Å andra sidan vet jag inte om det är så smart med tanke på de senaste dagarnas debatt om näthatet mot kvinnor. Det är ju så man mår illa! HUR kan världen ha blivit så här... Ja, det kan jag nog ha både ett och annat svar på också. Men det är ju så uppåt väggarna att man blir alldeles ledsam. Vad folk får stå ut med. Och varför då? Jag tycker de gör rätt i att ta upp ämnet och tala om det. Polisen har tydligen sagt till dem att det är bättre att tiga ihjäl det. Men det vet jag inte om jag kan hålla med om. Skulle gärna vilja höra polisen motivera varför. Det är väl bättre att det blir offentligt så inte kvinnorna behöver vara rädda för sig själva.
Men tillbaka till gårdagens inlägg: Jag har funderat lite vidare på det.
Varför känns det alltid som ett glapp mellan det som skrivs i tidningar/hörs i debatter och verkligheten?
Det finns väl ingen mamma eller pappa som vill vara så lite tid som möjligt med sina barn? Jag har aldrig hört någon säga: "Åh, jag önskar att jag kunde ha mitt barn ännu mer på förskola, så jag kunde jobba mer." (I bemärkelsen att man inte tycker om sina barn och allra helst slipper dem.)
Snarare hör jag bara om konstant dåliga samveten över att inte hämta sina barn tidigt nog. Hur man ska kunna pussla ihop så att barnen inte behöver vara så mycket på förskola och fritids.
Varför säger föräldrar en sak, och journalister en annan? Vems agenda är det som drivs egentligen? Och varför får inte "vanligt" folk säga vad de egentligen vill? Varför ska journalisterna diktera vad som är politiskt korrekt och inte?
Fast sen uppstår ju "problemet" att man i vår kultur identifierar sig först med sin yrkesroll och SEN är man mamma/pappa. Och då behövs ju jobbet - för vem är man annars?...
Min pappa har rört sig i många olika kretsar i sitt arbete som konsult. Han kom hem en gång från någon representationsmiddag och berättade hur han hade gjort alla han träffade totalt ställda (och en del irriterade) genom att presentera sig på frågan "Jaha, och vad gör du?" med :
- "Jo, jag är pappa.
- He, he, ja, men vad GÖR du?
- Jag tar hand om mina sex barn och fru.
- Ja, men sen då?
- Jag brukar leka med dem. Vi åker på semestrar.." och så vidare och så vidare.
De blev smått galna innan de fick reda på vad han faktiskt GJORDE, i sin arbetsroll. Då visste de var de skulle placera honom, så att säga.
Själv presenterar jag mig som hemmamamma. Och faktiskt, beroende på person, så måste/vill jag fortsätta med att jo, jag går en fotokurs, skriver för en lokal tidning också. Och i framtiden tänker jag läsa till psykolog. Och då först blir de "nöjda". Det är precis som de tänker: "För hon skulle väl inte kunna nöja med att bara vara hemmamamma?... Vad vore hon då? Ingenting."
Fast vad de inte vet, är att jag har det bästa jobbet i universum. De har bara inte fattat det.
Men vad tycker du? Vad har du för tankar/erfarenheter av detta?
Kom igen, vi debatterar lite. Eller vädrar åsikter iaf.
Och sen MÅSTE jag bara visa det här. Jag trodde jag skulle dö av inombords-skratt i centrum när jag såg det här. Vad 17 är det här??
Hur tänkte de här?? Hahahaha!
Men kom inte av er i ert kommenterande/debatterande/luftande nu. Skriv nu.
Tack.
11 kommentarer:
Bra och viktiga frågor du ställer. Jag tror att svaret är "kissnödig anorektisk flicka".
På den sista frågan alltså.
Hur det kommer sig att avståndet mellan "vanligt folk" och medier är så stort så är nog svaret att medierna befolkas av en viss grupp människor som har en agenda att omforma samhället efter sina egna verklighetsfrämmande utopier (med hjälp av bland annat fruktan och konfliktskapande) snarare än att berätta om händelser och vanligt folk i samhället.
Den politiska sfären å andra sidan befolkas av maktlystna människor (många är psykopater) vars uppehälle och makt är beroende av att de lyckas köpa tillräckligt många röster vart fjärde år. För att detta ska gå vägen måste de hålla sig väl med den förra gruppen, mediefolket, och driva deras familje- och samhällsfientliga budskap. Det finns ett symbiotiskt förhållande dessa två grupper emellan.
För att förstå vilken typ av människor som styr mediebudskapen kan man till exempel titta på den här sidan som innehåller en del upplysande historiska fakta: http://www.dsm.nu/gramscifortrycket.html
Fortsätt skriva och sprida ljusglimtar omkring dig! Det behövs.
Spekulerar.
Jag tror att man som människa vill välja den enkla vägen. Minsta möjliga motstånd. Det är asjobbigt att vara förälder. Jag, och jag tror många med mig, drömmer om den perfekta familjen där alla älskar varandra och tar hand om och ställer upp för varandra på alla sätt. Det är möjligt att få det men inte utan jobb. Och om jobb är jobbigt så då undviker man det.
I Sverige säger staten och samhället att ett yrke är det som definierar oss (precis som du skriver) och om någon säger det tillräckligt mycket så börjar man tro på det. Men här är jag lost. Jag vet inte varför "de" vill att alla till varje pris ska jobba. En del säger (har inte undersökt saken själv) att det är billigare för samhället att ha ett barn hemma istället för på förskola men ändock vill "de" att vi ska lämna (in) barnen. Om så är fallet handlar det inte om pengarna och då blir man ju rädd. Fast rent spontant känns det ändå som om det handlar om pengar.
Allt handlar om pengar. Tycker anorektiska dockan absolut visar på det (så nu fick den vara med också).
Blir man en bättre vuxen om man som barn fick vara hemma med sina föräldrar istället för att dela en vuxen (i många fall väldigt unga vuxna) med många andra barn? Helt ärligt så vet jag inte. Men jag tror att en familj blir till när man är tillsammans. Mycket. I vårt och torrt.
Jag tror att nästan alla människor i grund och botten vill ha och längtar efter en familj, det är inbyggt. Var kommer vi ifrån och vart är vi på väg.
Du ville ju ha inlägg så jag ställde upp ;)
Läste för några dagar sen om en norsk journalist som också undrade varför det är ett sånt stort glapp mellan svenske Svensson respektive svensk media. Kan för mitt liv inte komma ihåg var artikeln kom ifrån. Men du är nåt på spåren!
Glömde ju min åsikt! Som långtidssjuk och alltmer "ofrivilligt handlingsförlamad" förstår jag lite var det där med att man är vad man gör kommer ifrån. Trots att vissa likställer aktivitetsnivån hos hemmamammor med pralinätande, vet vi ju att man GÖR väldigt mycket som hemmamamma. Men när man knappt kan åstadkomma mer än värma en Findusrätt i micron är det inte lika lätt att känna självkänsla. Tror att det är mänskligt att behövas, prestera, vara duktig. Eller åtminstone svenskt. Så har det goda behovet att vara både snack och verkstad/höra och göra snedvridits för att tjäna andra syften. Så tror jag.
Det ligger nåt i det du skriver om glappet men det finns verkligen föräldrar som vill minimera tiden med barnen för att de upplever den så fruktansvärt svår. Detta är dock tabu, svårt att säga sånt, särskilt i vissa moderskapsförhärligande kretsar. Men det ÄR verkligen ett problem, störda anknytningsmönster och rast och Rolösa föräldrar som älskar sina barn men inte vet hur man umgås med dem. Vad det beror på, eller om det finns nåt i samhället som har gjort det så, det är stoff till ett annat debattinlägg.,,
Det handlar naturligtvis inte bara om mammor, det jag skrev om, jag träffar pappor också som hänger På låset på öppna förskolan kl 8 när de öppnar och som inte heller riktigt klarar av att vara ensamma med sina barn. Men om det är samma orsak som att många mammor mår dåligt i sin mammaroll, det har jag inte nåt svar på.
Det är ju så med debatt att om alla tycker samma sak så blir det lite svårt att hålla liv i den. Då kan man t.ex. Presentera motståndarsidans argument och sedan effektivt meja ner dem och vips så har man gjort sin ståndpunkt än tydligare på köpet. Fast debatten blir ju ändå ensidig. Men jag testar att bidra ändå:
Visst finns det dem som längtar tillbaka till jobbet under föräldraledigheten och säkert jublar över att det kanske blir gratis med barnomsorgen. Men jag kan inte tänka annat än att de föräldrarna haft en sorglig upplevelse av föräldraledigheten och kanske känt sig/varit ensamma och utan stöd i den nya rollen. Man borde satsa mer på föräldranätverk och jobba för att fler är hemma och stöttar varandra.
De som ändå längtar tillbaka till jobbet anser jag ha gått på idén om den sanna kvinnofällan: att springa så fort man orkar i ekorrhjulet och klara både familj och karriär medan barnen fortfarande är så små att det egentligen är omöjligt om man vill fostra trygga barn som känner sig sedda och älskade av sin mamma och pappa. Dessa människor har möjligen gått på den hemliga sammansvärjning som media och politiker håller på med. Ljuset lyser i mörkret men mörkret förstår det inte.
Nu tog jag i lite där, men det är faktiskt sant.
Hahaha och buhuhuu. Vill både skratta och gråta åt skyltdockan. Det finns inte ett rätt här, varken kläder, pose, eller proportioner. Nån hade en dålig dag på jobbet, eller fel jobb.
Förresten så har de lösningen på Zulu. Man hälsar och svarar med orden
"Sawubona" och "Ngikhona", vilket betyder "jag ser dig" och "jag är här/du ser mig".
Trevligare än "vad gör/är du" på många sätt.
För att debatta lite till...
Det är ju som någon tidigare skrivit bär att det inte blir någon debatt om det inte finns olika åsikter!
Jag är själv inte av denna åsikt, men har på olika håll stött på föräldrar som faktiskt inte vill eller kan vara hemma med sina barn!
En kvinna i min föräldragrupp valde att sluta amma efter en månad för att kunna jobba både kvällar och helger. Vi kom in på ämnet utgifter under en barnvagnspromenad där både hon och jag hämnades över den andras fasta månadskostnader... Vi bodde i liknande lägenheter (hyresrätt) i Stockholm, den ena familjen hade mer än dubbelt så mycket i fasta utgifter än den andra, samtidigt hade det ena barnet märkeskläder men inte det andra. Bilarna var också av helt olika prisklass. Ett av barnen började dagis före 1:års dagen och det andra vid 2 1/2 år.
En annan familj jag stött på valde att lämna sitt barn till farmor vid sex mån ålder för att mamman skulle kunna återgå till sitt jobb. Aha, tänkte jag en karriärsklätteare, nej faktiskt inte den typen av jobb! Men hårt belånat hus med attraktivt läge och två bilar i familjen.
En tredje kvinna som jag pratade med under min andra graviditet tyckte verkligen att det var jätte tråkigt att vara hemma med sitt andra barn...
Så jo, visst finns de där, föräldrarna som fktiskt inte vill vara hemma med sina barn!
Själv är jag av en helt annan åsikt och är glad och tacksam över att jag har en man som delar min åsikt att barnen har det bra hemma de första levnadsåren och de materiella tingen får vänta!
Men nu har jag, även om jag inte delar åsikter och tankebanor förmedlat sådant som jag har erfarit från andra familjer och förstår därför varför ett förslag som S nu lagt fram kan uppstå...
Skicka en kommentar