Söndagseftermiddag

Det händer så mycket hela tiden att jag inte vet riktigt vad jag ska skriva och när.

Men just nu vill jag bara stanna världen en liten stund och bara vara. Det har varit en fantastisk (kyrk)konferenshelg. Det är söndag eftermiddag, J och D sover, de andra barnen leker så skratten trillar nerför trappan, ljusen är tända och livet är gott. När man i vanliga fall alltid är i kyrkan den här tiden så är dessa timmar av LUGN en söndag en sällsam gåva. TImmarna på förmiddagen innan kyrkan är aldrig lika lugna. Jag njuuuuuuter.

Oj då, problem...

Jag började trycka runt i malldesignen bara för att se vad det var man kunde välja på. Och nu kan jag inte hitta tillbaka till min "vanliga" mall. Finns den inte längre? Och om jag har höstlöv (som visserligen är underbart vackra) nu måste jag ju hålla på att byta. Det var ju det jag inte ville!!!

Är det nån därute i cyberspace som kan "visa" mig hur man hittar tillbaka till min vanliga mall? Den enkla jag hittade var jätteful. Det låter ju helt korkat att jag inte hittar det, jag menar under vilken annan flik än malldesign skulle den finnas??

Men under tiden kan ni njuta av mina höstlöv.

Jag ÄLSKAR hur världen ser ut just nu. Denna tid på året blev min alldeles speciella när min mamma sa att "träden klär sig i guld för att du fyller år". Innan dess hade jag klagat åtskilliga gånger på att jag var den enda i familjen som fyllde år efter juli - alltså SIST av alla, HELA tiden. Men efter den förklaringen var det inga problem. Och den funkar fortfarande. Hösten är min!

Men är det nån som vet om min vanliga malldesign är borta för alltid??

Isåfall: Typiskt!

Vad är det med barnen av idag?

Ibland fascineras man av dagens barn. De vet så mycket, kan så mycket. Mobiltelefoner och internet är en del av den självklara världen. (Pröva förklara för ett barn att det faktiskt inte fanns mobiltelefoner när du var liten. Han/hon kommer inte tro dig. Åtminstone inte på en väldigt lång stund.) Det är häftigt när de vet saker man inte ens hade en aning om själv innan man var åtminstone tonåring.

Men andra saker får en att förfäras!

Häromdagen hade ICA erbjudande om 3 GB Gräddglass-paket för vad-det-nu-var. Jag blev alldeles varm i själen när jag tänkte på alla de paket jag och min storebror delat - med eller utan föräldrarnas vetskap. Ähum...

Hursomhelst, förfärandet börjar redan i glassdisken. B kan överhuvudtaget inte förstå varför jag envisas med att plocka upp de tre MINSTA paketen, när det finns stora glasstrutar brevid. Efter en omständlig övertalningsprocess (ok, den var inte så lång, men att behöva övertala ett barn om att köpa glass känns omständligt!) gick han skeptiskt med på att köpa "paketen som mamma säger att man ska få ett eget. Nej! Inte ett eget, ett HALVT!"

Väl hemma och efter kvällsmaten ska nu glassen tas fram. M som bara hört talas om glassen som ska fås efter maten utbrister: Va´? Ingen pinnglass??!!

Mamma och pappa skyndar sig att säga att man får ett EGET halvt glasspaket. Coolt va´? Mycket skeptisk till coolheten i detta säger hon "Oookeeej...?"

Mamman och Pappan tar glatt fram en kniv och ser vilken förbättring GB gjort sen sist de åt glassen. Det finns en linjal ditritad på paketet!!! Vilken lycka! "Tänk vad det hade underlättat när vi var små!"

- Men jag vill ha båda smakerna, utbrister M.
- Det går inte. Man får bara det ena eller andra paketet.
- Mäh, varför då?
- Joo, för att...ja, varför då egentligen? Visst, vi kan väl dela det delade paketet så att du får två. Men då måste du äta FORT så att inte glassen smälter ut på bordet.

Då hörs ett annat illvrål.
- JAG VILL HA GLASSEN I EN SKÅÅÅÅÅL!!!!!

Mamman och pappan tittar på varandra, skrattar lite åt sig själva och ger det stackars barnet en skål och häller ner glassen.

Sen avnjuter vi glassen på alla våra olika sätt och ser att den yngsta åtminstone inte har så mycket egna preferenser. Det finns alltså hopp!

Vi vuxna vet åtminstone hur glass ska ätas!

Dagens härligaste

B blir upplyft i farfars armar ute på trappan. Förvånad men alldeles lycklig utbrister han:

"-ÅH! Jag kan se hela världen här uppifrån!"

Världens bästa

Jag måste bara skriva det någonstans: Jag har världens bästa (utökade) familj! Som små snälla, godhjärtade tomtar finns de där när nöden, eller bara livet, kräver. Utan bekymmer, utan knot och dessutom med ett glatt leende. Vad svårt livet skulle vara utan dem, och vad TACKSAM jag är att de finns.

Familj = stor välsignelse!

Och jag blir nästan lika glad när jag flera gånger varje dag får gå förbi den här vackra solrosen (och andra) som står i grannens rabatt! Tänk så mycket vackert vi får omges av. Imorgon MÅSTE jag få med kameran på lämna-barn-rundan. Senaste två morgonar har det varit lite dimma och sol. Björkbacken vi åker förbi varje dag ser fullständigt magisk ut. Vackert, vackert.

Familjefoto

Jag tycker så mycket om fotografier. Jag kan inte så mycket än, men bit för bit lär jag mig. Eftersom jag gillar det så mycket så vill jag ha fina familjekort på väggen. Härliga foton fulla med färg och liv. Så klickade jag in pånienie dialogues och där var de! (Förutom att det råkar vara kort på HENNES familj.) Såna kort vill jag ha!

Nån gång ska jag få till det. Ballonger är egentligen inte nödvändiga, men den typen av kort vill jag ha.

Jag och barnen

Egentligen vill jag inte berätta om det senaste dygnet, för det är inte ett av de dygn jag är mest stolt över, mor-barn-relationsmässigt alltså, men slutet blev så bra så jag måste berätta om det ändå, bara för att komma ihåg det själv. Så ni får överse med inledningen, men slutet blir desto bättre.

Det började redan igårkväll. Jag och äldsta dottern kom inte precis överens... Jag blev verkligen tokarg på henne och hon på mig. Vi pratade om det senare på sängkanten och vi var såta vänner innan hon somnade. Allt bra så långt.

Imorse började/fortsatte det... Vet inte riktigt hur det gick till (men om jag får så skyller jag det gärna på sjukdomskänsla hos mig själv och alldeles för lite sömn tack vare barnskrik). Stämningen var mycket tryckt sista biten till skolan. Vi hann inte bli vänner sådär som man vill innan man släpper av sin dotter för en hel skoldag, men tillräckligt för att jag inte skulle ropa tillbaka henne. Kändes ändå mindre bra...

När jag sen skulle hämta henne stod hon på ett ställe och jag på ett annat. Ett stort missförstånd visade det sig senare. (Jag vill verkligen att hennes sim-kort kommer imorgon så att jag kan ringa henne på mobilen!) När jag till slut hittade henne var jag superirriterad för att hon inte stått på "rätt" ställe, och jag och de andra barnen suttit i bilen en halvtimme och väntat på henne. Hon å andra sidan blev arg för att jag plockade upp henne precis innan hon skulle åka bussen hem. (Den nyvunna friheten med att åka buss hem är fortfarande underbar.)

Så där sitter vi i bilen och det osar ur öronen på oss båda två. De andra två (J är fortfarande lite för liten för att hänga med på det här spelet, tack och lov!) är inte sena att hänga på oset, och tjafsar om allt och inget.

När de sen övat sången de skulle hos moster (det var därför jag skulle hämta henne), blir det inte bättre för att jag inte låter dem leka med kusinerna som de vill, utan de ska prompt med i bilen NU. För det är nu vi behöver åka och handla. Mer tjafs, skrik och ilska från de tre äldsta och mig. (Fast det var faktiskt inte jag som skrek.)

Nu både osar och blixtar det på oss alla fyra. Innan vi parkerar vid affären säger jag nåt i stil med: "Jaha, det här blir ju en härlig handling... Man kan ju undra vad som kom först. Att jag är arg, eller att ni inte gör som jag säger?!"

Det var som att morgonljuset plötsligt bröt igenom nattens mörker! Som i ett trollslag ser vi alla det komiska i sammanhanget: Vi vet inte varför vi egentligen är arga!

Vi börjar alla fnissa och diskutera vad som kom först. Men det fanns inget svar!

Så efter lite mer skratt konstasterade vi bara: "Jaha, då kan vi ju sluta vara arga!". Sen gick vi in och hade hur trevligt som helst.

Trevligheten fortsatte sedan hemma då de tre hjälpte mig att plocka ur all maten med hjälp av langen-går och lite mat-dans (?). Och hej, hå och lite tjim vad trevligt allt kan bli.

Jag älskar mina gullungar, och de älskar faktiskt mig! Vi skrattar, gråter, älskar och blir arga. Men det är VI! Och det vet vi om.

Och sen är det trevligt när Daniel och Jakob också är med på ett hörn. ;)