Barnslig lycka

I fredags hade min älskling ordnat en ÖVERRASKNINGSFEST för MIG! Jag inträder på söndag nämligen i den högaktningsvärda skaran av 30-åringar. (Och ska sanningen fram så önskade jag mig en överraskningfest - fast man egentligen inte kan önska sig en sådan. Det går ju emot hela syftet med överraskning.)

Men hur det nu var så lyckades Daniel med konststycket att TOTALT lura mig (vilket aldrig hänt under alla de år vi känt varandra, för han har alltid varit värdelös på att ljuga). Jag hade till och med gått och hyrt en DVD som vi skulle titta på, eftersom vi "råkade" vara barnfria sånär som på Benjamin. När allt var färdigt för att börja titta på filmen knackar det på dörren och ett helt gäng börjar sjunga för mig. Och sen kom det ännu fler och några till. LYCKA!

Alla borde få en överraskningsfest då och då. Men mår bra av det helt enkelt. Jag blev sådär lycklig som man blev när man var liten och fyllde år, sådär så det spritter i hela kroppen och man får och ska suga i sig all uppmärksamhet och kärlek. UNDERBART!

När jag sen fick min present av Daniel kom det nästan en liten tår i ögat. För sådär allra längst inne har jag närt en dröm om att åka med honom till Paris som 30-års present, men samtidigt ännu en gång insett att den ekonomiska verkligheten inte alltid följer ens drömmar (läs Daniel hade inget jobb på sex månader)...
"Men en natt på landet utan barn skulle göra mig själaglad", har jag tänkt lite mer realistiskt. Men så fick jag öppna ett guldpaket där det låg två pass, två flygbiljetter till Paris och en hotellbokning!!!!

Fattar ni, jag behöver inte ens ta med mig lakan till ett vandrarhem!!! Jag ska få sova i en hotellsäng med min man brevid mig, utan barn OCH få äta hotellfrukost! Dessutom i två nätter! Lycka i hela kroppen, säger jag bara. Överlyxigt lyxigt. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant, men imorgon måste jag börja packa. För i övermorgon åker jag och min fransktalande man till Paris. Han kan prata franska med alla och jag kan gå brevid och bli än mer imponerad av min man. Tänk så bra.

Måste kanske damma av skolfranskan långt därinne i hjärnans mörka skrymslen. Hur var det nu?..."Je m'apelle Helena. Bonjour. Je parle francais (hur gör man lilla knorren på c:et??) un peu". Eller kanske ännu hellre: "Je ne parle pas francais". Hi, hi. Allt för att Daniel ska få briljera inför sin fru med sina språkkunskaper hela helgen (han hävdar med bestämdhet att han inte kan så bra längre, men det tror jag inte ett smack på!)

Så fler baugetter och lyxhelger till småbarnsföräldrar! Och fler överraskningsfester till alla!

PS. TACK alla ni som kom och skickade hälsningar på olika sätt. Ni har verkligen gjort mig lycklig.

PS igen. Det är ingen som har nån miljon eller två att ge oss till ett sött litet hus vi varit på visning för. Utan att överdriva tror jag att lyckan i min kropp skulle bli ännu större då. ;) Det är inget stort och märkvärdigt hus, det råkar bara ligga i Stockholm och därför jättedyrt. Men ack så fint och alldeles perfekt för vår lilla familj. Å andra sidan kan ju inte alla ens drömmar slå in samtidigt. Då skulle man ju inte ha några kvar! Så jag åker glad och lycklig till Frankrike istället.