Då vet man att det är dags att städa!

Alltså, det är mycket nu! Först och främst har vi klarat av (sago)bröllop nr 1. Stephanie är nu en lycklig madame Mojica. Den lycklige mannen heter Andy (egentligen Andrew, men eftersom familjen hans är fransktalande kan ingen uttala det... Således kallas han kort och gott Andy). Och tillsammans bor herr och fru Mojica i Dubai.

Det var ett sådant härligt bröllop med underbart roliga människor att det verkligen var FEST! Internationellt var det också med amerikaner, fransmän, tyskar, svenskar, araber (från alla möjliga ställen i Mellanöstern, jag kommer inte ihåg alla tyvärr), spanjorer osv. Om nån är intresserad pussar fransmän två gånger på varsin kind, men i Libanon gör man det tre gånger. Huvudet åt vänster - höger - vänster. Är ni med? Och jag kan även meddela att jag för första gången borstat av min skolfranska och konverserat! Nja, OK... konverserat är kanske att ta i. Men jag lyckades säga till franska mormor 82 år att jag pratar inte franska, jag förstår ingenting, men jag har läst franska i skolan i sex år och att min man är en hejare på franska. Det ni! Mäkta stolt. Mormor var även med och festade ända till slutet av festen vid 1.30-snåret. Jo'rå, hon dansade OCH sjöng med. (Jag kan även meddela att Christer var med och dansade. Då förstår ni vilken nivå festen var på. Det var PAAAAAARTY.)

Det var underbart!

Men nu är det flytt som gäller till 100%. Jag har idag blivit bästa kompis med kofoten då vi tillsammans har bänt bort alla husets (80-talsgrå!) lister. Känner mig väldigt cool och macho. Har även fått leva ut mina aggressioner mot strukturtapet à la 80-tal. Japp, de är nerslitna. Kan meddela att Benjamin inte hade svårt att hjälpa till med nerslitning av tapeter. Hoppas att han glömmer det snart bara...
Daniel, med hjälp av en och annan släkting, sätter in trappa till vinden, gipsar och skruvar.

Detta sammantaget (bröllop, flytt och bygg) gör ju att ingen, och jag menar verkligen ingen, har lust att städa hemma. "Vi ska ju flytta snart!" Det resulterar i att golven sakta men säkert gror igen. (Pröva själva att inte dammsuga på ca 1 vecka med tre barn, ett gäng kompisar hemma...) Men idag fick jag knuffen jag behövde.

Mycket söt grannepojke, O 4 1/2 år, tittar med mycket förvånade ögon på vårt allt annat än rena köksgolv och utbrister:

-Varför är erat golv så smutsigt?
-Tja...för att ingen har städat det.
-Då tycker jag att du behöver dammsuga!

När en liten kille som inte ens är 5 år säger en sån grej, då vet man att det är dags. Nedervåningen i vårt "gamla" hus går att gå på nu. Du riskerar inte att få x antal små pärlplattepärlor, smulor, äggskalsbitar, en och annan torkad makaron eller grus under foten. Mission accomplished!

(Det gigantiska rena tvättberget ska nu tas om hand. Oj, oj, oj, man kommer nog vilja vara här inne i morgon. ;))