Jag har blivit utmanad av Pernilla (Mitt i livet-länken här brevid) på en väldigt annorlunda men rolig utmaning. Jag ska skriva om "När jag var liten…". Här är reglerna för utmaningen:
Fundera ut ett ämne som du vill att någon ska skriva om och/eller fotografera.
Välj ut cirka fem bloggare som du tror skulle vilja skriva om ämnet och tala om att de är utmanade.
Längst ned i inlägget klistrar du in listan över tidigare ämnen.
Du som blir utmanad får skriva så långt eller kort du vill om ämnet. Du kan skriva och/eller fotografera. Du får välja fem nya bloggare, men fler eller färre går också bra. Har du blivit utmanad flera gånger får du välja det ämne du tycker är roligast och skriva om det.
Mitt ämne är: "Just då var jag verkligen lycklig..."
Och de jag utmanar att skriva om "Just då var jag verkligen lycklig..." är:
Johanna (Höglunds Kinaresa)
Katrin (Ville och Saga-mamman)
Rebecca (Min saga)
Maria (en bekant jag hittat i bloggsfären www.vitez.blogg.se)
(Kan fler börja blogga så jag kan utmana fler nära vänner, tack. Och kan nån lära mig hur man gör länkar på en Mac? Jag kan inte!!)
Lista över tidigare ämnen:"Ett sommarminne""Första gången...""Mina drömmar…"När jag var liten"
Här kommer mitt bidrag:
När jag var liten var min värld fylld av bröder. Den ena vildare än den andra. Jag var en riktig flick-flicka med dockor, prinsesskronor, lila och rosa. Dessutom blyg och rädd för det mesta. Det passade ju liksom inte in med pojkmentaliteten... Men jag har en väldigt pedagogisk mor som insåg just det. Hon hittade på en liten melodisnutt som vi brukade sjunga vid tillfällen som blev sådär...väldigt grabbiga. Melodin kan ni ju inte få skriven här, men texten löd: "Livet är fullt av brorsor som sabbar allt man gör!"
Nu kanske detta låter väldigt deprimerande, men så är inte fallet. I och med denna lilla snutt som vi sjöng med glimten i ögat var det hon och jag mot resten, och jag fick bekräftelse på att den lilla flick-flickan jag var. Och minsann älskade jag mina bröder innerligt och hjärtligt och gör så än idag!
När jag sedan var nästan 10 år uppfylldes mina önskningar och det kom en liten syster! Och sen efter tre år en till! (Ja, vi är rätt många - 7 st faktiskt, varav 6 lever.) Ni kan ju ana min tillfredställelse. I många år var jag väl mer extra-mamma än syster, men allteftersom åren gått så har vi kommit varandra "närmare" i ålder. Och jag har två egna SYSTRAR som jag alltid älskat innerligt och hjärtligt.
Det är nåt visst med syskon. Det är en förunderligt härlig företeelse som kan ge en mycket glädje och kärlek!
3 kommentarer:
Vet du!!!! Precis sådär känner jag mig ibland här hemma. För mycket testosteron och bröööööl. Det blev ännu tydligare när Jens bodde här. Ibland känner jag bara: ni två, ja just ni, Julius och Daniel gå någon annan stans och röj med era y-kromosomer, jag vill ha lugn och ro!! Skulle sitta fint med lite kvinnlig motvikt i familjen!
Hej där Helena!
Vad härligt du skriver om din stora familj! Såg att du kommenterat vår blogg för evigheter sedan så jag tog mig äntligen en liten avstickare till din fina sida! Här hemma finns det än så länge ingen liten syster som kan förfasa sig över de tre vilda pojkarna som huserar hos Mattssons... men jag log ändå igenkännande åt dina ord. Själv har jag ju alltid haft en högt beundrad storasyster (vars sida jag ser att du också hittat - Maria) så jag har varit riktigt lyckligt lottad! ;)
Ha det så bra i sommarvärmen - och titta gärna in igen på vår sida så lovar vi vara bättre på att höra av oss! Daniel hälsar så gott.
/karolina med fyra stora pojkar i den lilla staden Uppsala
Javisst hade vi roligt och ännu roligare nu när det finns svägerskor (fler systrar) och små söta syskonbarn att gläjas åt.
Fast jag håller med om att det kunde bli lite mycket "röj med Y-kromosomer" (vilket härligt uttryck Pillerill :))
Skicka en kommentar