Till Daniel

När du sitter och tittar ut genom fönstret ser du mogna apelsiner i träden.
När vi sitter och tittar ut genom fönstret ser vi det här:

När du öppnar dörren möts du av sol, värme och +15°C.
När vi öppnar dörren möts vi av det här:


Otroligt! Har aldrig sett ett sådant fönster, eller så mycket snö utanför dörren! Och då ska man veta att dörren ju sitter ca 20 cm över marken...

...mer än tusen ord

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Men en bild kan dölja minst tusen ord också.

Man kan antingen se en härlig vintermorgon då snön gnistrar, huset är inbäddat i snö efter nattens storm, barnen står klara för att gå till skolan och allt är frid och fröjd.

Sanningen bakom fotot är en genomsvettig mamma som hysteriskt skottat undan snön för att överhuvutaget komma ut till vägen, ungarna börjar 7.30(!!) och mamman är glad om dottern har båda gympaskorna i väskan (hon hade inga visade det sig), frukosten har de precis tryckt i sig. Samtidigt undrar mamman var den där mannen är, när han behövs för att skotta. Just det; in sunny California! Ha, ha, ha. Ironi, eller?

Men trots allt detta var jag tvungen att ta kort på det. Det såg ju så idylliskt ut. Och vem vet när det kommer vara en sån här vacker vinter igen? Och om det skulle bli det, kommer jag då att ha tid att ta ett kort kl. 07.20? Nej, troligtvis inte. Det är bäst att njuta av det här och nu.

Och trots stressen och svetten så var vi glada och barnen kom i tid till skolan. Poäng till mig! OK, till barnen också för att de var så duktiga att göra sig i ordning.

Bilder på vardagen

Jag har blivit inspirerad. Förra året följde jag en blogg där två kvinnor tog kort på sin vardag och la upp en bild i veckan. Någon annanstans såg jag nån som försökte lägga upp bilder varje dag. Jag vet inte om jag har som ambition att lägga upp bilder på regelbunden basis, men jag måste göra nåt åt det här hållet.

Varför? För att mitt minne är så kort och livet går så fort. Varje dag tänker jag minst en gång: Åh, detta måste jag minnas. Det här vill jag komma ihåg. Etc. Men jag inser när jag pratar med barnen, Daniel eller nån av släktingarna att jag glömmer så mycket. Jag antar att man inte kan hålla allt i huvudet. Så för att minnas dagens vardag kommer här en bild på Benjamins bästa just nu:

Spela spel på lego.com - allra helst med pappa och dricka julmust. (Det är bäst att hålla i pappa hårt så att han inte smiter...Pappan verkar väldigt intresserad. ;))
Adventsljusstaken är tänd för att krama det sista ur julen. (Men den är väl slut nu?! Fast barnen vägrade tar ner granen idag. Snälla?)

Förra söndagen kom det

Mamma:
-Åh, min lilla gullunge. Vem är mammas sötaste bebis?

Jakob (6 månader):
-Da, da, da, da.

Kan tilläggas att han även snurrar kring egen axel, vänder sig från mage till rygg och tillbaka, sitter själv - nästan helt säkert, ler fortfarande jämt, skrattar högt vid kittel, älskar att bli uppkastad i luften (det orkar man typ fyra ggr då han är "av viss rondör", som en läkare uttryckte det), börjar komma på att han faktiskt inte känner alla.
Ja, ni hör ju, praktiskt taget ett geni.

Ibland orkar man bara inte...

Mamma:
-Benjamin, du måste faktiskt göra förlåt till Matilda också!

Benjamin (som fortfarande överraskar oss med sitt ordförråd och nu dessutom i tårar):
-Men mamma, jag orkar faktiskt inte. Jag måste sova hela natten!

PS. Tyvärr köpte inte hans mamma det argumentet, så han fick göra sitt förlåt ändå. Krama och klappa lite på henne. Äter man upp någons hela chokladkalender får man stå sitt kast.

Barn har inte så stora krav

Mamma:
- Om du fick bestämma en hel dag, vad skulle du göra då?

Matilda (utan en enda sekunds tvekan!):
- För det första, hoppa i mammas och pappas säng!

Lite till

Idag kan vi även lägga till den härliga Kåvepenin-flaskan. Lillskrutt visade sig ha en ordentlig öroninflammation på ena örat och ett annat rött öra. Lilla skruttungen! Han har visat sig vara av det tåligare slaget då vi inte märkt att han tagit sig för örat eller nåt. Nej, han ler glatt ändå. Jämt. (Förutom om han inte fått sova klart och en sköterska ska komma och undersöka honom. Då blir det bara ett litet snett leende från ena mungipan.)

Men lungorna lät bättre. Inget pip idag. Bara en massa rossel och slem. Men med lite fler inhalationer och penicillin ska det också bli bra. Eller hur?

Usch, vad tråkigt att läsa om. Men som jag skriver i rutan "om mig": det är för att jag ska få lite perspektiv på livet som jag skriver här. Och har man varit instängd i ett hus i flera dagar (eller är det veckor? månader? när var solen här sist?) så måste jag få uttrycka det nånstans. Så då blir det här. ;) Men snart har jag ältat klart. Kanske. Eller inte alls. Det beror på.