Alltså...

...nu har jag försökt skriva ett inlägg i 45 minuter som ska vara vettigt. Det går inte. Min hjärna är trött. Har varit supermom idag. Faktiskt hela veckan, om jag får säga det själv, när mannen varit bortrest.
11 barn har passerat här hemma idag (inklusive mina egna). 6 av dem har sängplats här hemma. Alltså mina egna fyra och två extra. De sista är snart i säng.
Mannen klev in genom dörren vid 19-tiden.
*poff*
Då kopplade supermom ur.
Nu behöver hon sova.
God natt!

(Ikväll är det ju fredag, så fast kl är 2300 så har jag inte jobbat över idag. ;) Jag FÅR vara uppe så här sent ikväll.)

Jobbat över

Hinner inte skriva nåt inlägg idag. Har jobbat över. Hemmamamma-jobbet har inga fasta tider om man så säger. ;)
Kram och god natt. (Första kvällen jag inte hunnit släcka före kl 22.00...men ibland är det nödvändigt.)

Underskatta aldrig ett barn!

Det finns så mycket som sägs som om hur man ska vara som förälder. Läste idag senast i Aftonbladet att det inte GÅR att göra rätt. Hur man än försöker. Till syvende och sist är det ändå DITT barn och DU som måste fixa det här. Så bra som ni kan.

Och vet ni, det går!

Jag var färdig att lämna ett av barnen till mormor tio minuter efter att jag hämtat denne. Jag kokade redan. Men jag höll mig. Istället åkte jag hem och ringde henne. Hon har nämligen en del kloka åsikter om sånt här. Vi kom fram till att det som behövdes var....*trumvirvel*...ett ordentligt snack. Utan krusiduller. Vänligt, men bestämt berätta att och varför.

Sagt och gjort.

Efter att jag lagt på telefonen hade vi ett snack.

Och nu vet jag, ännu en gång, att det funkar att ha ett snack med barn i alla åldrar. På barnets nivå såklart. Men det fungerar!!! Man ska aldrig, aldrig, aldrig underskatta ett barns förmåga till att förstå, ta till sig och vilja att göra om.

Naturligtvis måste jag nu påminna och återknyta till samtalet. (Har redan fått göra det ett antal ggr.) Men snacket gick fram. Och vi är på samma lag. Igen. (Tack och lov.)


(För övrigt har jag typ antagit en utmaning att blogga varje dag i hundra dagar. Men jag vågar inte riktigt skriva det officiellt. Men jag börjar idag, med de andra, så får vi se...;) Det är som sagt svårt att få till bloggtid när jag ska sova kl 22, och jag alltid bloggat på kvällarna förr... Nya tider, nya vanor? Vi får se.)

Sängkantsprat

Det finns inget bättre! Att prata på sängkanten med sitt/sina barn innan de ska sova. Det är allt jag vill säga.

Närheten, uppriktigheten, kontakten, viktigheten, skratten, tårarna, högt, lågt, allt däremellan, jordiska, himmelska, kärleken.

Tack, käraste mor, för att du lärde mig var de viktigaste samtalen sker.

Bussar

Ingen bra dag för bussar (igår) när de bussburna döttrarna ringer hem varsin gång från varsin buss:

- Mamma, bussen krockade med en bil!

- Mamma, det luktar rök i bussen. Jättemycket!

Som tur var kom båda hem utan skador eller blåmärken. (Bara lite ont i pannan från den krockade bussen.)
Men det får en onekligen att tänka till. En olycka händer så lätt. Eller många om man var i Helsingborg igår... Vi ska vara glada för alla dagar vi är hela och lyckliga. Glöm inte det.

Om ett träd faller i skogen...

Jakob 3 år och pappa för en dialog:

- Pappa, har du dammsugit mitt rum?
- Ja.
- Nej, du har inte det.
- Jo, jag gjorde det förut, när du var därnere.
- Men jag hörde inte det. Alltså har du inte gjort det.

Spridda tankar

Ok, fortsättning på mitt sömn-nyårslöfte: Jag har klarat alla kvällar även denna vecka! TJOHOOOO! Kl 22.00 har det varit släckt i mitt rum och jag har legat i sängen. Som underbara Fru H brukar säga: "Om jag blir kär i mig själv? Självklart!"

När flickorna sen kommer på att man inte kan sova i sitt eget rum utan måste sova i mitt rum (ja, det har varit mitt denna vecka då D har varit utomlands) precis kl 21.59, då får de snällt finna sig i att fixa madrass och diverse kuddar i mörkret. Har mamma släckt så har hon, tydligen. (Kan för övrigt meddela att det är rätt trevligt med spontana pyjamas-partyn med döttrarna.)

MEN mitt idoga arbete att upprätthålla mitt nyårslöfte innebär även problem: min egna tid (alltså tid utan vakna barn) försvinner fullständigt. Det är åtminstone alltid ett barn vaket när jag går och lägger mig. Inte för att hon behöver så mycket passning och så, men det är ett ständigt arbete tills alla sover och sen tandborstning etc för mig och hopp i säng. När ska jag t.ex. andas, tänka eller blogga då? Tydligen på fredagkvällen denna vecka i alla fall.

För övrigt kan jag meddela att en mjölkkindtand behöver vridas exakt sju gånger för att lossna.
Och att jag hört en av de gulligaste fel-sjungningar jag nånsin hört; häromkvällen när jag tröstade ledset barn i dennes säng hör jag treåringen (som i princip ALDRIG sjunger, så bara det var stort att höra) med sin ljuva stämma sjunga högt, rent och tydligt: "Sa-a-a-Lta Lucia! SaLtaaaaaaa Lucia!" Om och om igen.