Efter två barn tror man att man fattar hur man gör för att få barn att sova. Sen kom Benjamin och han var inte som de... Mycket tankverksamhet och huvudbry har gått åt till att försöka lösa mysteriet "barnet som inte vill somna".
Den mest svårlösta biten i pusslet är att på kvällen somnar han i lagom tid, men vaknar ALLTID efter 40 minuter och då fullständigt hysterisk. Eftersom napp inte är nåt han förstår och magen efter 40 min fortfarande är full av välling, så det inte går att trycka ner nåt mer, och han är okontaktbar, finns ingen annan råd än att ta upp honom... Sen lallar han runt, trevligare än nånsin och leker för sig själv (!) i typ en och en halv, två timmar. Kul att ha en glad kille, men otroligt irriterande att aldrig få möjlighet att få sitta ner utan barn förrän 22-2230!
Men under har inte slutat ske! Igår kväll tog jag upp honom som vanligt och väldigt lugnt sätter mig i soffan och letar fram ett program som råkade handla om båtar, dvs vatten, dvs hela hans uppmärksamhet riktas dit. Han sitter still (!) brevid mig och när gråten lugnat sig och den förlösande "nu-är-gråten-slut"-sucken kommit tar jag honom lugnt tillbaka till sin säng och han går med på att läggas ner, utan att bli hysterisk igen, och somnar! Och detta efter bara 10 min!
Ikväll toppades det hela med att jag inte ens behövde gå ur rummet. Han var inte ens hysterisk, utan nöjde sig med att gråta lite lugnt i jämförelse med alla andra gånger (dvs han behöver inte knocka sig själv och mig genom att dunka huvudet fram och tillbaka, inte kasta sig ner mot golvet, sträcka sig efter dörren så jag nästan tappar honom, ålar sig inte ur armarna, etc). När han mot alla odds tystnat med huvudet på min axel, satte jag mig på sängkanten och vaggade honom till tonerna av "Sov du lilla videung", något som heller aldrig förr skett, eftersom så fort någon sjunger måste han dansa med och det vill han inte när han är hysterisk, vilket leder till än mer gråt och hysteri. Men nu sitter vi mage mot mage, och hans små armar kramar mig och lugnet runt oss är fysiskt kännbart. Efter tre nynningsverser vågar jag knappt andas, för då kanske förtrollningen bryts. Men jag fattar mod, lägger ner honom i sängen, stoppar om honom och han somnar lugnt.
Utanför kan ett krig ha rasat, men just då är det bara VI i hela världen och ingen annan. Allt är förlåtet och allt är bara kärlek och lycka. Just då finns inga problem i världen som är värda att oroa sig för, inga bekymmer som tynger. Just i det nuet har själen ro, sinnet frid och hjärtat svämmar över av kärlek. Allt är väl.
Det, mina vänner, är ögonblick som sparas i hjärtat.
3 kommentarer:
Jag är SÅ glad för din skull! Ljuvligt att lillebrors sovmönster verkar ha vänt till det bättre. Underbart att du tar med dig denna fina stund & erfarenhet genom att skriva om den.
Heja dig & alla andra mammor (& pappor) som gör sitt yttersta för sina små smultronhjärtans bästa! Heja, heja!
Ååå det där sista stycket kommer jag nog behöva citera någon gång. Det var mitt i prick. Det finns INGET som slår känslan man har när man står över sitt sovande barns säng.
Det där med att få barnen att somna alltså. Jag undrar om jag nånsin ska få ynnesten att förstå folk som säger "jag ska bara gå och lägga [mitt barn]" eller "jag lägger [mitt barn] kl 7 sen kommer jag". Nästan varje kväll är fortfarande en kamp med Ville, efter 2,5 år liksom, och lillasyster verkar vara av precis samma virke. Jag är glad om jag får börja vara en "egen människa" framåt midnatt. Då händer det att bägge ongarna gett upp. Jag undrar mest varenda kväll var avstängningsknappen sitter alternativt vad jag gör för fel.
Ååh, puh, skönt att gnälla av sig. Men har nån nåt fiffigt tips så tas det gärna emot.
Tack för ett skönt inlägg!! :)
hej Helena,
jag sitter här och blir lycklig av att läsa dina "gamla" bloggar.
Du skriver på ett sätt som går rakt in i hjärtat utan filter...på ett bra sätt!!!
Må gott så ska jag sova nu istället för att läsa härliga bloggar.
Skicka en kommentar