Övningskörning pågår

Om ni har undrat vad jag pysslat med de senaste knappa tre månaderna har jag övningskört - i konsten att vara 4-barnsmamma.

Det är tydligen en hel konst att få fyra barn dit man ska, när man ska, hur man ska. Och jag övar mig varje dag. Men så här fyra (eller hur många veckor det nu gått sen skolstart) veckor in i terminen tycker jag mig se att vissa rutiner börjar uppstå.

Men det där med rutiner är intressant. Tänk att de alla omkullkastas så totalt av en liten varelse på mindre än fyra kilo. Bebis tågar in - rutiner, som man känner dem, tågar ut! Helt sanslöst. Men de fyra kilona, som nu blivit betydligt fler sen födslen, till trots anas nu ett ljus i mörkret. Rutiner börjar etableras.

Ytterligare en intressant aspekt med rutinerna är att totalt nya måste hittas, jämfört med tiden innan bebis. Och sen verkar de vara många fler än förut. Det till och med direkt avgörande att de är fler. Annars kantrar företaget Österlund (läs: mamman arg och irriterad, alla barnen skriker mer eller mindre).

Kruxet är att varken jag eller Daniel har varit några direkta rutinmänniskor. Det är klart att barnen alltid får frukost, lunch och middag, kläder på på morgonen och av på kvällen, tänder borstas, sagor läses etc, etc. Men inte på exakt samma sekund varje dag. Då är vi lite mer av känslomänniskor. När det känns bra liksom. Och allt behövs väl inte planeras in i minsta detalj. Känner vi för att bada när kompis X ringer och säger att de ska gå till Torvalla hänger vi på.

Men det känns som ett minne blott. Det är nämligen så mycket som ska förberedas, fixas och trixas med att det faktiskt MÅSTE planeras in i god tid. Annars hinner jag inte stoppa företaget och få det i ny riktning.

Och att hämta egna barn och lämna andras efter kl 1800 är direkt dumt just nu. Vi har en bit att gå från vårt hus till bilen och den vägen är lååååång med en bebis som helst vill sova och en trilskande, mycket trött 3-åring. Sen att få de barn man ska hämta in i bilen tar ju alltid lite längre än man tror, man ska säga hej då och dessutom helst vara trevlig mot föräldrarna. Och sen ska vägen mellan bilen och huset traskas igen. Vips är klockan 1930 innan man är innanför dörren igen, fast man började redan vid 1830. Och då ska fyra ännu tröttare barn läggas. Så nej, det gör jag inte om!

Med andra ord: jag övningskör! Misstag är bra, för då lär man sig nåt. Resultaten börjar arta sig.

Vårt nya mirakel

Här är han! Efter lite övertalning beslöt han sig för att komma ut den 18 juni - tack och lov! Men han är väl värd sin väntan. Söt som få och gulligare än resten och dessutom supersnäll. Han är hela familjens lilla guldklimp, som de andra syskonen nästintill slåss om att få hålla. Lyckan är här!
Alldeles ny.

Som sagt, sötare finns inte.

Nu har vi en av varje: en blond flicka och pojke, och en mörkare pojke och flicka.

Benjamins självklara stolthet över sin lillebror lyyyyser.

Mitt liv just nu

Magen först - everything else is just a blur...


Kommer det nånsin en tid då nåt annat kommer i fokus?? Jag väntar.

Slutet närmar sig

Man vet med säkerhet att slutet är nära (av graviditeten alltså, inget annat) när man sitter på kvällen och önskar att fjant-värkarna helt plötsligt skulle bli riktiga och man VILL föda barn...

Bara så att ni vet. Två veckor i teorin kvar, och fyra i praktiken baserat på det tre tidigare erfarenheterna... Suck. Det är lååååångt, när man sitter där på kvällen. För att inte tala om hur låååååång tid det är kvar när man måste vända sig i sängen.

Men snart så.

Ordspråk och dess betydelse

Sitter vid matbordet. Stämningen är trivsam, men börjar slå över till det där fnitter-och-tjafs-stadet-vi-tänker-inte-göra-som-mamma/pappa-säger. Ett tillstånd jag minns mycket väl från barndomen. Det var så roligt att det bara inte gick att sluta, hur mycket mamma/pappa än sa till. Tills de var tvungna att bli riktigt arga vill säga... Och nu sitter jag själv där med en liten hop ungar som fnittrar och skrattar så de kvider och inte kan gör som jag säger. Aaarrrrgggghhhhhhh, kan jag bara säga.

Men innan jag idag hunnit komma till arrrggghhh-tillståndet, men samtidigt börjar tröttna på att mackorna fortfarande inte är uppätna, säger O, som alltid har lite svårt att skynda sig:

-Men mamma, ett gott skratt förlänger livet!

Och ja, det är sant. Men härmed lyckades hon samtidigt få till en helt ny innebörd.

Livet förlängs av skrattet i den betydelsen att allting går mycket långsammare!

Vi skrattade alla en lång stund till. Mackorna blev inte uppätna på lika lång stund.

(Jag skaaa försöka se det komiska i situationen nästa gång också. Kan inte lova att jag lyckas.)

Vill du le en gång till idag?

Klicka på det här klippet! Vilken UNDERBAR idé! Nästa gång vi möts på T-centralen vet ni vad som händer...



Erkänn, man fäller nästan en liten tår av glädje! (Ja OK, jag är gravid, men liiiite känslosam blir man väl??)

Hoppsan, jag vet inte vad som hände med storleken på klippet. Vet inte vad man ska ändra i html-koden. Sorry.

Ledig måndag

Studiedag. Vad göra? Mycket gravid mamma. Mycket trötta tjejer. Mycket energisk kille.

Tur att svägerskan har planeringsenergi som räcker åt mig. Andy's lekland stod på schemat. Efter lite eftertanke packades matsäcken ner i väskan och barnen i bilen, och vi gav oss iväg.

Kusiner och kompisar hade så roligt att svetten bokstavligen stänkte omkring dem och tre timmar flööööög iväg. Vi stannade t.o.m. kvar lite längre än kusinbilen. Blev dryga fyra timmar innan jag fick med mig tre mycket motvilliga barn därifrån.

"Åh, det var så roligt. Vi MÅSTE åka hit igen."

Och absolut. Att hitta ett ställe där alla barnen trivs, är värt sin vikt i guld. (Tydligen tycker leklandet det själva också, för de vet att ta betalt! Så vi får se när vi lyxar till det så här igen.)


(Ni får låtsas att bilden är upprätad och röda ögon borttagna. Jag har bestämt att de är så söta att det inget gör just nu.)