No (wo)man is an island

Alla har vi hört talas om dem: Vardagshjältarna. Men om någon funderat på vilka de egentligen är och hur de ser ut kan jag nu avslöja det:

Svärfar Christer och pappa Håkan - min hjältar!

Efter alldeles för många ensamma nätter med springande, mardrömda, skrikande, kräksande, törstiga och jag-vet-inte-allt-vad-det-har-varit barn kände jag i morse att trötthetens avgrund började bli alldeles för djup.
"Hur i hela världen ska jag få till den här dagen??"
Och vilka träder då in på scenen, helt utan bekymmer, besvär och andra åthävor? Pappa och Christer.

Pappa tog Benjamin. "Vi ska bygga hus!"
Christer tog tjejerna på sitt mycket efterlängtade teaterbesök med efterföljande hamburgare OCH akuthandling av mat till oss.

Jag la mig i sängen, bad att Jakob skulle sova åtminstone en kvart till och somnade. Eller dog. Jag vet inte riktigt vilket av de två det var: TVÅ timmar senare tittade jag upp till verkligheten igen. MAKALÖST!!!

(Jakob vaknade inte på ytterligare två timmar, så jag antar att nattens vakensessioner med tillhörande kräks tog även på hans krafter.)

Så hyllas de som hyllas bör: vardagshjältarna i våra liv! Utan dem skulle jag inte ha varit vid mina fulla sinnes bruk idag.

PS. Om ni undrar så kommer Daniel hem imorgon förmiddag. Han ska även få en eloge för den hemskickade blombuketten som kom i torsdags. MYCKET trevligt!!! Fram för mer blommor till folket.