Bussar

Ingen bra dag för bussar (igår) när de bussburna döttrarna ringer hem varsin gång från varsin buss:

- Mamma, bussen krockade med en bil!

- Mamma, det luktar rök i bussen. Jättemycket!

Som tur var kom båda hem utan skador eller blåmärken. (Bara lite ont i pannan från den krockade bussen.)
Men det får en onekligen att tänka till. En olycka händer så lätt. Eller många om man var i Helsingborg igår... Vi ska vara glada för alla dagar vi är hela och lyckliga. Glöm inte det.

Om ett träd faller i skogen...

Jakob 3 år och pappa för en dialog:

- Pappa, har du dammsugit mitt rum?
- Ja.
- Nej, du har inte det.
- Jo, jag gjorde det förut, när du var därnere.
- Men jag hörde inte det. Alltså har du inte gjort det.

Spridda tankar

Ok, fortsättning på mitt sömn-nyårslöfte: Jag har klarat alla kvällar även denna vecka! TJOHOOOO! Kl 22.00 har det varit släckt i mitt rum och jag har legat i sängen. Som underbara Fru H brukar säga: "Om jag blir kär i mig själv? Självklart!"

När flickorna sen kommer på att man inte kan sova i sitt eget rum utan måste sova i mitt rum (ja, det har varit mitt denna vecka då D har varit utomlands) precis kl 21.59, då får de snällt finna sig i att fixa madrass och diverse kuddar i mörkret. Har mamma släckt så har hon, tydligen. (Kan för övrigt meddela att det är rätt trevligt med spontana pyjamas-partyn med döttrarna.)

MEN mitt idoga arbete att upprätthålla mitt nyårslöfte innebär även problem: min egna tid (alltså tid utan vakna barn) försvinner fullständigt. Det är åtminstone alltid ett barn vaket när jag går och lägger mig. Inte för att hon behöver så mycket passning och så, men det är ett ständigt arbete tills alla sover och sen tandborstning etc för mig och hopp i säng. När ska jag t.ex. andas, tänka eller blogga då? Tydligen på fredagkvällen denna vecka i alla fall.

För övrigt kan jag meddela att en mjölkkindtand behöver vridas exakt sju gånger för att lossna.
Och att jag hört en av de gulligaste fel-sjungningar jag nånsin hört; häromkvällen när jag tröstade ledset barn i dennes säng hör jag treåringen (som i princip ALDRIG sjunger, så bara det var stort att höra) med sin ljuva stämma sjunga högt, rent och tydligt: "Sa-a-a-Lta Lucia! SaLtaaaaaaa Lucia!" Om och om igen.

Shall this too pass?

Man ska inte säga så mycket ibland...

Just nu, kl 21.17 (!), ligger snart alla barn i sängen. Hur många som sover? INGEN!!!!

Det är lätt att käckt kläcka ur sig: This too shall pass, men en HELT annan sak att ha tålamod till det. Speciellt när fyra ungar samtidigt bestämmer sig för att pröva hur mycket tålamod en mamma har en vanlig onsdagskväll i januari. Gaaaahhhhh - är ungefär så mycket jag kan kläcka ur mig nu. Käckt va'?

Jag har nu ångat ur mig lite, samtidigt som jag skrivit det här. Får återkomma en annan kväll, eftersom jag är behövd.

This too shall pass - I've heard...

This too shall pass!

En kvinna i min närhet, T, yttrade/yttrar denna mening när man ojjar/oroar sig över något barnen gör eller inte gör. This too shall pass!

Det är något av det klokaste jag hört när det gäller barnuppfostran. För det gör det. Pass, alltså. De allra flesta perioder, de konstigaste saker går över när det gäller barn. Om man ger dem obegränsat med kärlek och allt annat de behöver förstås. I all sin ofullkomlighet.

Dessvärre inser man inte sanningen i dessa klokord förrän några av ens egna barn har passerat dessa "this" några gånger. (Hängde ni med?)

Det fjärde barnet i huset är i åldern då det är sååååå svårt att orka vara vaken en hel dag. Det bara går inte. Hur envist han än hävdar att han INTE behöver vila. Ändå kraschar han i soffan varenda dag. Eller i bilen för all del. Och det är helt omöjligt att få liv i honom. Och lyckas man kan man förbereda sig på en lång stund av gråt och tandagnisslan över denna hemskhet man just begått mot honom. (OK, inte alltid, men ofta.)

Oavsett hur länge han sovit är det som fördömt att få honom att somna i tid på kvällen. 5 min sovstund eller 30 min. Spelar ingen roll. Det lustiga med honom är att han bara sitter i sin säng när han sedan ska sova. Går runt lite och tar en leksak, eller arton, och sitter där och leker. Tyst, tyst så ingen ska höra. Med jämna mellanrum kan man höra honom tassa fram för att kolla läget. Vi säger till honom att gå och lägga sig. Och han gör det. För att fortsätta leka. Tyst, tyst.

Kruxet? Att han kan hålla på till 2230! Utan ansträngning. Och gissa hur eftermiddagen blir imorgon... Samma visa, om igen.

Men; this too shall pass!

Jag vet det, så därför står jag ut. Om några månader är det ett minne blott, som skulle gått förlorat om jag inte skrivet ner det här. För jag är inte lika flitig att ta kort på vardagssaker nu, som när tex M var i samma ålder. Finns riktigt gulliga bilder på henne i hennes söta barnfåtölj där hon sover sött, precis innan middagen. Men gissa vad, hon gör det inte längre. It passed!

Edit: Borde kanske påpeka att kvinnan i min närhet själv hört det av en annan klok kvinna under tiden hon bodde i USA. Vad hon heter vet jag dock inte, så jag kan tyvärr inte ge henne cred för det. Nån som vet? Äras den som äras bör, ni vet.  

Jo'rå s'atte....

Det går bra nu. Nyårslöfte nr 2 uppfyllt för veckan: Träna två ggr på SATS med Olivia.

Jo, det är sant. Hon har pratat om, diskuterat, lagt fram argument, tjatat liiiiite och haft tålamod. Och till slut biföll vi hennes önskan: ett medlemsskap på SATS. Men då måste man träna två ggr i veckan för att det ska löna sig. Och visst se'ru: två stämplar denna vecka sitter där de ska.

Faktiskt jättekul att träna med sin dotter. Det har tagit emot lite, för träningen har varit min egentid. Där jag kunnat rensa hjärnan och tänkt egna tankar. Men det går faktiskt med sin dotter bredvid. Dessutom blir det lite roligare. Vi peppar varandra. Två gånger iaf. ;) Fortsättning följer på det med.

Framåt och uppåt.

Jag har lyckats!

Ja, i alla fall två kvällar av två.

Så här är det; jag är en kvällsmänniska. Det spelar ingen roll hur trött jag varit under dagen, på kvällen piggnar jag till! Och vem, jag bara undrar VEM vill lägga sig när man inte är trött??? Ja, inte jag i alla fall.
Sen haver vi en hoper barn som naturligtvis inte varit några direkta sova-genom-hela-natten-barn. Mardrömmar, förkylningsastmahosta och öroninflammationer. Det har varit deras melodi.
Lägg till en pappa som är precis lika mycket kvällsmänniska som mamman. Om inte ännu mer.
Resultat: en inte helt lyckad kombo alla dagar.

Plötsligt under hösten/vintern drabbades jag av vuxenpoäng-tankar: "Tänk om jag skulle ta och lägga mig i tid istället..."

(Om min pappa skulle läsa det här skulle det vara som ljuv musik för hans öron. Hans ständiga mantra på dalmål klingar fortfarande i mina öron när jag är uppe försent och jag vet hur mycket jag får betala för det nästa dag: "Gå och lägg dig!")

Efter en del tankeverksamhet hur jag denna gång skulle lyckas bestämde jag mig:
Söndag-torsdagkväll SKA jag släcka kl 22.00 under hela januari.
(Med undantag för 1 januari då goda vänner letade sig söderut till oss för att spela traditionsenligt Trivial Pursuit.)
Sedan ska jag utvärdera och se vad som ska gälla för februari. 

Så denna vecka HAR jag lyckats de två kvällar jag haft som mål. 2-0 till mig alltså.

Det här var en av anledningarna till att jag bestämde mig för att börja blogga igen. Om jag skriver på det bloggen blir det "officiellt" och jag måste göra det. Det blir ju pinsamt annars.

Två kvällar har jag alltså släckt kl 22.00. Har väl inte somnat på en gång. Men igår sov jag nog vid 22.30 och sov ändå till kl 09.00!! (Hur mycket sömnbehov har jag egentligen?)

På söndag fortsätter kampen.

Alla glada tillrop, hejarklackar och peppning mottages tacksamt! Det här är nåt helt nytt för mig. Jag skulle till och med drista mig till att säga att det här är STORT!