Alien(!) och JB

...om du mötte på den här i vardagsrummet?

Ja, du får kanske titta en extra gång för att se att det är en alien-soldat (eller liknande, har aldrig hört talas om spelet och med tanke på hur hen ser ut hoppas jag att jag slipper se det här hemma).

Benjamin hoppade högt och gömde sig fort, fort bakom den sovande pappan i soffan. Han hann frysa till is och bli livrädd. Han såg inte att det var en pappbit förrän han tittat på den tillräckligt länge för att se att den inte rörde sig. Överhuvudtaget. Stackars skrutt!
Pappa måste komma ihåg att förvarna nästa gång han hittar en dylik varelse i fullformat på kontoret och tar hem... Snart kommer dock denna varelse vara skjuten av imaginära skott, flera gånger om. Eller agera (ofrivillig) fotbollsmålvakt. Det är olika vilka uppgifter man kan få här i livet.

Sen har min telefon vaknat ur sin "jag-tänker-inte-föra-över-några-bilder"-koma, så här kommer de ytterst glada, ytterst trötta JB-fantasterna och deras biljetter. (Nej tyvärr, vi har inga biljetter kvar att låta någon annan köpa. Det var rykande åtgång på dem i bekantsskapskretsen.)

Söndag

Söndagar är bra. Paus i vardagens måsten och göromål. Tänka på andra saker. Göra andra saker. Vara med familjen, liten som stor.

Även om vi inte alla bekänner oss till en tro som "helighåller sabbaten", som jag nu gör, så vill jag  rekommendera det. Varmt. Jag tror jag hade blivit galen om allt bara fortsatte i samma tempo. Dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året.

Nu har jag en dag då jag inte gör "det vanliga". Stannar upp, går till kyrkan, tänker på andra saker och har "rast"från vardagen. Jag hoppas att du som läser har samma möjlighet. Även om du inte går till någon kyrka hoppas jag att du hittar ett andhål, en rast. Det behövs.

Förtydligande: Naturligtvis gör vi ju "vanliga" saker också. Som lagar mat, åker bil och så. Men inte städa, tvätta, handla, jobba (eftersom vi inte har sådana yrken som kräver det), osv.

Harmoni, mys, stress och tålamodsprövningar

Ja, ungefär så kan man sammanfatta dagen.

Dagens stress: hinna mata tre pojkar OCH få dem att städa innan 1030 för att hinna köpa lördagsgodis och kalaspresent innan vi ska hämta Olivia som sovit över hos en kompis och sen lämna Gustav hemma och sen skynda oss hem för att städa klart äta lunch slå in paket och köra Benjamin till ett kalas lämna Jakob hos kusinerna där Matilda redan var och sen åka och träna med Olivia innan kalaset är slut och sen hämta upp de andra tre igen och åka hem. DET GICK! Puh! (Samtidigt är den en känsla av tillfredsställelse när jag fixade det. Så visst stress, men i slutändan blev det braaaaa!)

Dagens harmoni: när ALLT var klart för dagen. Alla måsten avprickade och klara - i tid. Till den grad att jag hann göra en extra grej, utan att bli stressad! (Finns nu färdigstekta köttbullar i frysen! WOW, liksom. Hade redan plockat fram köttfärsen, men matplanerna blev ändrade. Men det bryr sig visst inte köttfärs om. Att planerna blev ändrade alltså. Så det vara bara att snällt ställa sig och rulla köttbullar.) Flickorna satt vid köksbordet och spelade spel, klippte och klistrade bilder. Ja, fast på telefonerna och Pinetrest. ;) Alla var glada. Inget bråk, inget tjafs, inget tjat. Bara trevligt och harmoniskt! Ett ögonblick att spara. Ska komma ihåg hur mycket de ville sitta bredvid varandra och mig en lördagskväll. Hur härligt det är att höra deras kommentarer till varandra och mig.

Dagens härligt 1: att barnens syssling E från Umeå dök upp. Hon är en av världens trevligaste personer. På riktigt. Och det coola är att hela hennes familj är de andra trevligaste personerna. Och att vi sen får vara släkt med dem...det är stort! Umgås och mys. Släkten är bäst!

Dagens härligt 2: att man aldrig ska underskatta barn! (Har ni hört den förut? ;)) De vill göra om och göra rätt om de bara får möjligheten. Idag resulterade det i en egenritad bok, på helt eget initiativ, till en kompis som behövde höra några saker. Så fint, så enkelt, så fantastiskt. Det var en bok om och av kärlek, på ett barns enkla men stora sätt.

Dagens tålamodsprövningar: Tjaaa...kan väl bäst sammanfattas med mitt mantra som upprepats med sammanbitna tänder och frågetecken efter: This too shall pass!?!?!
Ibland undrar man vad man håller på med. Och hur mycket vilja det kan finnas i en liten kropp... Hjälp! Gör man någonting rätt egentligen?

Mission accomplished!

Skatten är bärgad. Slaget är vunnet. Fångsten är levererad. All världens orättvisa är  utplånad. Flickorna är nu ägare till Justin Bieber-biljetter!

Dramatiken var hög under de avgörande sekunderna. Skulle de få biljetter eller skulle de redan vara slut? Spänningen gick att skära med kniv.

Direktcitat: "-Mamma, jag har aldrig hört mitt hjärta slå förut. Nu kunde jag känna varje slag och HÖRA det!"

Andäktigt stod Matilda en liten bit ifrån pappan som köpte och Olivia som stod precis bredvid honom.

"-Jag stod där och bad igen och igen: "Snälla, snälla, snälla!!!" Sen gick det inte att se på Olivias ansikte om vi fått biljetterna eller inte. Hennes ögon blev bara större och större. Pappa vände sig om, först gravallvarlig. Sen gjorde han thumbs up med världens största leende. Då trodde jag att jag skulle dö."

"-Det var nästan så jag grät också. Att se tjejernas ansiktsuttryck när de förstod att de fått biljetterna... Det var värt allt. Det var obetalbart."

När de senare kom hem med skatten, nej vinsten, nej fångsten, nej BILJETTERNA så hade inte känslorna lagt sig. Det var tårar, skratt, utrop och fler tårar.

"- Jag vet inte vad jag ska känna, mamma!
- Är det alla känslor på en gång?
-....JAAAAAAA!"

"- Det känns helt overkligt! Jag vet inte vad jag ska känna. Min högsta dröm har gått i uppfyllelse. Hur ska man känna då?! Iiiiihhhhhh!!!"

Det tog flera timmar för dem att landa i detta magiska, att de ska få se Justin Bieber - på riktigt.

Jag körde dem i säng till slut (övernattningar för kvällen hos vänner var redan inplanerade). Trodde faktiskt inte att de skulle somna. Jag gav dem stränga förhållningsorder, åkte sen och hämtade barn och handlade. Efter en dryg timme ringde Matilda och sa att hon just vaknat. Olivia väckte jag (!) efter två och en halv timme! Det kan man kalla urladdning.

Men nu kan vi lugnt leva vidare. Uppdraget är slutfört. Flickorna och jag (ja, vad trodde ni, att Daniel skulle få gå? ;) ) ska gå på Justin Bieber-konsert, 24 april, kl 1900.

(Sen ska vi dessutom få gratis manikyr. En mamma i kön var mäkta imponerad över min fantastiske man, som inte bara köpte bullar till alla, utan dessutom hämtade sovsäckarna han hade i bilen för att värma några stackars frusna tonårsflickor.
"- Du är ju helt underbar. Din fru och dina flickor får komma till mig för manikyr. Här är mitt kort." Salongen ligger i Sturegallerian, så det borgar ju för lite kvalitet.
Hon var förresten inte mycket sämre hon. Hon köpte varm choklad till alla. OCH hon stod där med sin 18-årige son(!?) och dennes kompis. Är inte det lite gulligt, så säg? Jag hade nog låtit dem gå själva.
Och när vi ändå är inne på medmänsklighet måste också bagaren som sålde bullarna nämnas: Han slängde med en hel, nybakad, vetelängd och en butterkaka i påsen. Helt gratis.
Det finns hopp för mänskligheten!)

Om min telefon hade velat skicka bilden på flickorna hade ni fått se dem också. Men nu vill den inte det, så ni får tänka er det istället.

Planer smids

Här hemma råder full aktivitet inför köpandet av JB-biljetterna. Pappan har i sin godhet ringt Globen och kollat läget. Man kan köpa biljetter på ticnet-ombud också! Fyra möjliga i Stockholm. Och även i Gävle där vi har medkumpaner. Spänningen är total hos tjejerna. Och hur de överhuvudtaget ska kunna sova en blund för mig är en gåta. Och även för dem.

Kl 0330 går bilen till utvalt ställe. Kan ju inte avslöja här vilket det blir. Man vet aldrig hur många JB-fans som läser den här sidan. Mwoahahaha!

Och ja, det är TUR att de har en sån underbart snäll pappa. Känner inte många som skulle göra detsamma. Eller det kanske jag visst gör, vad vet jag.

Telefonerna är laddade (deras också, för de kan ju ringa i kön!), datorerna redo. Kl 1000 smäller det. Big time.

Kan jag bara säga en sak till angående detta: Fatta vad Justin måste jobba!!! En världsturné är väl ingen liten sak från början. Man antar ett ganska tufft schema är lagt från början. Vet ni hur många extra-konserter killen satt in? Trettio stycken! Fattar ni? Så många arenor är redan utsålda att de lägger in 30 spelningar till. Visst, fanns det med i planeringen från början. Men ändå. Galet många.
Och visst, det är väl inte direkt synd om honom. Han tjänar säkert miljoner flera gånger om etc, etc. Men det är nog rätt mycket jobb också. Kan inte vara bara lättförtjänta pengar.

Bäst jag går och sover nu. Kan ju inte vara trött på jobbet imorgon.

Det här med idoler

När jag var typ 12-13 år (tror jag) försökte jag allt jag kunde att bli en hängiven NKOTB-fan (för er oinvigda står bokstäverna för New Kids on the Block). De var det "första" pojkbandet som satte många flickhjärtan i brand. Jag ville också vara en flicka med brännande hjärta.

O, those were the days...(som de såg ut!!!)

Jag köpte skivorna, tidningarna, hade affischer på väggarna OCH jag gick på konserten i Globen. Jag och en klasskompis stod och skrek tillsammans med tusentals andra tjejer över dessa pojkar. Någonstans mitt i konserten när vi stod på våra stolar och skrek, slog det mig: "Jag tycker inte att det är så mycket att skrika över."

Naturligtvis slutade jag inte skrika, och inte satte jag mig ner heller för att vänta på att konserten var över. Nej, jag stod kvar. Det är ändå en upplevelse att stå där och höra låtarna live. Låtarna man kan utan och innan. Och SE dem. Efteråt köpte jag till och med en halsduk att nåla upp i taket.

Men en tid efteråt tog jag ner halsduken och la skivor och tidningar i en låda.
Jag var klar.

Jag la allt fint i en låda. Någon gång tänkte jag visa mina framtida barn när deras mamma (försökte) var ett fan till NKOTB.

Nu har nästa generation tagit vid. Fast mina flickor är betydligt bättre på det här med brännande flickhjärtan än jag var.

Först och främst har de tapetserat en varsin vägg med affischer. Skivorna spelas högt. Böckerna (jadå, denna lille pojkspoling har redan hunnit ge ut två böcker om sig själv) är införskaffade, lästa och placerade på finplatsen. DVDn spelas. Lila är extra kär färg - precis som artisten själv tycker. Osv, osv.

Vem? Oj, har du inte fattat det än... JUSTIN BIEBER - såklart!

Den ende - enligt dagens generation

Idag kom beskedet de aldrig trodde de skulle få höra: fredagen den 1 feb, kl 10.00 släpps biljetterna till Justin Biebers tredje (3!) konsert i Globen. De andra två konserterna sålde slut på någon timme redan i somras. Sedan dess har de (nästan) gråtit och svurit här hemma över världens orättvisa att de inte äger någon biljett.

Men idag tändes alltså hoppet. De bokstavligen hoppade runt i köket, skrattade, fnittrade och kramades inför utsikten att hålla en JB-biljett i handen. Tror att någon gjorde några lyckorullningar på golvet till och med. (OBS! Vi har dem inte än!!!) Sedan övade de på hur de skulle reagera när de fick resp. inte fick någon biljett. (De verkar inte behöva några dramalektioner, om man så säger.)

Sedan har de planerat (utan vårt fulla medgivande än, ska tilläggas) hur de ska sova i kön utanför biljettkassan torsdag natt till fredag. Naturligtvis går det ju inte att göra utan förälder. Ni kanske kan gissa vem som sa tvärt "nej" och vem som sa "tjaaaaa, vi får väl se". Mannen ligger således väldigt nära att bli kidnappad till Globen imorgon kväll.

Åh, sa jag att det blir minusgrader natten till fredag? "Åh, men det spelar ingen roll. Trallala! Vi tar bara sovsäckar, filtar och jackorna med. Det där ordnar sig, mamma! Vi kommer ju inte sova något ändå. Och du mamma, du sitter med telefonen i högsta hugg och ringer som en tok så att vi verkligen kan få biljetter. Åhhhhh, jag kommer gråta oavsett om vi får eller inte får biljetter. Iiihhhhhh!"

Jaaa då, mina små prinsessor, mamma ska ringa för allt vad hon är värd för att ni ska få skrika på Globen i april. Det är ändå något visst med det.

Wish me luck!


Måste nog leta fram den där lådan också. Så jag kan visa dem att deras mamma (försökte) var ett hängivet fan till NKOTB.

Jag & mina killar-mys

Såg det här kortet i telefonen idag och blev alldeles varm. Igen. Förra veckan var de hemma och var sjuka. Kan ju vara trist, trist, trist. Men ibland finns det solglimtar som det här. Vi satt i soffan och myyyyste. Det betyder kramas, sitta i knät, läsa sagor, prata, skratta, kramas igen och myyyyysa. Det, mina vänner är det absolut bästa som finns. Sådant gör min själ lätt och mitt hjärta fyllt. Behöver inget mer än det.

PS. T upplyste mig på FB om att "känguru" stavas just så: KÄNGURU. Så nu vet jag det. Hur "autokorrigering" ska stavas utan att programmet säger att det är fel är fortfarande högst osäkert.

PSS. Jag återkommer om min duktighetsfråga. Snart. När jag hinner. Det är så svårt att få tid innan kl 22.00 med några längre reflektioner.

PSSS. Jag har blivit så bra på att släcka innan 2200 att det inte ens känns svårt längre! Tänka sig. Glömmer till och med bort att det "ska vara och kännas svårt så jag måste skriva om det på bloggen för att inte glömma av varför jag gör det". På helgen känns det lite som en waste of time att vara uppe längre, för jag vet hur länge jag behöver sova på morgonen efter (som visserligen är skönt, men ändå) för att inte vara så trött. Men hittills har jag inte kommit så långt att jag släckt före 2200 en fredag eller lördag. Dock är detta stora framsteg.

PSSSS. Jag och Olivia lyckas träna på SATS som vi kommit överens om också! Det är inte klokt. Roligt har vi. Svettas gör vi. Och faktiskt blir vi starkare. Idag gjorde vi knäböj och utfall med extra vikter. Tjoho, vad DUKTIGA vi är.