Sitter vid matbordet. Stämningen är trivsam, men börjar slå över till det där fnitter-och-tjafs-stadet-vi-tänker-inte-göra-som-mamma/pappa-säger. Ett tillstånd jag minns mycket väl från barndomen. Det var så roligt att det bara inte gick att sluta, hur mycket mamma/pappa än sa till. Tills de var tvungna att bli riktigt arga vill säga... Och nu sitter jag själv där med en liten hop ungar som fnittrar och skrattar så de kvider och inte kan gör som jag säger. Aaarrrrgggghhhhhhh, kan jag bara säga.
Men innan jag idag hunnit komma till arrrggghhh-tillståndet, men samtidigt börjar tröttna på att mackorna fortfarande inte är uppätna, säger O, som alltid har lite svårt att skynda sig:
-Men mamma, ett gott skratt förlänger livet!
Och ja, det är sant. Men härmed lyckades hon samtidigt få till en helt ny innebörd.
Livet förlängs av skrattet i den betydelsen att allting går mycket långsammare!
Vi skrattade alla en lång stund till. Mackorna blev inte uppätna på lika lång stund.
(Jag skaaa försöka se det komiska i situationen nästa gång också. Kan inte lova att jag lyckas.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar