Onödig upptäckt om gener

Idag anföll ett skåp mig. Bakifrån. Rätt i bakhuvudet. Utan att jag hade den blekaste aning om att det (an)föll...

Det gjorde ont. Riktigt ont.

Jag kunde bara skrika aj, aj, aj, aj rakt ut, samtidigt som tårarna sprutade. Det gick inte att hejda.

Till min förvåning hörde jag att jag lät precis som en dotter gör när hon gör sig riktigt, riktigt illa. Tänk att sånt kan sitta i generna.

(I framtiden ska jag vara lite mer medlidsam när mina barn slår sig. Det gör faktiskt tok-ont att slå sig så man får en rejäl bula. Jag hade liksom glömt av det. För hur ofta får man en sån nuförtiden? Tänk efter... Just det, bra länge sen.)