Kaos eller livet just nu - allt hänger på attityden

20.30 Barnen sover - åtminstone de tre yngsta
20.45 Äldsta dottern kommer upp "jätteont i magen" - precis som de två yngre som sen kräktes... fram med spybunken
21.00 Äldsta dottern "kan verkligen inte sova. Får jag läsa 2 min? -OK."
21.15 Äldste sonen börjar skrika, EXAKT 0,5 sekunder senare börjar yngste sonen skrika
21.25 Mittemellan skriken hör jag att Daniel kommer in med vår nyinköpta begagnade torktumlare
21.30 Lyckats få tyst på äldste sonen - fyra ggr!!! Nästan lyckats få tyst på yngre.
21.31 Äldste son utbrister i ny gråtattack: "MEN JAG ÄR JU SÅ TRÖTT!!!!!" (Det är då man får bita sig i tungan för att inte skrika: MEN GÖR DET DÅ!)
21.35 Äldste sonen verkar lugna sig lite. Från äldsta dotterns rum: "Får man sova nu?! Svaret är: Tveksamt.
21.45 Äldste sonen somnar efter att pappa försäkrat honom om att han är hemma nu.
21.46 Ger upp och tar upp den gallskrikande yngste sonen. Han tystnar som på kommando och lägger huvudet på min axel och suckar gott. (F.ö. första dagen som han medvetet lägger huvudet på axeln och myyyyyyser!! Gosigt.) Äldsta dottern somnar.
21.55 Daniel sätter sig för att få klart rapporten före kl 23
22.00-22.59 Roar bebis, matar bebis, byter blöjor på bebis, viker en tvätt, hänger en annan, kollar på So you think you can dance, börjar bli galet trött - igen
23.00 Bebisen gnuggar sig i ögonen och ser misstänkt trött ut, Daniel ringer in till kvällens sista telefonmöte
23.05 Bebis i sängen, gråter lite
23.06 Bebis i sängen, skriiiiiker
23.07-23.32 Bebis i sängen, endast tyst om mamma sitter brevid och klappar på honom
23.40 Bebis i sängen, förlorar kampen mot de tunga ögonlocken
23.42 Mamma tror att hon ska få gå och sova, Daniel jobbar fortfarande
23.48 *dunk med huvudet i sängkanten* äldste sonen vaknar med en dröm och ett skrik...
23.49 Yngste sonen hakar på skriket
23.56 Båda skriker fortfarande

- to be continued -

00.10 Mamman vågar tro att alla sover och är ändå glad för att detta kaos är livet. Hon älskar ju sina ungar!

00.20 Glöm det där med att sova. Bebis vaknar igen...

Aj!

Ytterdörrar borde ha varningstext.
"Varning! Ta undan fingret innan du stänger dörren. Annars gör det ont!"

No (wo)man is an island

Alla har vi hört talas om dem: Vardagshjältarna. Men om någon funderat på vilka de egentligen är och hur de ser ut kan jag nu avslöja det:

Svärfar Christer och pappa Håkan - min hjältar!

Efter alldeles för många ensamma nätter med springande, mardrömda, skrikande, kräksande, törstiga och jag-vet-inte-allt-vad-det-har-varit barn kände jag i morse att trötthetens avgrund började bli alldeles för djup.
"Hur i hela världen ska jag få till den här dagen??"
Och vilka träder då in på scenen, helt utan bekymmer, besvär och andra åthävor? Pappa och Christer.

Pappa tog Benjamin. "Vi ska bygga hus!"
Christer tog tjejerna på sitt mycket efterlängtade teaterbesök med efterföljande hamburgare OCH akuthandling av mat till oss.

Jag la mig i sängen, bad att Jakob skulle sova åtminstone en kvart till och somnade. Eller dog. Jag vet inte riktigt vilket av de två det var: TVÅ timmar senare tittade jag upp till verkligheten igen. MAKALÖST!!!

(Jakob vaknade inte på ytterligare två timmar, så jag antar att nattens vakensessioner med tillhörande kräks tog även på hans krafter.)

Så hyllas de som hyllas bör: vardagshjältarna i våra liv! Utan dem skulle jag inte ha varit vid mina fulla sinnes bruk idag.

PS. Om ni undrar så kommer Daniel hem imorgon förmiddag. Han ska även få en eloge för den hemskickade blombuketten som kom i torsdags. MYCKET trevligt!!! Fram för mer blommor till folket.

Till Daniel

När du sitter och tittar ut genom fönstret ser du mogna apelsiner i träden.
När vi sitter och tittar ut genom fönstret ser vi det här:

När du öppnar dörren möts du av sol, värme och +15°C.
När vi öppnar dörren möts vi av det här:


Otroligt! Har aldrig sett ett sådant fönster, eller så mycket snö utanför dörren! Och då ska man veta att dörren ju sitter ca 20 cm över marken...

...mer än tusen ord

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Men en bild kan dölja minst tusen ord också.

Man kan antingen se en härlig vintermorgon då snön gnistrar, huset är inbäddat i snö efter nattens storm, barnen står klara för att gå till skolan och allt är frid och fröjd.

Sanningen bakom fotot är en genomsvettig mamma som hysteriskt skottat undan snön för att överhuvutaget komma ut till vägen, ungarna börjar 7.30(!!) och mamman är glad om dottern har båda gympaskorna i väskan (hon hade inga visade det sig), frukosten har de precis tryckt i sig. Samtidigt undrar mamman var den där mannen är, när han behövs för att skotta. Just det; in sunny California! Ha, ha, ha. Ironi, eller?

Men trots allt detta var jag tvungen att ta kort på det. Det såg ju så idylliskt ut. Och vem vet när det kommer vara en sån här vacker vinter igen? Och om det skulle bli det, kommer jag då att ha tid att ta ett kort kl. 07.20? Nej, troligtvis inte. Det är bäst att njuta av det här och nu.

Och trots stressen och svetten så var vi glada och barnen kom i tid till skolan. Poäng till mig! OK, till barnen också för att de var så duktiga att göra sig i ordning.

Bilder på vardagen

Jag har blivit inspirerad. Förra året följde jag en blogg där två kvinnor tog kort på sin vardag och la upp en bild i veckan. Någon annanstans såg jag nån som försökte lägga upp bilder varje dag. Jag vet inte om jag har som ambition att lägga upp bilder på regelbunden basis, men jag måste göra nåt åt det här hållet.

Varför? För att mitt minne är så kort och livet går så fort. Varje dag tänker jag minst en gång: Åh, detta måste jag minnas. Det här vill jag komma ihåg. Etc. Men jag inser när jag pratar med barnen, Daniel eller nån av släktingarna att jag glömmer så mycket. Jag antar att man inte kan hålla allt i huvudet. Så för att minnas dagens vardag kommer här en bild på Benjamins bästa just nu:

Spela spel på lego.com - allra helst med pappa och dricka julmust. (Det är bäst att hålla i pappa hårt så att han inte smiter...Pappan verkar väldigt intresserad. ;))
Adventsljusstaken är tänd för att krama det sista ur julen. (Men den är väl slut nu?! Fast barnen vägrade tar ner granen idag. Snälla?)

Förra söndagen kom det

Mamma:
-Åh, min lilla gullunge. Vem är mammas sötaste bebis?

Jakob (6 månader):
-Da, da, da, da.

Kan tilläggas att han även snurrar kring egen axel, vänder sig från mage till rygg och tillbaka, sitter själv - nästan helt säkert, ler fortfarande jämt, skrattar högt vid kittel, älskar att bli uppkastad i luften (det orkar man typ fyra ggr då han är "av viss rondör", som en läkare uttryckte det), börjar komma på att han faktiskt inte känner alla.
Ja, ni hör ju, praktiskt taget ett geni.