Mission accomplished!

Skatten är bärgad. Slaget är vunnet. Fångsten är levererad. All världens orättvisa är  utplånad. Flickorna är nu ägare till Justin Bieber-biljetter!

Dramatiken var hög under de avgörande sekunderna. Skulle de få biljetter eller skulle de redan vara slut? Spänningen gick att skära med kniv.

Direktcitat: "-Mamma, jag har aldrig hört mitt hjärta slå förut. Nu kunde jag känna varje slag och HÖRA det!"

Andäktigt stod Matilda en liten bit ifrån pappan som köpte och Olivia som stod precis bredvid honom.

"-Jag stod där och bad igen och igen: "Snälla, snälla, snälla!!!" Sen gick det inte att se på Olivias ansikte om vi fått biljetterna eller inte. Hennes ögon blev bara större och större. Pappa vände sig om, först gravallvarlig. Sen gjorde han thumbs up med världens största leende. Då trodde jag att jag skulle dö."

"-Det var nästan så jag grät också. Att se tjejernas ansiktsuttryck när de förstod att de fått biljetterna... Det var värt allt. Det var obetalbart."

När de senare kom hem med skatten, nej vinsten, nej fångsten, nej BILJETTERNA så hade inte känslorna lagt sig. Det var tårar, skratt, utrop och fler tårar.

"- Jag vet inte vad jag ska känna, mamma!
- Är det alla känslor på en gång?
-....JAAAAAAA!"

"- Det känns helt overkligt! Jag vet inte vad jag ska känna. Min högsta dröm har gått i uppfyllelse. Hur ska man känna då?! Iiiiihhhhhh!!!"

Det tog flera timmar för dem att landa i detta magiska, att de ska få se Justin Bieber - på riktigt.

Jag körde dem i säng till slut (övernattningar för kvällen hos vänner var redan inplanerade). Trodde faktiskt inte att de skulle somna. Jag gav dem stränga förhållningsorder, åkte sen och hämtade barn och handlade. Efter en dryg timme ringde Matilda och sa att hon just vaknat. Olivia väckte jag (!) efter två och en halv timme! Det kan man kalla urladdning.

Men nu kan vi lugnt leva vidare. Uppdraget är slutfört. Flickorna och jag (ja, vad trodde ni, att Daniel skulle få gå? ;) ) ska gå på Justin Bieber-konsert, 24 april, kl 1900.

(Sen ska vi dessutom få gratis manikyr. En mamma i kön var mäkta imponerad över min fantastiske man, som inte bara köpte bullar till alla, utan dessutom hämtade sovsäckarna han hade i bilen för att värma några stackars frusna tonårsflickor.
"- Du är ju helt underbar. Din fru och dina flickor får komma till mig för manikyr. Här är mitt kort." Salongen ligger i Sturegallerian, så det borgar ju för lite kvalitet.
Hon var förresten inte mycket sämre hon. Hon köpte varm choklad till alla. OCH hon stod där med sin 18-årige son(!?) och dennes kompis. Är inte det lite gulligt, så säg? Jag hade nog låtit dem gå själva.
Och när vi ändå är inne på medmänsklighet måste också bagaren som sålde bullarna nämnas: Han slängde med en hel, nybakad, vetelängd och en butterkaka i påsen. Helt gratis.
Det finns hopp för mänskligheten!)

Om min telefon hade velat skicka bilden på flickorna hade ni fått se dem också. Men nu vill den inte det, så ni får tänka er det istället.

Planer smids

Här hemma råder full aktivitet inför köpandet av JB-biljetterna. Pappan har i sin godhet ringt Globen och kollat läget. Man kan köpa biljetter på ticnet-ombud också! Fyra möjliga i Stockholm. Och även i Gävle där vi har medkumpaner. Spänningen är total hos tjejerna. Och hur de överhuvudtaget ska kunna sova en blund för mig är en gåta. Och även för dem.

Kl 0330 går bilen till utvalt ställe. Kan ju inte avslöja här vilket det blir. Man vet aldrig hur många JB-fans som läser den här sidan. Mwoahahaha!

Och ja, det är TUR att de har en sån underbart snäll pappa. Känner inte många som skulle göra detsamma. Eller det kanske jag visst gör, vad vet jag.

Telefonerna är laddade (deras också, för de kan ju ringa i kön!), datorerna redo. Kl 1000 smäller det. Big time.

Kan jag bara säga en sak till angående detta: Fatta vad Justin måste jobba!!! En världsturné är väl ingen liten sak från början. Man antar ett ganska tufft schema är lagt från början. Vet ni hur många extra-konserter killen satt in? Trettio stycken! Fattar ni? Så många arenor är redan utsålda att de lägger in 30 spelningar till. Visst, fanns det med i planeringen från början. Men ändå. Galet många.
Och visst, det är väl inte direkt synd om honom. Han tjänar säkert miljoner flera gånger om etc, etc. Men det är nog rätt mycket jobb också. Kan inte vara bara lättförtjänta pengar.

Bäst jag går och sover nu. Kan ju inte vara trött på jobbet imorgon.

Det här med idoler

När jag var typ 12-13 år (tror jag) försökte jag allt jag kunde att bli en hängiven NKOTB-fan (för er oinvigda står bokstäverna för New Kids on the Block). De var det "första" pojkbandet som satte många flickhjärtan i brand. Jag ville också vara en flicka med brännande hjärta.

O, those were the days...(som de såg ut!!!)

Jag köpte skivorna, tidningarna, hade affischer på väggarna OCH jag gick på konserten i Globen. Jag och en klasskompis stod och skrek tillsammans med tusentals andra tjejer över dessa pojkar. Någonstans mitt i konserten när vi stod på våra stolar och skrek, slog det mig: "Jag tycker inte att det är så mycket att skrika över."

Naturligtvis slutade jag inte skrika, och inte satte jag mig ner heller för att vänta på att konserten var över. Nej, jag stod kvar. Det är ändå en upplevelse att stå där och höra låtarna live. Låtarna man kan utan och innan. Och SE dem. Efteråt köpte jag till och med en halsduk att nåla upp i taket.

Men en tid efteråt tog jag ner halsduken och la skivor och tidningar i en låda.
Jag var klar.

Jag la allt fint i en låda. Någon gång tänkte jag visa mina framtida barn när deras mamma (försökte) var ett fan till NKOTB.

Nu har nästa generation tagit vid. Fast mina flickor är betydligt bättre på det här med brännande flickhjärtan än jag var.

Först och främst har de tapetserat en varsin vägg med affischer. Skivorna spelas högt. Böckerna (jadå, denna lille pojkspoling har redan hunnit ge ut två böcker om sig själv) är införskaffade, lästa och placerade på finplatsen. DVDn spelas. Lila är extra kär färg - precis som artisten själv tycker. Osv, osv.

Vem? Oj, har du inte fattat det än... JUSTIN BIEBER - såklart!

Den ende - enligt dagens generation

Idag kom beskedet de aldrig trodde de skulle få höra: fredagen den 1 feb, kl 10.00 släpps biljetterna till Justin Biebers tredje (3!) konsert i Globen. De andra två konserterna sålde slut på någon timme redan i somras. Sedan dess har de (nästan) gråtit och svurit här hemma över världens orättvisa att de inte äger någon biljett.

Men idag tändes alltså hoppet. De bokstavligen hoppade runt i köket, skrattade, fnittrade och kramades inför utsikten att hålla en JB-biljett i handen. Tror att någon gjorde några lyckorullningar på golvet till och med. (OBS! Vi har dem inte än!!!) Sedan övade de på hur de skulle reagera när de fick resp. inte fick någon biljett. (De verkar inte behöva några dramalektioner, om man så säger.)

Sedan har de planerat (utan vårt fulla medgivande än, ska tilläggas) hur de ska sova i kön utanför biljettkassan torsdag natt till fredag. Naturligtvis går det ju inte att göra utan förälder. Ni kanske kan gissa vem som sa tvärt "nej" och vem som sa "tjaaaaa, vi får väl se". Mannen ligger således väldigt nära att bli kidnappad till Globen imorgon kväll.

Åh, sa jag att det blir minusgrader natten till fredag? "Åh, men det spelar ingen roll. Trallala! Vi tar bara sovsäckar, filtar och jackorna med. Det där ordnar sig, mamma! Vi kommer ju inte sova något ändå. Och du mamma, du sitter med telefonen i högsta hugg och ringer som en tok så att vi verkligen kan få biljetter. Åhhhhh, jag kommer gråta oavsett om vi får eller inte får biljetter. Iiihhhhhh!"

Jaaa då, mina små prinsessor, mamma ska ringa för allt vad hon är värd för att ni ska få skrika på Globen i april. Det är ändå något visst med det.

Wish me luck!


Måste nog leta fram den där lådan också. Så jag kan visa dem att deras mamma (försökte) var ett hängivet fan till NKOTB.

Jag & mina killar-mys

Såg det här kortet i telefonen idag och blev alldeles varm. Igen. Förra veckan var de hemma och var sjuka. Kan ju vara trist, trist, trist. Men ibland finns det solglimtar som det här. Vi satt i soffan och myyyyste. Det betyder kramas, sitta i knät, läsa sagor, prata, skratta, kramas igen och myyyyysa. Det, mina vänner är det absolut bästa som finns. Sådant gör min själ lätt och mitt hjärta fyllt. Behöver inget mer än det.

PS. T upplyste mig på FB om att "känguru" stavas just så: KÄNGURU. Så nu vet jag det. Hur "autokorrigering" ska stavas utan att programmet säger att det är fel är fortfarande högst osäkert.

PSS. Jag återkommer om min duktighetsfråga. Snart. När jag hinner. Det är så svårt att få tid innan kl 22.00 med några längre reflektioner.

PSSS. Jag har blivit så bra på att släcka innan 2200 att det inte ens känns svårt längre! Tänka sig. Glömmer till och med bort att det "ska vara och kännas svårt så jag måste skriva om det på bloggen för att inte glömma av varför jag gör det". På helgen känns det lite som en waste of time att vara uppe längre, för jag vet hur länge jag behöver sova på morgonen efter (som visserligen är skönt, men ändå) för att inte vara så trött. Men hittills har jag inte kommit så långt att jag släckt före 2200 en fredag eller lördag. Dock är detta stora framsteg.

PSSSS. Jag och Olivia lyckas träna på SATS som vi kommit överens om också! Det är inte klokt. Roligt har vi. Svettas gör vi. Och faktiskt blir vi starkare. Idag gjorde vi knäböj och utfall med extra vikter. Tjoho, vad DUKTIGA vi är.

Galet roliga och TOTAL onödiga fakta

Sparat från tidningsurklipp. Man kommer nog aldrig ha praktiskt användning för denna nya kunskap, men det är bra intressant. Man kan liksom bara inte tro att det är på riktigt.

Förresten ska man aldrig säga aldrig; under ett parti Trivial Pursuit kan det mesta komma till användning. Eller hur, familjen S?

OK, redo för totalt värdelöst, men ack så spännande fakta? Då kör vi:

  - En ankas kvackande ekar inte, och ingen vet varför. (Är inte det galet spännande? Och att ingen vet!...)

 - Elefanter är de enda djur som inte kan hoppa. (Det kanske vi ska vara glada för.)

- Fjärilar smakar med fötterna. (Glad att inte vi människor gör det.)

- En snigel kan sova i tre år. (Och jag trodde jag hade stort sömnbehov.)

- Alla isbjörnar är vänsterhänta. (Var jag isbjörn i mitt förra liv då?)

- En struts öga är större än dess hjärna. (Hur kan den ens gå då?)

- Kackerlackan har en otrolig överlevnadsförmåga. Även om den mister huvudet kan den leva i flera veckor - tills den dör av svält. (Men hallåååååå, vem skapade den här varelsen??)

- En krokodil kan inte sticka ut tungan. (Vem prövade lipa åt den för att se om den lipade tillbaka, eller hur kollades detta?)

- Hajen är den enda fisken som kan blinka med båda ögonen. (Hur vet de andra fiskarna vilket öga de skall blinka med då? Artikelförfattaren kanske glömde att lägga till ett "samtidigt" på slutet.)

- Många hamstrar blinkar med ett öga åt gången. (Ska kolla in den nyaste familjemedlemmen snarast.)

- Noshörningarnas horn består av sammanpressat hår. (Hur är det möjligt?)

- En guldfisk kommer bara ihåg de tre senaste sekunderna i sitt liv. (Men det visste vi väl i alla fall.)

- Det är möjligt att leda en ko uppför en trappa, men inte nerför. (Stackarn som kom på det. Jobbigt att bära en ko.)

- Jättebläckfisken har världens största ögon. (Man kan inte låta bli att undra hur stora de är. Och vilka ögonlock.)

- Elefanten är ingen sjusovare. Han nöjer sig med två timmars sömn per dygn. (Tänk om man kunde klara sig på det!)

- Grodor använder sina ögonglober för att trycka ner maten i magen när de sväljer. (Ser bara en tecknad groda framför mig som preeeeessar ner en stor tugga och ögonen nästan trycks ut. Det ligger sanning i den bilden alltså.)

- De djur som har den största hjärnan i proportion till sin kropp är myran. (Vilka mirakeldjur de är.)

- I Japan kan du hyra en hund. Det kostar ca 20 kr per timme. (Vad finns det inte för ovanliga innovationer i Japan?)

- Om en hummer förlorar ett öra så växer nytt snart ut igen. (Undrar om de inte skrivit fel här. HAR humrar öron, undrar jag!)

- Vissa ankor har 360-graders synfält. (Kan de se in i hjärnan då, eller? Fattar inte.)

- En råtta kan trampa vatten i tre dagar i sträck. (Inte för att jag är någon djurvän, men det här experimentet skulle jag inte ha velat vara med om att se. Det känns lite för rått!)

- Grodor byter kön om det är ont om det andra könet. (Så var kvoteringen löst!)

- Krokodilen äter sten, för att smälta maten bättre. (Stenkista får en ny innebörd.)

- En albatross kan sova medan den flyger. (Praktiskt!)

- Kängrun kan inte gå baklänges. (Varför säger min autokorrigering att jag stavat "kängru" fel? Och tydligen också "autokorrigering". Ironi på hög nivå.)

Så nu vet vi! Bland annat att grodorna, av alla varelser, har löst jämställdhetspolitiken. Inte illa. Har fått förnyad respekt för dessa kväkande djur. Kanske alla genusforskare och feminister ska ta sig ett snack med närmsta groda. ;)

När är du duktig?

Häromveckan när jag gick på löpbandet på gymmet, kom min favoritinstruktör förbi. Eller ja, hon skulle dammsuga löpbanden och stannade och pratade en stund. Jag ÄLSKAR hennes pass med en slags hatkärlek (i bemärkelsen blodsmak och total utmattning efteråt). Jag berättade om mina nya träningsrutiner med dottern och att jag nu inte kan komma på tisdagar kl 10 längre, utan ska försöka komma på onsdag eftermiddag istället. Om jag får till middagen innan och de äldre är hemma för att passa de yngre. Och alla är friska. ;)

Då säger hon: "Åh, vad du är duktig!"
Jag svarar utan att tänka: "Nja, det vet jag inte! Men jag försöker."

Det där har satt sig lite i huvudet sen dess. När ÄR jag egentligen duktig? När tycker jag att jag är duktig? Varför svarade jag, utan att tänka: "Det vet jag inte." Och menade att jag inte var det. Vad får mig att känna mig duktig? Kan man känna sig duktig jämt? Är det något att sträva efter, att känna sig duktig jämt? Vill man fortsätta att utveckla sig om man känner sig duktig jämt?

Jag har inte kommit fram till några konkreta svar. Har DU några svar eller tankar och funderingar kring det här? Kan du inte snälla kommentera och hjälpa mig att komma lite längre i dessa tankar.

Jo just det, en fråga till: När man blir äldre säger alla att man blir snällare mot sig själv. Är detta något man också blir snällare mot sig själv i? Varför tycker vi inte att vi är duktiga?

Typiskt!

Igår fick jag inte till nåt inlägg, men tänkte kompensera genom att göra två idag.
Först ett klipp på Jonas Gardell. Det här var så roligt att jag bokstavligen skrattade så jag grät första gången jag såg det. Rekommenderas varmt.

Ursäkta svordomarna.