Vad hände?

Idag var det dags: äldsta flickan skulle busstränas!

Hur hamnade jag här?

Och det är inte bara enkelt och klack-spark-igt att låta ens första barn börja i fjärde klass med busskort. Jag känner mig verkligen tudelad i detta. Känslo-delen och logik-delen. Just nu leder känslo-delen: "MITT lilla barn, ensam i stora vida världen."

Och när jag sagt det kommer logik-delen in med en harkling och säger: "Ähum, ursäkta mig, men hon kommer att befinna sig ungefär 3 km hemifrån, istället för 2,5 som förut."

Och då svarar känslodelen: "Jag veeeet, men hon ska ta sig dit och hem själv, och vet du vilka skumma människor det finns i världen? Och vet du hur dumma tjejer (och killar med för den delen) kan vara mot en annan tjej? Och vet du att hon ska gå på en högstadieskola, fast hon bara går i fyran? Och vet du att de ska sjösätta en massa förändringar på skolan nu till hösten som ingen, precis ingen, vet hur de ska fungera i praktiken, alla bara hoppas? Och vet du att jag har engagerat mig ända sen hon började på kyrkis hur skolan varit, vilka fröknar, vilken pedagogik de har, hur arbetslagen ser ut, etc och nu vet ingen!!!?? Och vet du hon är mitt första barn som jag släpper iväg på det här sättet? Och vet du att jag tycker att det är LÄSKIGT!!!!??"

Sen tar logik-delen över igen: "Vet DU att du känner så här bara för att det är ditt första barn? När J börjar fyran kommer du knappt reagera."

Känslo-delen: "Jag veeeeet... det ordnar sig...nog?" ;)

Sen bestämmer jag att logik-delen får vinna den här gången också. Så nu ser vi bara framemot måndag.

Barnet ifråga sa självt efter "träningen": "Mamma, om du åker efter bussen med bilen på morgonen, så åker jag hem själv sen efter skolan! Det var ju inte svårt alls."

Så så hispigt var det. Inte alls.

Fast det är skönare när hon/de är alldeles här: I mina armar!!!