Åka efter bussen med bilen, inte hålla handen in till skolan, absolut inte ta kort utanför skolan, pirr i magen på både föräldrar och barn, klassrum med bänk, schema med slöjd, kolla att uppgifter stämmer, lämna barn i matkön med en sista uppmaning att ringa när hon är på väg hem, lämna skolan med barnet kvar, sätta sig i bilen och åka hem med en stilla undran: När blev hon så här stor?
(Eftersom inga kort fick tas, finns det inget att sätta in, så ni får själva göra er en bild av hur vår stora tjej ser ut på sin första stora-skola-dag.)
måndag 23 augusti 2010
torsdag 19 augusti 2010
Vad hände?
Idag var det dags: äldsta flickan skulle busstränas!
Hur hamnade jag här?
Och det är inte bara enkelt och klack-spark-igt att låta ens första barn börja i fjärde klass med busskort. Jag känner mig verkligen tudelad i detta. Känslo-delen och logik-delen. Just nu leder känslo-delen: "MITT lilla barn, ensam i stora vida världen."
Och när jag sagt det kommer logik-delen in med en harkling och säger: "Ähum, ursäkta mig, men hon kommer att befinna sig ungefär 3 km hemifrån, istället för 2,5 som förut."
Och då svarar känslodelen: "Jag veeeet, men hon ska ta sig dit och hem själv, och vet du vilka skumma människor det finns i världen? Och vet du hur dumma tjejer (och killar med för den delen) kan vara mot en annan tjej? Och vet du att hon ska gå på en högstadieskola, fast hon bara går i fyran? Och vet du att de ska sjösätta en massa förändringar på skolan nu till hösten som ingen, precis ingen, vet hur de ska fungera i praktiken, alla bara hoppas? Och vet du att jag har engagerat mig ända sen hon började på kyrkis hur skolan varit, vilka fröknar, vilken pedagogik de har, hur arbetslagen ser ut, etc och nu vet ingen!!!?? Och vet du hon är mitt första barn som jag släpper iväg på det här sättet? Och vet du att jag tycker att det är LÄSKIGT!!!!??"
Sen tar logik-delen över igen: "Vet DU att du känner så här bara för att det är ditt första barn? När J börjar fyran kommer du knappt reagera."
Känslo-delen: "Jag veeeeet... det ordnar sig...nog?" ;)
Sen bestämmer jag att logik-delen får vinna den här gången också. Så nu ser vi bara framemot måndag.
Barnet ifråga sa självt efter "träningen": "Mamma, om du åker efter bussen med bilen på morgonen, så åker jag hem själv sen efter skolan! Det var ju inte svårt alls."
Så så hispigt var det. Inte alls.
Fast det är skönare när hon/de är alldeles här: I mina armar!!!
Hur hamnade jag här?
Och det är inte bara enkelt och klack-spark-igt att låta ens första barn börja i fjärde klass med busskort. Jag känner mig verkligen tudelad i detta. Känslo-delen och logik-delen. Just nu leder känslo-delen: "MITT lilla barn, ensam i stora vida världen."
Och när jag sagt det kommer logik-delen in med en harkling och säger: "Ähum, ursäkta mig, men hon kommer att befinna sig ungefär 3 km hemifrån, istället för 2,5 som förut."
Och då svarar känslodelen: "Jag veeeet, men hon ska ta sig dit och hem själv, och vet du vilka skumma människor det finns i världen? Och vet du hur dumma tjejer (och killar med för den delen) kan vara mot en annan tjej? Och vet du att hon ska gå på en högstadieskola, fast hon bara går i fyran? Och vet du att de ska sjösätta en massa förändringar på skolan nu till hösten som ingen, precis ingen, vet hur de ska fungera i praktiken, alla bara hoppas? Och vet du att jag har engagerat mig ända sen hon började på kyrkis hur skolan varit, vilka fröknar, vilken pedagogik de har, hur arbetslagen ser ut, etc och nu vet ingen!!!?? Och vet du hon är mitt första barn som jag släpper iväg på det här sättet? Och vet du att jag tycker att det är LÄSKIGT!!!!??"
Sen tar logik-delen över igen: "Vet DU att du känner så här bara för att det är ditt första barn? När J börjar fyran kommer du knappt reagera."
Känslo-delen: "Jag veeeeet... det ordnar sig...nog?" ;)
Sen bestämmer jag att logik-delen får vinna den här gången också. Så nu ser vi bara framemot måndag.
Barnet ifråga sa självt efter "träningen": "Mamma, om du åker efter bussen med bilen på morgonen, så åker jag hem själv sen efter skolan! Det var ju inte svårt alls."
Så så hispigt var det. Inte alls.
Fast det är skönare när hon/de är alldeles här: I mina armar!!!
onsdag 11 augusti 2010
Lite reklam
En av mina kära svågrar, Jonathan, är just nu som volontär i Palestina. Läs om hans upplevelser och se vardagen i Palestina på hans blogg. Du hittar länken i blogglistan också. Vi människor lever verkligen olika liv! Det finns mycket att vara tacksam över.
lördag 24 juli 2010
fredag 9 juli 2010
Sommarlov
Nu är jag och barnen inne på dag nummer 19 på landet. Och vi vill aldrig åka hem! Det finns inget bättre än det här just nu. Solen lyser dag efter dag, barnen leker och badar, morfar har frukostklubb med barnbarnen (idag tog de motorbåten till frukoststället), mormor har tuggummiklubb med barnbarnen (istället för presenter köper hon tuggummin på sina resor, som sedan utprovas av alla barnbarnen), vi myser, solar, vilar. Kort sagt: Har sommar sådär som man önskar att man får ha sommar. Vi är så tacksamma!
Nästa vecka åker Daniel (som jobbat hela denna tiden, men kommit upp på helgerna) till USA en vecka, så det blir minst en hel vecka till här. För vad ska vi göra hemma liksom. Efter det kaaaaanske vi åker hem. Och sen ska Daniel försöka ha ledigt i fyra veckor... Vi får se hur allvarlig jobb-abstinensen blir. ;)
Hoppas att du får njuta av sommar-Sverige!
Nästa vecka åker Daniel (som jobbat hela denna tiden, men kommit upp på helgerna) till USA en vecka, så det blir minst en hel vecka till här. För vad ska vi göra hemma liksom. Efter det kaaaaanske vi åker hem. Och sen ska Daniel försöka ha ledigt i fyra veckor... Vi får se hur allvarlig jobb-abstinensen blir. ;)
Hoppas att du får njuta av sommar-Sverige!
söndag 27 juni 2010
Barn av idag
Efter en helt överljuvlig söndag på landet, med andlighet utöver det vanliga, sol, mys på filt, kanotfärd över "sundet", grillad pizza (jo, jag lovar det är döööögott), krocketspel och söndagsmys var Olivia galet uppspelt. Jag skickar ut henne med orden: "Spring fyra varv runt huset!"
Oväntat glatt säger hon "OK!" och springer mot dörren. Blixtsnabbt hoppar Matilda upp ur fåtöljen och kastar sig ut genom dörren: "Vänta på mig! Jag är programledare!!"
Jag stannar upp och undrar om jag faktiskt hörde rätt. "Sa hon 'programledare'??" Innan jag hunnit tänka klart kommer hon in genom dörren igen och säger "Jag måste ha min mikrofon!" och fiskar upp en tom hushållsrulle ur sin väska och springer ut igen.
Sen turas de om att springa varv efter varv, medan den andra högt, glatt och oväntat välformluerat refererar språngmarschen.
Snart är även Benjamin med i tävlingen. Ivrigt påhejad och med snälla storasystrar sätter han tydligen "rekord för fyraåringar att springa runt huset". Och i den rafflande finalen mot den förra vinnaren (Matilda) blir det..."oavgjort! Båda är vinnare. MEN, Benjamin har fortfarande kvar sitt rekord."
Sen det var högtidlig hyllning av vinnarna uppe på bergsknallen med fyrfaldiga hurra, applåder och extrauppvisningar av vinnarna (balansering på plankan över "ravinen"). Allt skickligt refererat och programledat av mikrofonhållaren.
Ser barnen lite för mycket fotbolls-VM, Let's Dance, Idol, etc??...
Men de hade vansinnigt roligt. Och vi som tittade på också. Daniel var tydligen med som den tredje deltagaren, men han kom på femte plats. ;)
Oväntat glatt säger hon "OK!" och springer mot dörren. Blixtsnabbt hoppar Matilda upp ur fåtöljen och kastar sig ut genom dörren: "Vänta på mig! Jag är programledare!!"
Jag stannar upp och undrar om jag faktiskt hörde rätt. "Sa hon 'programledare'??" Innan jag hunnit tänka klart kommer hon in genom dörren igen och säger "Jag måste ha min mikrofon!" och fiskar upp en tom hushållsrulle ur sin väska och springer ut igen.
Sen turas de om att springa varv efter varv, medan den andra högt, glatt och oväntat välformluerat refererar språngmarschen.
Snart är även Benjamin med i tävlingen. Ivrigt påhejad och med snälla storasystrar sätter han tydligen "rekord för fyraåringar att springa runt huset". Och i den rafflande finalen mot den förra vinnaren (Matilda) blir det..."oavgjort! Båda är vinnare. MEN, Benjamin har fortfarande kvar sitt rekord."
Sen det var högtidlig hyllning av vinnarna uppe på bergsknallen med fyrfaldiga hurra, applåder och extrauppvisningar av vinnarna (balansering på plankan över "ravinen"). Allt skickligt refererat och programledat av mikrofonhållaren.
Ser barnen lite för mycket fotbolls-VM, Let's Dance, Idol, etc??...
Men de hade vansinnigt roligt. Och vi som tittade på också. Daniel var tydligen med som den tredje deltagaren, men han kom på femte plats. ;)
torsdag 17 juni 2010
Sommartystnad
Sooooommar, sommar och sol. Havet och vinden och doft av kaprifol!
Nja, inte riktigt, men det känns så. Och hur i hela världen ska man lyckas hitta tid till att blogga? Dessutom har verkligheten hunnit ikapp mig och jag aspirerar på att bli vuxen. Vuxen på riktigt: Jag går och lägger mig tiiiiidigt på kvällarna. (Nu skulle Daniel inflika och säga att "Så värst tidigt är det väl ändå inte..." och kanske inte det, men betydligt tidigare än...förut! Så det så!) Och då blir det ännu mindre tid till att blogga.
Men för den som är intresserad kan jag meddela att den första sommarlovsveckan avlöpt alldeles magnifikt! Det upprättade arbetsfördelningschemat (a.k.a. ansvarslistan) fungerar över förväntan bra, med resultatet att modern inte behöver städa och plocka ihjäl sig trots fyra hemmavarande barn.
Modern är djuuuuuupt imponerad över avkomlingarnas villighet och förmåga att städa. Hon har kanske gjort nåt bra nån gång trots allt. Till och med den annars högljudde 4-åringen S-T-Ä-D-A-R! Och då menar jag STÄDAR! Svosch, säger det så är han klar. Det är sensationellt, ska ni veta. När jag sa till 8-åringen att jag kunde plocka av bordet själv svarade hon: "Så jag behöver bara plocka upp det här lilla?" och pekade på 1-åringens alla leksaker på golvet och skorna i hallen. Som musik för en trött moder! När 9-och-ett-halvt-åringen sorterade vilken tvätt som skulle hängas respektive in i torktumlaren (och sen hängde tvätten) blev mitt öga nästan blött. DE KAN!
Modern rekommenderar å det varmaste arbetsfördelningsscheman!
Sen har vi prövat bada (var för kallt, men Jakob kröp glatt rätt i), suttit ute i solen och njutit i lekparken, pratat med grannar, haft barn som sovit borta, åkt buss till centrum (en attraktion för de tre yngsta i familjen), tagit hål i öronen på en, sovit, försökt knäcka Jakobs sov-kod med varierande resultat, skrattat, myst och känt tacksamhet över alla välsignelser som finns i det lilla och stora.
(Jovisst, jag har inte varit solskensglad hela tiden. Men när solen gått ner och jag känner mig lite somrig i skinnet och det är (nästan) varmt ute, då känns det som om jag varit det.)
Hur din första sommarlovsveckan varit?
Nja, inte riktigt, men det känns så. Och hur i hela världen ska man lyckas hitta tid till att blogga? Dessutom har verkligheten hunnit ikapp mig och jag aspirerar på att bli vuxen. Vuxen på riktigt: Jag går och lägger mig tiiiiidigt på kvällarna. (Nu skulle Daniel inflika och säga att "Så värst tidigt är det väl ändå inte..." och kanske inte det, men betydligt tidigare än...förut! Så det så!) Och då blir det ännu mindre tid till att blogga.
Men för den som är intresserad kan jag meddela att den första sommarlovsveckan avlöpt alldeles magnifikt! Det upprättade arbetsfördelningschemat (a.k.a. ansvarslistan) fungerar över förväntan bra, med resultatet att modern inte behöver städa och plocka ihjäl sig trots fyra hemmavarande barn.
Modern är djuuuuuupt imponerad över avkomlingarnas villighet och förmåga att städa. Hon har kanske gjort nåt bra nån gång trots allt. Till och med den annars högljudde 4-åringen S-T-Ä-D-A-R! Och då menar jag STÄDAR! Svosch, säger det så är han klar. Det är sensationellt, ska ni veta. När jag sa till 8-åringen att jag kunde plocka av bordet själv svarade hon: "Så jag behöver bara plocka upp det här lilla?" och pekade på 1-åringens alla leksaker på golvet och skorna i hallen. Som musik för en trött moder! När 9-och-ett-halvt-åringen sorterade vilken tvätt som skulle hängas respektive in i torktumlaren (och sen hängde tvätten) blev mitt öga nästan blött. DE KAN!
Modern rekommenderar å det varmaste arbetsfördelningsscheman!
Sen har vi prövat bada (var för kallt, men Jakob kröp glatt rätt i), suttit ute i solen och njutit i lekparken, pratat med grannar, haft barn som sovit borta, åkt buss till centrum (en attraktion för de tre yngsta i familjen), tagit hål i öronen på en, sovit, försökt knäcka Jakobs sov-kod med varierande resultat, skrattat, myst och känt tacksamhet över alla välsignelser som finns i det lilla och stora.
(Jovisst, jag har inte varit solskensglad hela tiden. Men när solen gått ner och jag känner mig lite somrig i skinnet och det är (nästan) varmt ute, då känns det som om jag varit det.)
Hur din första sommarlovsveckan varit?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)