö, is, is, is, och ibland en liiiiiiten glimt av tö. Men bara lite så att hoppet väcks, för att sen döda det lika snabbt i takt med att snöflingorna faller. Men med lite grönt återuppstår hoppet.
torsdag 3 februari 2011
Vart ska detta sluta??
Jag har i många år villigt erkänt att jag inte är en bakare. Men jag när en ständig dröm/vision/förhoppning om att jag nån dag ska ta mig i kragen och kliva över bakar-tröskeln. Och detta för två anledningar:
1) Jag börjar bli redigt trött på butiksbröd! Och jag har läst Den hemlige Kocken och vet vad de innehåller...eller kanske ska man säga INTE innehåller.
2) Jag vill ge mina barn barndomsminnet att öppna dörren när man kommer hem och mötas av nybakat-bröd-lukten. Det är på nåt vis nåt man bara måste ha. OK, inte måste, men ack så trevligt! (Jag minns fortfarande de gånger det hände när jag trött och frusen i typ november kom hem vid 17-tiden från skolan, öppnade dörren och kände Lukten av Nybakat Bröd! "Lycka och frid åt alla. Allt kommer ordna sig!")
Så jag MÅSTE göra nåt åt detta. Jag kan ju faktiskt. Jag bara...vill/ids inte/är för otålig.
MEN igår slog jag upp rutiga kokboken och tog det första receptet: Vitt matbröd.
Inga krusiduller, inga (knappt iaf) fibrer, men ack så okomplicerat och enkelt. Matilda bistod mig med förvånade men lyckliga ögon. Och gott blev det.
Idag bakade jag dessutom mördegskakor med Benjamin (fast det har jag faktiskt gjort flera ggr genom åren), till allas glädje. Också så enkelt, men såååå gott. Det är nog några av de godaste kakorna jag vet. Om inte annat för degens skull. MUMS, säger jag bara.
Så vem vet, Marie, jag kanske kommer över tröskeln fortare än jag tror.
(Hade jag tagit några kort hade ni fått se underverken, men tyvärr... Januari och februari är sällan fotomånader för mig har jag märkt. Som ett resultat av julens ihärdiga fotande? Vet inte, men så är det.)
1) Jag börjar bli redigt trött på butiksbröd! Och jag har läst Den hemlige Kocken och vet vad de innehåller...eller kanske ska man säga INTE innehåller.
2) Jag vill ge mina barn barndomsminnet att öppna dörren när man kommer hem och mötas av nybakat-bröd-lukten. Det är på nåt vis nåt man bara måste ha. OK, inte måste, men ack så trevligt! (Jag minns fortfarande de gånger det hände när jag trött och frusen i typ november kom hem vid 17-tiden från skolan, öppnade dörren och kände Lukten av Nybakat Bröd! "Lycka och frid åt alla. Allt kommer ordna sig!")
Så jag MÅSTE göra nåt åt detta. Jag kan ju faktiskt. Jag bara...vill/ids inte/är för otålig.
MEN igår slog jag upp rutiga kokboken och tog det första receptet: Vitt matbröd.
Inga krusiduller, inga (knappt iaf) fibrer, men ack så okomplicerat och enkelt. Matilda bistod mig med förvånade men lyckliga ögon. Och gott blev det.
Idag bakade jag dessutom mördegskakor med Benjamin (fast det har jag faktiskt gjort flera ggr genom åren), till allas glädje. Också så enkelt, men såååå gott. Det är nog några av de godaste kakorna jag vet. Om inte annat för degens skull. MUMS, säger jag bara.
Så vem vet, Marie, jag kanske kommer över tröskeln fortare än jag tror.
(Hade jag tagit några kort hade ni fått se underverken, men tyvärr... Januari och februari är sällan fotomånader för mig har jag märkt. Som ett resultat av julens ihärdiga fotande? Vet inte, men så är det.)
onsdag 2 februari 2011
Dagens höjdpunkt
Att se alla fyra barnen i vild glädje och eufori dansa med moster Sofia i vardagsrummet. Det var lycka - rent fysiskt, både för mig och dem.
Tack Sofia för att du kom hit idag. Gjorde allas vår dag.
Tack Sofia för att du kom hit idag. Gjorde allas vår dag.
måndag 31 januari 2011
Dagens solglimtar
- att vakna och känna ett UNS av energi! Lycka!
- att äldsta dottern och jämnårig kusin var lediga idag och således kunde "passa" minsta lillebror när han sov, så jag kunde gå och träna!
- att natta mina små godingar. Ibland tar det längre tid än jag tänkt mig/vill, men idag bestämde jag mig att stanna upp och bara vara där i stunden. Snart kommer de vara tonåringar och tiden då vi stavar oss igenom krångliga ord, tänder två lampor i sovrummet för att skrämma bort alla spöken och monster, sjunger samma sång som jag gjort i princip varje kväll i tio års tid, den tiden kommer inte vara mer.
Vad gör det om klockan blir lite mycket?
Vi är här just nu.
Och det är gott.
- att äldsta dottern och jämnårig kusin var lediga idag och således kunde "passa" minsta lillebror när han sov, så jag kunde gå och träna!
- att natta mina små godingar. Ibland tar det längre tid än jag tänkt mig/vill, men idag bestämde jag mig att stanna upp och bara vara där i stunden. Snart kommer de vara tonåringar och tiden då vi stavar oss igenom krångliga ord, tänder två lampor i sovrummet för att skrämma bort alla spöken och monster, sjunger samma sång som jag gjort i princip varje kväll i tio års tid, den tiden kommer inte vara mer.
Vad gör det om klockan blir lite mycket?
Vi är här just nu.
Och det är gott.
fredag 21 januari 2011
torsdag 20 januari 2011
Vad ska jag göra nu?
Klockan är 21.04 och ALLA, jag repeterar A-L-L-A sover. Inte ett pip så långt örat kan nå.
Är det då man själv ska gå och sova?
Tänk om jag skulle ta och vara så vuxen. Ja, jag tror faktiskt det. WOW! Tänk att det skulle ta 33 år och fyra barn innan jag kom så långt.
Fast jag har inte lagt mig än...;)
För övrigt anar jag att det börjar finnas en gruppering för såna som mig: B-människa. Jo, det är sant. Nånstans (minns tyvärr inte var) så var det nån forskning/debattartikel/grupp som kategoriserat morgonmänniskorna som A-människor, och kvällsmänniskorna som B-människor. Och igår läste jag i en annan tidning om oss och de andra. Bara så ni vet.
Fast jag tycker de kunde tagit lite mindre laddade bokstäver. Som t.ex. M för morgon och K för kväll. Det känns liksom inte riktigt bra att vara B.
Men just det, jag skulle gå och sova. Ska bara tömma tvättmaskinen och hänga och sen...BORSTA TÄNDERNA var det ju.
Go'natt.
Är det då man själv ska gå och sova?
Tänk om jag skulle ta och vara så vuxen. Ja, jag tror faktiskt det. WOW! Tänk att det skulle ta 33 år och fyra barn innan jag kom så långt.
Fast jag har inte lagt mig än...;)
För övrigt anar jag att det börjar finnas en gruppering för såna som mig: B-människa. Jo, det är sant. Nånstans (minns tyvärr inte var) så var det nån forskning/debattartikel/grupp som kategoriserat morgonmänniskorna som A-människor, och kvällsmänniskorna som B-människor. Och igår läste jag i en annan tidning om oss och de andra. Bara så ni vet.
Fast jag tycker de kunde tagit lite mindre laddade bokstäver. Som t.ex. M för morgon och K för kväll. Det känns liksom inte riktigt bra att vara B.
Men just det, jag skulle gå och sova. Ska bara tömma tvättmaskinen och hänga och sen...BORSTA TÄNDERNA var det ju.
Go'natt.
onsdag 19 januari 2011
Kära, lilla älskade barn...
...gör oss alla, inklusive dig själv, en tjänst:
Sluta.Var.Så.Envis!
Lägg.Dig.Bara.Ner.Och.Sov!
NU!
Åh, jag glömde säga:
Snälla.Jättemycket.Snälla!!!!
------- ännu en stund senare ------------
Nähä, logik och artighet funkar inte heller.
Nån annan som har nåt förslag?
------- ännu en stund senare ------------
Förklara det här om nån kan: Pappan bestämde sig just för att raka håret inför affärsresan imorgon. Alla minutrar hårtrimmern var på...knäpptyst! Så fort den stängs av...Gråt!
Gaaaahhhhhh!!!!!
Sluta.Var.Så.Envis!
Lägg.Dig.Bara.Ner.Och.Sov!
NU!
Åh, jag glömde säga:
Snälla.Jättemycket.Snälla!!!!
------- ännu en stund senare ------------
Nähä, logik och artighet funkar inte heller.
Nån annan som har nåt förslag?
------- ännu en stund senare ------------
Förklara det här om nån kan: Pappan bestämde sig just för att raka håret inför affärsresan imorgon. Alla minutrar hårtrimmern var på...knäpptyst! Så fort den stängs av...Gråt!
Gaaaahhhhhh!!!!!
tisdag 18 januari 2011
Jakob undrar...
...vad du gör när du är sjuk? Här är ett axplock av hans egna nöjen:
- sova 3 ½ timme på natten och sen bara sammanlagt 1 timme middag, bara för att se vad som händer med mamma och pappa. Fascinerande. Upprepa gärna vid behov.
- ställa bort sina vinterkängor så att ingen hittar dem på flera dagar. Det ser väldigt roligt ut när hela familjen springer runt i huset och letar. Nöjet förlorar sin charm när grannen kommer över med ett par extra skor. Men det var kul så länge det varade.
- spotta ut glassen. Mamma tror att alla barn med feber som varken äter eller dricker vill ha glass. Men glass är kallt och således läskigt!
- bli totalt vansinnig om nån stänger av Teletubbies, fast man inte suttit ner och tittat på 20 minuter. Sen slutar man inte skrika förrän det är på igen. Mest effektivt klockan 03.45... Mamma gör tydligen vad som helst då, bara man är tyst.
- chocka mamma genom att plötsligt sluta gnäll/gråta, och när hon vänder sig om ser det här:
- som avslutning på en dag i tristess kan man ta systers finaste rosa penna med tillhörande rosa fluff och vacker fjäril, stoppa in den i micron när ingen ser och sen sätta på. Blixtarna och eldslågorna är mycket spännande att titta på. Mammas min när hon upptäckte det en sekund för sent var också intressant...
Här är resultatet:
Som sagt; Vad gör du själv?
- sova 3 ½ timme på natten och sen bara sammanlagt 1 timme middag, bara för att se vad som händer med mamma och pappa. Fascinerande. Upprepa gärna vid behov.
- ställa bort sina vinterkängor så att ingen hittar dem på flera dagar. Det ser väldigt roligt ut när hela familjen springer runt i huset och letar. Nöjet förlorar sin charm när grannen kommer över med ett par extra skor. Men det var kul så länge det varade.
- spotta ut glassen. Mamma tror att alla barn med feber som varken äter eller dricker vill ha glass. Men glass är kallt och således läskigt!
- bli totalt vansinnig om nån stänger av Teletubbies, fast man inte suttit ner och tittat på 20 minuter. Sen slutar man inte skrika förrän det är på igen. Mest effektivt klockan 03.45... Mamma gör tydligen vad som helst då, bara man är tyst.
- chocka mamma genom att plötsligt sluta gnäll/gråta, och när hon vänder sig om ser det här:
- som avslutning på en dag i tristess kan man ta systers finaste rosa penna med tillhörande rosa fluff och vacker fjäril, stoppa in den i micron när ingen ser och sen sätta på. Blixtarna och eldslågorna är mycket spännande att titta på. Mammas min när hon upptäckte det en sekund för sent var också intressant...
Här är resultatet:
Som sagt; Vad gör du själv?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)