Jag och barnen

Egentligen vill jag inte berätta om det senaste dygnet, för det är inte ett av de dygn jag är mest stolt över, mor-barn-relationsmässigt alltså, men slutet blev så bra så jag måste berätta om det ändå, bara för att komma ihåg det själv. Så ni får överse med inledningen, men slutet blir desto bättre.

Det började redan igårkväll. Jag och äldsta dottern kom inte precis överens... Jag blev verkligen tokarg på henne och hon på mig. Vi pratade om det senare på sängkanten och vi var såta vänner innan hon somnade. Allt bra så långt.

Imorse började/fortsatte det... Vet inte riktigt hur det gick till (men om jag får så skyller jag det gärna på sjukdomskänsla hos mig själv och alldeles för lite sömn tack vare barnskrik). Stämningen var mycket tryckt sista biten till skolan. Vi hann inte bli vänner sådär som man vill innan man släpper av sin dotter för en hel skoldag, men tillräckligt för att jag inte skulle ropa tillbaka henne. Kändes ändå mindre bra...

När jag sen skulle hämta henne stod hon på ett ställe och jag på ett annat. Ett stort missförstånd visade det sig senare. (Jag vill verkligen att hennes sim-kort kommer imorgon så att jag kan ringa henne på mobilen!) När jag till slut hittade henne var jag superirriterad för att hon inte stått på "rätt" ställe, och jag och de andra barnen suttit i bilen en halvtimme och väntat på henne. Hon å andra sidan blev arg för att jag plockade upp henne precis innan hon skulle åka bussen hem. (Den nyvunna friheten med att åka buss hem är fortfarande underbar.)

Så där sitter vi i bilen och det osar ur öronen på oss båda två. De andra två (J är fortfarande lite för liten för att hänga med på det här spelet, tack och lov!) är inte sena att hänga på oset, och tjafsar om allt och inget.

När de sen övat sången de skulle hos moster (det var därför jag skulle hämta henne), blir det inte bättre för att jag inte låter dem leka med kusinerna som de vill, utan de ska prompt med i bilen NU. För det är nu vi behöver åka och handla. Mer tjafs, skrik och ilska från de tre äldsta och mig. (Fast det var faktiskt inte jag som skrek.)

Nu både osar och blixtar det på oss alla fyra. Innan vi parkerar vid affären säger jag nåt i stil med: "Jaha, det här blir ju en härlig handling... Man kan ju undra vad som kom först. Att jag är arg, eller att ni inte gör som jag säger?!"

Det var som att morgonljuset plötsligt bröt igenom nattens mörker! Som i ett trollslag ser vi alla det komiska i sammanhanget: Vi vet inte varför vi egentligen är arga!

Vi börjar alla fnissa och diskutera vad som kom först. Men det fanns inget svar!

Så efter lite mer skratt konstasterade vi bara: "Jaha, då kan vi ju sluta vara arga!". Sen gick vi in och hade hur trevligt som helst.

Trevligheten fortsatte sedan hemma då de tre hjälpte mig att plocka ur all maten med hjälp av langen-går och lite mat-dans (?). Och hej, hå och lite tjim vad trevligt allt kan bli.

Jag älskar mina gullungar, och de älskar faktiskt mig! Vi skrattar, gråter, älskar och blir arga. Men det är VI! Och det vet vi om.

Och sen är det trevligt när Daniel och Jakob också är med på ett hörn. ;)