Min mamma är ensambarn (så gott som, hon har en nio år äldre bror). Hon fick en smärre chock första gångerna hon var hemma hos min pappa och hans föräldrar och fyra syskon på familjemiddag. Chocken, eller snarare förvåningen, blev ännu större när hon upptäckte att mamman i huset, alltså min farmor, åt EFTER alla andra. Hon tänkte: "Wow, hon är verkligen ödmjuk som äter efter att alla andra fått."
Åren gick och min mamma skaffade själv en massa barn, 6-7 stycken närmare bestämt. Plötsligt en dag fann hon sig själv ätandes efter alla andra... och döm av hennes förvåning när hon insåg varför hon gjorde det, och varför min farmor gjort det: Inte direkt av ödmjukhet utan FÖR ATT DET VAR SÅ SKÖNT! Inga hungriga barn som ska prata oavbrutet med en, bråka, skratta, skära åt, hyssja, svara på frågor, torka utspilld dricka, etc, etc.
Idag hade jag visserligen bara ett extra barn här, så det var inte 6-7 stycken. Men medan jag fortsatte steka klart pannkakassmeten fick barnen börja på de redan klara pannkakorna. Och jag gjorde ingen ansträning att sätta mig ner med dem för att äta. Jag såg till att alla fick socker eller sylt, mjölk och att alla blev mätta. När de sedan gått från bordet satte jag mig sedan ner för att äta själv: FÖR DET ÄR SÅ SKÖNT!
Jag har kloka förmödrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar